Sveriges regeringsreform från 1974 visar tydligt; Sverige har sedan länge frångått den franske upplysningsfilosofens Montesquieus idé - med de tre ömsesidiga balanserade och kontrollerade statsmakterna: Den lagstiftande, verkställande och dömande (därav beteckningen tredje statsmakten för domstolarna - och medierna som "fjärde").

Genom Sveriges inträde i EU håller denna maktbalans på att rättas till i vårt land. Det framgår av två seminarier som jag blev inbjuden till att delta i oktober 2017. Det ena seminariet handlar om: "Juridifiering" Om förskjutningen av makt från politik till juridik" (Arena idé, 2017) som handlar om vad händer när makt förskjuts från politiken till juridiken?

Den oro om om förskjutning av makt från politik till juridik som detta seminarium bygger på, är författad av fackföreningsjuristen Oskar Taxén. Han är jurist och anställd på fackförbundet Kommunal. (Men rapporten har skrivits på uppdrag Arena idé) Det Axén ger uttryck för i samband med sitt föredrag - och i sin rapport - delar jag inte alls. Min egen uppfattning är att domstolarnas uppgift i både Sverige och Europa är att domstolarna även borde skydda allmänheten och företagen mot politiska övergrepp.

I den efterföljande debatten deltog bland annat nuvarande hovrättspresidenten Fredrik Wersäll som var riksåklagare åren 2004-2008 och tidigare departementsråd på Justitiedepartementet.

Det andra seminariet som handlar om "Hoten mot rättsstaten i Europa" och om utsatta människors rättigheter och tillgång till rättvisa, som även anordnats av Arena Idé och där den förre presidenten i Svea hovrätt, Johan Hirschfeldt och svensk ledamot (suppleant) i Vendigkommissionen. Han deltog i den efterföljande debatten, både som medförfattare i boken och som debattör.

I boken: "Hoten mot rättsstaten i Europa" (Premiss förlag 2017) skildrar och analyserar ledande jurister från Polen och Ungern vad som gått fel. Rättsstatens ställning i Europa i stort och de europeiska intitutionernas möjligheter och begränsningar diskuteras av ledande europeiska experter. Boken tar upp vad som gått snett i Östra Europa, men skriver ingen om den svenska rättstillämpningen och vad som gått snett i vårt land.

I en ledarartikel i Svenska Dagbladet 2017-11-05 skriver Krister Thelin om Taxéns rapport. Han har tidigare verkat som domare och statssekreterare i Justitiedepartementet 1991- 1994. Thelin hävdar att vår grundlag som från 1809 - som då begrovs, i samband med regeringsformen 1974 - var Sverige hittills varit näst USA, näst äldsta gällande konstitution, som vilade på Montesquies idé om maktdelningsprincipen. Varför grundlagen ändrades i detta avseende, tror jag både Thelin och jag svårt att begripa.

Varför Sverige inte ville behålla samma system som skulle råda efter grundlagsformen 1974 är enligt min uppfattning att de svenska politikerna - från höger till vänster - själva ville bestämma hur domare skulle döma; både enligt lagboken och genom de politiska förord som inramar den svenska lagstiftningen, som återfinns i Norden, men inte inom övriga Europa.

Med kommunismens kollaps och folkdemokratiernas död i Europa 1990 har alla demokratiska rättsstater numer konstitutioner som uttryckligen vilar på maktdelning. Vår svenska ordning ter sig i det ljuset närast som en anomali, anser Krister Thelin i sin ledare.

Vad som hänt i vårt land efter regeringsreformen 1974 är att Sverige inte ville införliva Europakonventionen (EKMR) i den svenska lagstiftningen, trots att Sverige redan hade ratificerat Europakonventionen. Det stora genombrotten kom först 1995 när Sverige tvingades att införa konventionen genom Sveriges inträde i EU.

Sveriges inträde i EU ger inte politikerna någon ro, eftersom såväl EU:s direktiv som EKMR numera är obligatoriskt i Sverige, och måste följas av såväl politiker och domstolar, men som fortfarande inte följs till alla delar.

Europakonventionen innebär nu - för Sveriges del - förpliktelse att tillämpa Konventionen lojalt på hemmaplan. Enligt artikel 1; en förpliktelse att skydda rättigheterna inom Sveriges jurisdiktion. Enligt artikel 13; Sveriges skyldighet att tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel.

Men så fungerar det fortfarande inte i vårt land. Alla som varit utsatta för brott och fått sina förundersökningar nedlagda - eller aldrig utredda ordentligt - vet att Sverige inte klarar av sitt åtagande i detta avseende trots att vårt land under närmare ett kvartssekel förbundit och att följa de bestämmelser som Europakonventionen innefattar.

Sverige har fortfarande inte någon författningsdomstol som kan pröva om skrivna lagar och tillämpningen av lagarna strider mot vår grundlag. Min uppfattning är därför att en sådan snarast borde införas i samråd med lagrådet.

Alla som varit kärande eller tvingas försvara sin rätt tvistemål, vet att EMR-reformen, (En modernare rättegång), numera bara garanterar en prövning i första rättssinstans, att hovrätten i många fall inte ger prövningstillstånd utan att motivera varför även om det förekommer både rättegångsfel där tingsrätten inte förstått vad målet handlar om. Det har blivit allt svårare att överklaga domar i tvistemål, trots uppenbara rättegångsfel redan i första rättsinstans.

Vad Sverige i själva verket behöver - är mindra politik och mer juridik - som med tvingande lagstiftning ger både domare och allmänheten den trygghet som krävs för att kunna upprätta den rättssäkerhet som krävs för att Sverige skall kunna kalla sig en säker rättsstat.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges bankkunders riksförbund