När det gäller - tvister i domstol - som gäller både i Sverige och utomlands, går det att urskilja två huvudsakliga avtalsformer; den ena är avtal som tillkommer genom att parterna gemensamt utformat ett enhetligt och otvetydigt kontrakt. Dessutom finns det olika mellanting; som muntliga uppgörelser och korrespondenskontrakt.

Ett väl genomarbetat och enhetligt kontrakt mellan parterna, som parterna har undertecknad och godkänt, har fördelen att det skall vara är lättläst och otvetydligt och därför inte vare sig får eller kan ifrågasättas av någon domstol, vare sig i Sverige eller utlandet.

Nackdelen förstås är att parterna får lägga mycket mer tid vid avtalsskrivning, men som regel lönar det sig ändå - om avtalen granskas av en oavhängig domstol - och om domstolen inte låter sig duperas av någon av parterna; i samband med en pågående tvist. Därmed tvingas domstolen i sina domskäl att utgå från vad som faktiskt står i avtalstexten, vars ordalydelse och viljeförklaring domstolen är förpliktigad att efter bästa förmåga tolka och följa.

I min egenskap av författare och skribent i finansrätt, med åtskilliga artiklar publicerade i svenska riks - och lokalpress och 8 böcker - som handlar om juridik och ekonomi - har jag granskat flera sådana avtal som inte följs i svenska domstolar, där domstolen helt enkelt negligerar; vad som står i avtalen, och i stället förlitar sig på vad parterna har att anföra i rätten.

Avtalstiden

Det första som domstolen har att ta ställning till är avtalstiden. Det är därför viktigt att reglera avtalstiden och vad en förlängning av avtalen innebär. Står det att förlängningen är en förlängning av tidigare avtal, måste domstolen först kunna konstatera vilka villkor som gäller för urspungsavtalet, som skall stadfästas i domstol och vilka eventuella ändringar som har tillkommit som parterna godkänt i förlängningen. Har avtalstiden noggrant reglerats från början, skall inte någon tvist kunna uppkomma mellan vilka perioder avtalen gäller och vilka förpliktelser som avtalen innefattar för parterna och hur dessa förpliktelser skall kunna uppfyllas.

Avtalets förhållande till lagstiftning

När det gäller kommersiella avtal är dessa i regel utformade mellan olika bolag och personer. Dessa gäller både mellan behöriga privata personer, bolag, handelsagenter, entreprenörer och uppfinnare.

Vad beträffar handelsagenter är dessa avtal upprättade mellan handelsagenten och en huvudman där bägge parterna är ansvariga för att avtalen följs med de riktlinjer som gäller beträffande såväl provisionsersättning som granskning av bokföring mm. Det gäller både för huvudmannen att anpassa sin prissättning till den provision som parterna kommit överens om och för agenten att se till att de kunder som han tillför sin huvudman kan betala sina fakturor.

Språkbruk

Avtalsskribenter strävar efter hög grad av tydlighet samt formuleringar som täcker in så många fall eller situationer som möjligt. Det innebär att de situationer som inte finns med i avtalen, skall heller inte domstolen kunna ha några synpunkter på. I dessa fall har domstolen bara att utgå vad som står i avtalen.

Detta innebär att vaga uttryck såsom kanske, möjligen, något eller lite använts ytterst sparsamt. Verbformer i konjunktiv används aldrig. Imperfekt som i svenska språket kan nyttjas som en konjunktivform används med försiktighet. Verb placeras ofta tidigt i en mening och efter ett definierat ord är det vanligt att tillhörande verb kommer direkt efter. De flesta avtalsskribenter använder de ord som finns i lagstiftningen; fördelen med detta är att vid eventuell tvist går att falla tillbaka på en etablerad tolkning.

Signerat avtal och signaturordning

Bortsett från några få undantag (exempelvis köp av fast egendom) så finns det krav på att ett kommersiella avtal skall vara signerade. Det flesta som ingår avtal vill att dessa skall signeras och bevittnas. Skälen är flera. Det viktigaste är att det är lättare att styrka att ett avtal kommit till stånd och vad detta innebär. Ett annat är att säkerställa att en behörig privatperson eller firmatecknare ingått avtalet.

"Pacta sunt servanda"

Principen "pacta sunt servanda (latin) eller "avtal skall hållas" framgår av 1 § avtalslagen som går att läsa Http//www.lagen nu/1915:218. Om ni vill hitta avtalslagen i lagboken så är lagens fullständiga namn "Lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område"

I min egenskap av författare och skribent i finansrätt har jag tagit del av rättegångshandlingar och domslut i både Sverige, England Frankrike och USA. Det första domstolarna frågar efter- när det uppstår en tvist är vilka avtal som finns. Finns det inga avtal är den som stämmer eller är svaranden illa ute. I Sverige diskuterar man lagarnas politiska förarbeten som inte gäller i övriga Europa. Min uppfattning är således att svenska domstolskåren borde ägna större tid åt ordalydelsen i ingångna avtal och hur dessa följs, då skulle tidsåtgången kunna begränsas i varje enskilt mål och målen slippa överklagas till nästa rättsinstans.

De domstolar som inte beaktar och följer avtalslagens bestämmelser begår således både jäv och rättegångsfel genom att endast gynna ena parten i målet när domstolen inte beaktar vad som står i ingående avtal och vilka förpliktelser detta innebär.

Min uppfattning är avtalslagen är stommen i svenska avtalsrätt och reglerar allt från när man handlar mjölk på ICA till om ett stort bolag är bundet av bestämmelserna i ett avtal som bolaget undertecknat och godkänt.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Sveriges Bankkunders Riksförbund