[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

"Banker vilseleder aktiespararna"
Av  Se nedan -  Dagens Nyheter - 20 mars 2002

Riksgäldskontorets ledning och förre börschefen varnar:

Den vanliga tumregeln att långsiktigt sparande nästan uteslutande skall ske i aktier är vilseledande. Sannolikheten är 20 procent för att avkastningen kan bli sämre på aktier än på statens riskfria obligationer. Det är okänt för de flesta små aktiesparare och riskerar att leda till svåra besvikelser. Den extra riskpremie som aktieplacerare kräver har också minskat, vilket kan leda till lägre avkastning i framtiden. Finansföretagen och medierna ger en naiv beskrivning av aktiesparandets villkor, skriver Thomas Franzén och Erik Thedéen på Riksgäldskontoret tillsammans med förre börschefen Bengt Rydén.

Medier, banker och fondbolag ger en naiv beskrivning av avkastning och risker i aktiesparande. Vilseledande information om aktiesparande leder till fel sparandebeslut. Dessa frågor diskuteras bland akademiker och i internationell press. Tyvärr har diskussionen ännu inte nått Sverige.
   När människor upptäcker att schablonbilden kring risker och avkastning med aktiesparande inte stämmer minskar trovärdigheten för såväl pensionssystem som det finansiella systemet. Det är dags att ledningarna för finansföretagen tar ansvar för att lämna en mer balanserad information.
   Under 1990-talet steg Stockholmsbörsen realt, det vill säga med hänsyn tagen till inflationen, med i genomsnitt drygt 15 procent om året. Under 1980-talet var utvecklingen än mer extrem; i reala termer steg börsen under den perioden med cirka 23 procent om året. Sparande i aktier har således varit mycket förmånligt under de två senaste årtiondena. Inget årtionde under hela 1900-talet har uppvisat så kraftiga aktieuppgångar som den senaste tjugoårsperioden.

SAMTIDIGT HAR sparandeindustrin gått från en reglerad och konservativ bransch till att bli kommersiell. Alla institut har nu så kallade rådgivare som i stor utsträckning drivs av målet att tjäna på avgifter för förvaltning och mindre av omsorg om den enskilde spararen. I denna miljö skapas tumregler som innebär att långsiktigt sparande skall bestå nästan uteslutande av aktieplaceringar. Sådana regler är ofta vilseledande.
   Medierna förstärker intresset för aktier. Att skriva om fonder och aktiemarknader har blivit angeläget, men granskande journalistik är sällsynt Medierna medverkar ofta i desinformationen. Ibland tycks detta ske medvetet Hur skall man annars tolka kvällstidningarnas tio-i-topplistor över fonder och aktier? Det har skapat en stämning av att det finns lätta pengar att tjäna. Varken medier eller de finansiella aktörerna har tagit ansvaret för att på ett seriöst sätt hjälpa allmänheten.
   Valet av premiepensionssparande kännetecknades av denna stämning vilket framgår av bland annat information från PPM. Det är därför inte förvånande att mer än 90 procent av PPM-valen gick till aktier.
   Fondbolagens förening konstaterade i en enkät för några år sedan att förväntningarna om avkastning på fondsparande låg på drygt 15 procent per år. De uppseendeväckande höga förväntningarna är ett resultat av missvisande information och de senaste årtiondenas överavkastning på aktier.

ETT ANNAT EXEMPEL finns på FöreningsSparbankens hemsida. Deras så kallade sparandekalkylator, som är tänkt att vägleda deras kunder, anger fem år som tidsgränsen då det månatliga sparandet helt ska ligga i aktiefonder. Faktum är att på så kort tid som fem år är risken betydande att aktieplaceringar ger en sämre avkastning än obligationer, och dessutom finns risken för kraftigt negativa utfall.
   Aktieanalytiker diskuterar nu när den så kallade vändningen kommer. Bilden är att nedgången snart är över och då återgår vi till den gamla "sanningen"; att aktier sett över ett tiotal år alltid är en bättre placering än obligationer.
   För att belysa hur den schablonbild av aktier som vi givit exempel på ovan stämmer med historiska data har vi valt att jämföra realavkastning på aktier sedan 1919 med en realränta på 3,5 procent, vilket är vad statens långa realobligationer avkastar och som i några internationella studier anges som ett rimligt antagande för den genomsnittliga realräntan under 1900-talet.
   Svensk statistik förrycks långa tider av kredit- och räntereglering i kombination med hög inflation. Internationell statistik från avreglerade marknader är därför mer intressant. Den stöder att 3,5 procent som riskfri realränta kan vara användbar.

Då visar det sig att aktier varit bättre i knappt 80 procent av alla rullande tioårsperioder det senaste seklet. Det innebär att i var femte tioårsperiod, eller i 20 procent avfallen, skulle en placering i helt säkra obligationer ha givit en högre avkastning än aktier. 20 procents sannolikhet för en kanske avsevärt sämre avkastning på aktier än på riskfria obligationer är ett förhållande som nog är obekant för så gott som alla småsparare och som riskerar att leda till svåra besvikelser.

Men statistiska mått över genomsnittlig avkastning fångar inte in att relationen mellan aktiers avkastning och risk varierar mycket mellan olika tidsperioder. I genomsnitt över förra seklet avkastade aktier drygt 7 procent om året. Under tiden 1930 -1949 låg den genomsnittliga reala årsavkastningen på aktier på cirka 2,5 procent. Det kan jämföras med perioden 1980-1999 då motsvarande tal var 19 procent. Den första perioden med förhållandevis svag aktieutveckling påverkades av exceptionella händelser som världskrig och 30-talsdepressionen. Men inte heller den andra perioden kan sägas vara normal.

Ökad globalisering och en utveckling där aktier blev tillgängligt för alla ökade efterfrågan på aktier. Resultatet blev en uppvärdering av aktier relativt obligationer. Den extra riskpremie som placerare kräver för att hålla aktier har därför minskat. Men om riskpremien har sjunkit och sen förblir på er lägre nivå är den logiska följden att avkastningen för aktier sannolikt blir lägre i framtiden. Stiger riskpremien på nytt på grund av besvikelser och bristande förtroende så blir avkastningen under anpassningsperioden ännu lägre.

DEN GENOMSNITTLIGA avkastningen på aktier har - och kommer att - variera kraftigt mellan olika tidsperioder. Att dra slutsatser från de senaste hundra åren för hur sparandet ska allokeras för en framtida 10-15-årsperiod är därför riskabelt. Det går inte heller att vara säker på att hög ekonomisk tillväxt leder till stigande aktiekurser. Den amerikanska börsen låg exempelvis på samma nivå mellan 1964 och 1981 trots att ekonomin i det närmaste fyrdubblades under samma tid.
   Risken för riktigt dåliga utfall - perioder då aktiemarknader under en mycket långtid utvecklas svagt - talar man sällan om. Zvi Bodie, professor vid Boston University i USA, visar på att risken för mycket dålig värdetillväxt på aktier är större på lång sikt än på kort. Intuitivt är detta inte svårt att inse. Risken för ett ras på, säg, 50 procent är rimligen större på några års sikt än under ett enstaka år. Så skedde också under 1930-talskrisen, och det sker sedan slutet av 1980-talet i Japan, där aktiekurserna sen toppen 1989 fallit, med cirka 75 procent. Synen på risker med aktiesparande är därför väsentligt annorlunda i Japan än i Sverige.
   Det är inte bara teoretiska ekonomer som brottas med dessa frågeställningar. Nyligen gav den framgångsrike amerikanske aktieplaceraren Warren Buffert uttryck för att förväntningarna om aktieavkastning är orealistiska och varnade för att i för stor utsträckning bygga framtida, placeringar på historiska data. Jamil Baz på Deutsche Bank gör en analys som resulterar i att det är sannolikt att obligationer kommer ge en högre avkastning än aktier under den kommande tjugoårsperioden. Financial Times varnade nyligen för att "aktiekulten" har skapat en framtida sparkris.

Vad har allt detta för betydelse? Vi menar att det finns stor risk att mycket av det långsiktiga sparande som i dag byggs upp i pensionssystem och i normalt privatsparande i alltför stor utsträckning placeras på grundval av en för optimistisk syn på avkastningen på aktiesparande. I sådant fall kan vi få ett bakslag som innebär att människor blir alltför rädda för aktiesparande vilket skulle minska utbudet av riskkapital och skada den ekonomiska tillväxten.

Varje enskild person måste bedöma vilken risk han eller hon är beredd att ta. Beslut kring sparande kan aldrig lämnas över till generella tumregler eller profetior från rådgivare. Den enskilde måste själv ta ansvar, det är konsekvensen av valfrihet. Men detta förutsätter god information.

DET ÄR VIKTIGT ATT KOMMA till rätta med insiderhandel och överträdelser på de finansiella marknaderna. Men det är minst lika viktigt att aktörerna på de finansiella marknaderna tar allvarligt på uppgiften att ge god information om risker och möjligheter. En långsiktig hållning i dessa frågor, understödd av styrelser och verkställande direktörer, skulle ta bort en del av den guldgrävarmentalitet som präglat aktiemarknaden under de senaste årtiondena, och därmed bidra till ett bättre klimat i etiska frågor.
   Det är dags för de högsta ledningarna bland finansiella aktörer att ge rådgivare, privatekonomer och andra i uppgift att ägna mer tid åt att beskriva de risker som finns i olika sparformer och vilken extra avkastning som kan tänkas bli resultatet Att granska och pröva den information som sprids borde vara en självklar roll för journalister. Brister i informationen bidrar till besvikelser och bakslag för såväl enskilda människor som finansmarknader. Tvära kast i finansmarknaderna kan också få negativa effekter på den ekonomiska utvecklingen i stort.

Thomas Franzén
Erik Thedéen
Bengt Rydén


Dagens Nyheter
Copyright


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida