[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Domen ett rättesnöre för alla bankchefer
Av Ledaren - Dagens Industri - 12 januari 2002

STJÄRNFALL: Den duktiga mäklaren fick hålla på med sina riskfyllda, spekulativa affärer så länge det gick bra. Alla visste, ingen sa något. Men när det gick fel, blev hon åtalad. Den friande domen är ett bra underlag för att skapa regler i värdepappershantering.

Den 85 sidor tjocka domen i målet mot mäklaren på Nordbanken som spekulerade i Nokiaaktier och orsakade banken förluster på 290 Mkr, bör varenda bank och fondkommissionär omedelbart beställa.
   Tingsrätten friade mäklaren på i stort sett alla punkter och domen är ett svidande bakslag för Nordbanken.

DET VAR 1999 som Nordbanken anmälde sin mäklare som greps och häktades. Hon åtalades för bland annat grovt bedrägeri. Nu, tre år senare, har hon fått upprättelse.
   I samband med häktningen gjorde Finansinspektionen en undersökning hos Nordbanken och den utmynnade i en varning för stora brister i aktiehandeln.
   De uppgifter om bristfälliga rutiner, en se-genom-fingrarna-attityd hos cheferna, otydliga regler och oklara gränser som domen pekar på borde utgöra ett basdokument för hur en finansiell institution inte bör lägga upp sin handel med värdepapper.
   Nordbanken är nämligen inte ensam om att verka i en gråzon, det vittnar ett antal svenska och internationella skandaler om.
   Som DI påpekat tidigare finns det ett liknande psykologiskt mönster i en rad affärer.

OFTAST GÅR DET TILL SÅ att en duktig anställd först överöses med beröm och sedan får ta hela skulden när det går fel. Det visar de allra största skandalerna. Baringledningens undanflykter i den berömda Leesonarfären liknade ju dem som General Electrics högste chef Jack Weilch kom med när det gällde skandalen i koncernbanken Kidder Peabody.

DEN LÄTTSINNIGA managementstilen i London City och det aggressiva centralstyret i General Electric fick liknande konsekvenser i två av de största affärerna där "den mänskliga faktorn" orsakade jättelika förluster. Enskilda medarbetare fångades av sin äregirighet och sin vilja att bli uppskattade. De tog stora risker och hamnade i härvor av lögner och svindlerier. Ingen arbetade för egen vinning.
   Märkligt nog var det just de människorna som var de mest upphaussade i organisationerna. Fram till den dag de avslöjades framhölls de som hjältar och förebilder. Ingen ställde frågan om vilka risker de tog för att leverera sina fina resultat.

NORDBANKENS före detta mäklare har heller inte handlat för egen vinning. Hon gjorde affärerna som hon trodde att de skulle göras och fick applåder och beröm. En stjärnmäklare på 30 år och dessutom kvinna i en manligt dominerad värld, det smällde högt. Sannolikt inte bara för det egna egot, utan också på jobbet bland överordnade och kolleger samt i sällskapslivet i kretsarna kring Stureplan.
   Bankens luddiga regelverk lät henne jobba på, och så länge det gick bra var det inga problem. Men när det började osa katt slog man till.

MEN AGERANDET, att låta det gå så länge det går, och slå till först när summorna blir för höga, spär på den misstänksamhet som råder kring handel med värdepapper. Får kunden ta förlusterna och behåller mäklarna de goda affärerna för sina egna syften, är till exempel en fråga.
   Slutsatsen är alltså att alla som sysslar med värdepapper måste ha klara riktlinjer och tydliga regler att följa.
   Förtroende är den hårdaste av alla valutor på finansmarknaden.

Ledaren
ledare@di.se

Copyright


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida