[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Den friade mäklaren
Av  Gunnar Lindstedt - Veckans Affärer - 28 januari 2002

"Är det troligt att stora kunder gett en ung mäklare i uppdrag att hålla öppna positioner i en hel månad?"

I mäklarbranschen är det regel att spela in alla telefonsamtal för att kunna bevisa vilka affärer som överenskommits. Därför är det märkligt att läsa Stockholms tingsrätts friande dom mot Nordbankenmäklaren.
   På den centrala frågan om hon hade sina kunders uppdrag för de vidlyftiga affärer hon gjorde utgör inte bandinspelningarna underlag för domstolens bedömning. Mäklaren hävdar att hon hade sina kunders uppdrag att handla diskretionärt och att hennes överordnade på Nordbanken visste om detta.
   Domstolen tror på mäklaren och friar. "Åklagaren har inte lyckats styrka det grundläggande påståendet om att det i realiteten inte funnits uppdrag från kund, konstaterar domen. Därmed avfärdas de kunder som vittnat under ed att de inte givit något diskretionärt uppdrag, samt det dussintal vittnen från Nordbanken som intygat att de trodde mäklaren handlade på kunduppdrag.
   Är det troligt att stora kunder som Crédit Lyonnais skulle ha givit en ung mäklare på Nordbanken uppdrag att göra affärer och hålla öppna positioner som ibland varade i en månad? Det är inte sannolikt, menar många i branschen. Dessa stora investmentbanker stänger sina böcker varje dag och kan aldrig ligga kvar med öppna uppdrag. Och bandinspelningarna visar inte att några sådana uppdrag givits. Varken muntliga eller skriftliga dokument har visat att hon hade diskretionära uppdrag från kund. Än mindre har det visats att banken visste om att hon handlade diskretionärt, vilket även konstateras i domen.
   Att vissa kunder tog emot så kallade closed deals där mäklaren på egen hand köpt och sålt aktier och avslutat med vinst, visar knappast att kunderna även påtog sig risken för förlustaffärer.
   Vid årsskiftet 1998-1999 hade mäklaren blankat 650.000 Nokiaaktier och inte kommit ur positionen eftersom Nokia hela tiden gick upp. Mäklarens chefer krävde då att hennes kunder skriftligen påtog sig dessa blankningsaffärer. Mäklaren ordnade intyg från två av tre kunder som hon visade för sin chef. En månad senare avslöjades dock att intygen var ogiltiga. Mäklaren hade nämligen samtidigt skickat ett motfax till kunderna som annullerade deras bekräftelser, och det hade hon inte berättat för sin chef. Nordbanken stod för risken i dessa affärer, vilket kostade 280 miljoner kronor.
   Ungefär vid samma tidpunkt gjorde en manlig mäklare på Hagströmer & Qviberg liknande blankningsaffärer i Nokia. När detta uppdagades stängde H&Q positionerna och förlorade 85 miljoner. Den manliga mäklaren dömdes till över tre års fångelse i säväl tingsrätt som hovrätt. I sitt försvar hävdade mäklaren att han gjort en "felaffär" som han sedan försökt rätta till. Oavsett hur det förhöll sig med detta har han mot instruktionerna spelat med H&Q:s pengar. Han måste ha varit klar över skaderisken som därmed uppstått och han ska ansvara för trolöshet mot huvudman som av åklagaren angivna skäl bedöms som grov", skrev tingsrätten den gången.
   I bada fallen fick H&Q respektive Nordbanken stå för riskerna, medan kunder tog vinsterna. H&Q-mäklaren erkände trolöshet mot huvudman, vilket Nordbankenmäklaren inte gjort.
   Hur kunde domarna bli så olika? Kan det faktum att Nordbanken hade bristfälliga rutiner och otillräckliga skriftliga instruktioner friskriva den anställde från ansvar för handlingar som annars givit flerårigt fängelsestraff? I denna vecka avgörs om Nordbankendomen också ska gå till hovrätten.

Gunnar Lindstedt
gunnar.lindstedt@va.se

Veckans Affärer
Copyright


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida