[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

"Naiva kunder dumpningplats för aktier"
Av Claes Norgren och Bengt Rydén - Dagens Nyheter - 7 juni 2001

Claes Norgren och Bengt Rydén slår larm om utnyttjade småsparare

Informationen på finansmarknaden snedvrids konsekvent till nackdel för småspararna. Det skadar förtroendet för marknaden och ökar risken för nya finansiella bubblor. Den attacken mot fondkommissionärer och fondförvaltare kommer från Claes Norgren, chef för Finansinspektionen, och Bengt Rydén, tidigare börschef, nu styrelseordförande i Sjunde AP-fonden. Naiva kunder används som dumpningsplats för papper som aktiemäklaren annars inte blir av med, hävdar de och föreslår ett bättre skydd för aktiesparare vid tvister.

Utvecklingen på de finansiella marknaderna har under det senaste året varit dramatisk. Alla som sparar i aktier och fonder har på nära håll fått erfara marknadens förmåga att snabbt bygga upp och rasera förmögenheter. Samtidigt tilltar indikationer på hur enskilda personer förlorat sitt sparkapital bland annat på grund av undermåliga råd av aktiemäklare och bristfällig förvaltning.

Det senaste årets händelser framstår för många som både farliga och godtyckliga och har väckt upprörda känslor. Oro har uttryckts för såväl marknadens kortsiktighet som kvaliteten på finansanalytikernas råd.

Hur ska då lagstiftare och finansiella tillsynsmyndigheter bemöta denna situation?

En viktig fråga är huruvida det senaste årets uppmärksammade problem ska ses som ett antal enstaka isolerade händelser eller som symtom på underliggande brister.

Även om det inte går att ge ett helt entydigt svar står det dock i dag klart att det finns systematiska brister i fondkommissionärers och fondförvaltares kommunikation med sina konsumenter och att dessa brister kan få oanade konsekvenser i ett samhälle dominerat av aktieägande. Dessa brister inverkar negativt på såväl effektiviteten på de finansiella marknaderna som på konsumentskyddet. Utvecklingen av ett "aktiespararsamhälle" har på en del punkter sprängt den institutionella ramen.

Vid början av nittiotalet var såväl bank- som bostadssparandet större än allmänhetens totala aktiesparande. I de bredare folklagren var sparandet i aktier närmast att marginell företeelse. Detta skulle snart dock komma att förändras.

AKTIESPARANDET VÄXTE EXPLOSIONSARTAT under hela nittiotalet, till att i slutet av decenniet bli en folkrörelse, till och med en folksport. Denna utveckling skedde på bekostnad av övriga sparformer, vilket lett till att relationen mellan aktiesparande och andra sparformer i dag är omvänd.

Vad beror då denna "aktiefiering" på?

• Den viktigaste förklaringen är självfallet de senaste 20 årens exempellösa avkastning på sparande i aktier.

• Staten har uppmuntrat det enskilda aktiesparandet genom ett antal spektakulära utförsäljningar.

• Företagen väljer i högre grad än tidigare att finansiera riskabla projekt genom en utökning av det egna kapitalet, i stället för att öka skuldsättningen. En våg av små och unga företag har börsnoterats* Den växande andelen pensionärer, en ökad misstro mot det offentliga pensionssystemet och införandet av ett fonderat pensionssparande har ökat behovet av ett utökat livscykelsparande. Genom sin långa tidshorisont och därmed lägre risk har denna typ av sparande gynnat placeringar i aktier.

• Stora resurser har lagts ner på marknadsföring av aktiesparandet, till exempel i samband med utförsäljningen av Telia och PPM-valet.

Detta har lett till att fyra svenskar av fem direkt eller via fonder nu är aktieägare.

Vilka nya krav ställer denna utveckling på de finansiella marknadernas funktion?

En avgörande skillnad mellan olika typer av nominella sparformer, till exempel inlåning på bankkonton eller obligationssparande, och aktiesparande är att aktier och aktierelaterade instrument är en så mycket mer informationskrävande sparform.

TILL SKILLNAD FRÅN obligationer är ett tydligt ägaransvar kopplat till aktier. Aktieägarna är de som i sista hand måste se till att företagsledningen förvaltar och utvecklar bolaget i enlighet med ägarnas önskemål.

Eftersom avkastningen på aktiesparandet är kopplad till hur väl företaget lyckas generera vinster måste aktieägarna se till att inte investera i företag med dålig ledning och dystra framtidsutsikter. De måste också försäkra sig om att företagen håller fast vid sina åtaganden även efter att aktiespararna tilldelat dem resurser.

För att själv hantera dessa problem måste spararen bland annat ägna sig åt att samla och analysera information, skaffa sig fungerande kontrakt med ledningen som begränsar riskerna och även löpande kontrollera ledningens agerande så att kontrakten följs.

Det är här de finansiella företagen som fondförvaltare och fondkommissionärerna kommer in i bilden. Finansmarknaderna måste nämligen kunna erbjuda effektiva sätt att lösa dessa problem.

Tidigare har aktieägare kunnat hantera sitt ägande genom att gå på bolagsstämmor eller genom att på annat sätt föra en dialog direkt med bolagsledningarna.

Det är visserligen sant att storägare i hög grad fortfarande har möjligheten att direkt kommunicera med företagsledningarna, men för den enskilde småspararen är detta en omöjlighet.

Förutom att det vore oekonomiskt och resursödslande för alla småsparare att var och en för sig, till exempel genom bolagsstämmobesök, utföra detta omfattande arbete, så vore det av rent praktiska skäl omöjligt - så stora konferenslokaler finns inte!

HUR HAR DÅ
det finansiella systemet anpassat sig till dessa nya förutsättningar?

Nya aktörer har dykt upp och gett även småsparare möjligheten att via Internet självständigt agera på de finansiella marknaderna. Kommunikationen mellan företag och marknad har också effektiviserats.

Men det räcker inte med riklig tillgång till information. Det krävs också tid, lust och framför allt kunskap att analysera och värdera informationen. Här har den genomsnittlige småspararen ett ofrånkomligt underläge, hur ymnigt informationsflödet än är.

I stället för att enskilda var och en för sig ska analysera och tillgodogöra sig information kan en stor del av denna informationsförmedling mellan aktiebolag och marknad ske via de finansiella företagen. Det är en naturlig specialisering då de flesta varken har lust eller tid att lägga ner resurser på detta.

Genom sitt förtroendeuppdrag att ge råd till sparare och förvalta deras pengar bör de finansiella företagen sammanställa analyser och kanalisera nödvändig information mellan företagen och konsumenterna. Ett antal i medierna rapporterade händelser tyder dock på att det finns finansiella företag som bedriver sin verksamhet som om det fortfarande är mindre informationskrävande sparformer de har ansvar för.

Allvaret i situationen understryks av det faktum att en akties värde helt ska styras av vilken information som finns tillgänglig om företagets framtida betalningsflöde. Genom aktieägandets allmänna utbredning kan i dag även små snedvridningar i informationsstrukturer få oanade konsekvenser i form av missvisande priser. Om inte en förbättring sker skadas förtroendet för marknaden och risken för nya finansiella bubblor ökar.

Det minsta man kan begära av informationsförmedlingen på finansmarknaden är att den inte konsekvent ska snedvrida informationen till nackdel för konsumenten.

SOM DET SER
ut i dag snedvrids informationen på flera olika sätt, varav några tas upp nedan. Vad är det då som måste till för att förmedlingen av information och analyser ska fungera? Här följer en katalog över problem och möjliga åtgärder.

• Skillnaderna mellan försäljning och rådgivning måste tydliggöras. En spade ska kallas en spade.

En radikal lösning skulle vara att helt separera de finansiella företagens rådgivning och analys från den courtagedrivna mäklarfunktionen. Målet bör vara att konsumentens sparande inte ska belastas av dyrbara och onödiga transaktioner.

Ett courtagedrivet belöningssystem skadar även en god prissättning genom att exempelvis gynna köp- framför säljråd. Ett köpråd genererar i motsats till ett säljråd vanligtvis två affärer - ett köp av aktien i fråga och en försäljning av något annat för att få fram pengar. För att generera courtageintäkter bör aktierna även vara välkända hos den stora massan småsparare. Till viss del kan de uppdrivna kurserna i de så kallade Internetbolagen ses mot denna bakgrund. Ett sätt att komma till rätta med detta kan vara att ersättningssystemen görs mer långsiktiga.

• Sammanblandning av olika uppdrag måste undvikas. i dag kan till exempel intressekonflikter mellan corporate-financeavdelningen och mäklaravdelningen uppstå då corporate-financeavdelningen vill att det bolag den just fört till börsen ska få en positivt mottagande och "säljas på" firmans kunder.

• Konsumenterna måste få nödvändig information om de affärer som utförs för kundens räkning och på vilket sätt en transaktion genomförs.

Om konsumenten till exempel köper en aktie som en fondkommissionär redan har i lager, och därmed inte behöver köpa över börsen, bör mäklaren före affären meddela om detta kommer att ske. Naiva kunder ska inte kunna användas som dumpningsplatser för papper som firman eljest inte blir av med.

De finansiella företagen måste noga dokumentera vilken information som utbytts med konsumenten. Detta är viktigt i såväl preventivt syfte som för att i efterhand ha möjlighet att få klarhet i vad som sagts och gjorts.

• Om en tvist skulle uppstå mellan rådgivare och konsument måste tvisten kunna lösas effektivt och ett eventuellt ansvar utkrävas. Dagens former för tvistlösning - Allmänna reklamationsnämnden och i sista hand allmän domstol - är i helt otillräckliga och missgynnar systematiskt småspararen i förhållande till starka finansiella företag. Konsumenten har inte någon effektiv instans, motsvarande en ombudsman, att vända sig till.

ATT ÖKA KOMPETENSEN hos de finansiella rådgivarna genom ett "körkort", vilket nu sker i fondhandlarföreningens regi, är naturligtvis en välkommen åtgärd. Det kommer dock inte att lösa alla problem. Kunskap är viktig, men oväld, gott omdöme och omtanke om kunden är kanske ännu viktigare. Sådana egenskaper utvecklas bäst genom ett målinriktat ledarskap och kulturbyggande i företag.

Sverige har i dag en aktiekultur och en infrastruktur för finansiella tjänster som ligger mycket långt framme i ett internationellt perspektiv. Detta är gynnsamt för tillväxten av produktion, inkomster och arbetstillfällen i landet. Det är därför ett starkt allmänintresse att de finansiella företagen i varje intressekonflikt som kan uppstå verkar med sin kunders bästa som främsta mål.

Claes Norgren
Bengt Rydén

Dagens Nyheter
Copyright

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida