[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort]

Har Göran Person inte rent mjöl i påsen?
Av Mats Lönnerblad - Wermlands Tidningen den 7 oktober 1997

Trots att Göran Persson känner till Nordbankens ovillkorliga likvidationsplikt från 1990, låtsas han fortfarande som att Nordbankens likvidationsplikt aldrig uppkommit, skriver Mats Lönnerblad.

Innan statsminister Göran Persson godkänner fusionen mellan Finlands dominerande bank Merita Panki och den till största delen (59 procent) statliga Nordbanken borde Göran Persson varit ärlig nog att erkänna att det inte bara är tillgångarna i Merita Panki som borde ha varit en nyckelfråga i fusionsförhandlingarna. Nordbankens tillgångar kan på goda grunder ifrågasättas, genom de många processer mot Nordbanken, som ännu icke är avslutade.

Nyckelfrågan i dessa processer är Nordbankens obestånd 1990. Där försöker nu staten, genom beslut från regeringen hemlighålla de flesta handlingarna för svenska åklagare och domare. Trots att Göran Persson känner till Nordbankens ovillkorliga likvidationsplikt från 1990, låtsas han fortfarande som att Nordbankens likvidationsplikt aldrig uppkommit.

I sin egenskap av f d medlemmar i Bankstödsnämnden, kämpar därför vår statsminister Göran Persson tillsammans med justitieminister Laila Freivalds med alla krafter för sina fortsatta politiska liv, för att den sedan länge hemligstämplade rapporten om ”Nya” Nordbanken inte skall publiceras (dnr 2826/92).

Den enda fråga jag därför vill ställa till Göran och Laila är varför ni nu är så negativa till, att denna rapport skall publiceras som äntligen skulle ge svar på en del frågor som allmänheten i dag har rätt att få svar på, beträffande Nordbankens obeståndssituation under bankkrisen? Och har inte Merita Panki rätt att få ta del av dessa handlingar, innan fusionen hinner fullbordas?

Först hösten 1990 Det var först i augusti 1990 som Nordbanken för första gången vågade träda fram offentligt för att bara redovisa en liten del av sina stora förlustsiffror, sedan väl sammanslagningen med PK-banken var oåterkallig. Nordbankens redovisade kreditförluster växte sedan under hösten 1990 dramatiskt, i takt med att kriserna i de svenska finansbolagen till följd av ”vårdslös kreditgivning”, uppenbarade sig. Någon ”omvärdering” av Nordbankens gamla kreditportfölj i övrigt, var det vid denna tidpunkten således aldrig tal om. Denna omvärdering skedde först under 1992 när det blev aktuellt för Nordbanken att överlåta sina gamla ”surdegar” till skräpkreditföretaget Securum. Detta trots Nordbankens ovillkorliga skyldighet att vid denna tidpunkt under 1990, ta fram och redovisa sina verkliga förluster och därefter begära sig själv i tvångslikvidation.

Obestånd Redan per den 1 februari var såväl PK-banken som Nordbanken på obestånd, eftersom de icke kunde uppfylla de internationella kapitaltäckningskrav som alla svenska banker tidigare förpliktat sig att följa! PK-banken hade redan förbrukat hela sitt eget kapital genom vårdslös kreditgivning och genom köpet av Nordbanken. Den köpta banken, Norra Nordbankens gamla försyndelser som också var orsakad av vårdslös kreditgivning, började nu också komma fram i ljuset.

Kreditförlusterna fanns väl dolda i bankernas balansräkning och bestod bl a av felaktig kreditgivning och lån till finansbolag, som sedan slussade pengarna vidare till fastighetsbolag. Finansbolagen levde också farligt vid denna tidpunkt, genom att låna ut mer pengar än man disponerade, till stora konkursmässiga fastighetsbolag.

Förbrukat kapital Styrelsens misstag var bl a att den inte med en gång gjorde sig av med Nordbankens ledning så snart förlusterna i banken upptäcktes. I stället doldes banken likvidationsplikt ända fram till våren 1992. Redan 1991 var den nytillträdde VDn Hans Dahlborg och styrelseordföranden Jacob Palmstierna också skyldiga att omvärdera bankens hela kreditpaket. Detta gjordes inte av den tidigare ledningen och inte heller nu av Hans Dahlborg och Jacob Palmstierna, vilka omgående borde ha försatt Nordbanken i tvångslikvidation under 1991, men som ej skedde.

Vårdslös kreditgivning Men låt oss för ögonblicket återvända till händelserna i banken under 1990 och vad som hände när regeringens handläggare Allan Larsson började vakna upp och kalla till sig Tony Hagström för att uttrycka ägaren statens missnöje med vad som höll på att hända i de sedan länge grovt missköta bankerna PK-banken och Nordbanken.

Revisorerna på dåvarande Bankinspektionen hade redan riktat skarp kritik och grava anmärkningar mot den ”gamla” Nordbankens kreditgivning som skötts på ett utomordentligt slarvigt sätt. Denna rapport från 1990 från revisorerna i dåvarande Bankinspektionen är fortfarande hemlighetsstämplad!

Rune Barnéus erkände emellertid under hösten 1990 att han hemlighållit revisorernas rapport för sin egen styrelseordförande under en hel månad. Konsekvenserna av den kalabalik som då drabbade framför allt Nordbanken men även övriga banker med full kraft ser vi först i dag, då 60 000 företagare som fick sina krediter uppsagda alldeles i onödan. Detta skedde för att vare sig bankerna eller våra politiker ville erkänna att det inte var företagen, utan att det var bankerna som befann sig på obestånd.

Nya Nordbanken skyllde på sin tidigare ordförande Tomas Matsson. Tony Hagström bekräftade att ”vi kan nu i efterhand konstatera att priset för norra Nordbanken var för högt” samtidigt som Tony Hagström med eftertryck bedyrade att ”det inte fanns några ytterligare dolda krediter som inte flutit upp”. I dag däremot tycks alla vara överens om, att ingen i bankerna är skyldiga, men att Nordbankens kreditportfölj borde ha omräknats på ett mycket tidigare stadium Det kan således inte vara de krediter som Nordbanken senare överlät med 17 miljarder i rabatt till Securum, som Tony Hagström syftade på. Inte heller kan det ha varit de nya miljardförluster som Hans Dahlborg och Jacob Palmstierna råkade upptäcka när de tillträdde som VD respektive styrelseordförande i Nordbanken utan vad ledningen i Nordbanken upptäckte redan 1990 var ett enda stort svart hål i Nordbankens balansräkning som det gällde att fylla igen så snabbt som möjligt och hemlighålla så länge som möjligt.

Hemlighållande Huvuddelen av de mest graverande materialet stoppades därför in i en ”hemliga” rapporter från den 8.5 1992 (diarienummer 2826)” och Finansinspektionens rapport från 1990 (diarienummer 2295/90) som fortfarande hemlighålls.

I en av dessa rapporter framgår vad som behövs för att Nordbanken skulle uppnå en kapitaltäckning på minst 8 procent i slutet av 1992. Något som banken aldrig lyckades med 1990, eftersom allt kapital sedan länge var förbrukat i såväl PK-banken som Nordbanken.

Skadestånd Vad man då begärde stämde inte heller med ”Nordbankens verkliga behov” utan snart krävdes ytterligare kapitaltillskott från staten. Nordbankens ”hemligheter” i dessa avseenden har emellertid fortfarande inte avslöjats till fullo, eftersom såväl politikerna Laila Freivalds som Göran Persson skulle drabbas av skadeståndsansvar för sina agerande i bankkrisen.

Det är därför som Erik Åsbrink hjälper sina partikamrater genom sin motivering till regeringens hemlighetsstämpling av hela ärendet, som är att ”uppgifterna i akten är till viss del av sådan karaktär att det kan antas skada Nordbanken AB eller i övrigt gynna andra banker på Nordbanken AB:s bekostnad om uppgifterna lämnas ut”.

Självfallet vill Erik Åsbrink genom beslutet ge en generell amnesti åt de som orsakade den svenska bankkrisen och inte stoppade den i tid. Inte ens domstolen får komma åt vad regeringen hemlighetsstämplat, eftersom regeringen är överens med banken om att det är bankkunderna som skall betala för bankkrisen och ingen annan!

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida