Domardansen. (Piratförlaget 2018) är en kuslig sannsaga om hur domare, högt uppsatta tjänstemän och politiker - som kan och fortfarande missbrukar sin ställning - utan att straffas.

I advokatparet Lena Ebervalls och Per E Samuelsons femte roman gräver de på nytt i gamla rättsfall - som kastar nytt ljus mot överhetens maktmissbruk och rättsövergrepp - som annars skulle ha gömts av det förflutnas skuggor. Frågor som har lika stor bärighet i dag och där vi har mycket att lära oss vilka olagligheter som skett i det förflutna och som fortfarande sker i vårt land utan att uppmärksammas i någon större omfattning.

Jag har tidigare läst och uppskattat två av deras tidigare utgivna böcker som också är utgivna på Piratförlaget. Bland annat Ers Majestäts olycklige Kurt och boken om Florence Stephens förlorade värld, som jag också har recenserat. Florence Stephens dramatiska livsöde handlar hur skrupelfria personer under flera decennier orättfärdigt kunde lägge beslag på större delen av Florence Stephens privata tillgångar utan att straffas, vilket även är författarparets tema i Domardansen.

Vad som händer i Domardansen är att en domare, Folke Lundquist, (född 1895) under 1930 - och 40-talen gång på gång anmäldes till Justieombudsmannen (JO) för förskingring utan att någon genomdrev en ordentlig undersökning om sanningshalten i de allvarliga anklagelserna.

Tre personer anklagade Lundquist för de grova brott som begåtts mot Unman. Anmälan kom från Frans Gustaf Unman (1879- 1967), som fått se sitt hem plundrat på alla sina värdefulla tillgångar och fastigheter sålda utan hans medgivande eller vetskap, och den före detta överkonstapeln Torsten Dahnberg och advokaten Björn Dalström.

Ingen myndighet trodde på anklagelserna som riktades mot Folke Lundquist. Därför beslutade man sig i stället för att angripa kärandena. Följden blev att både brottsoffret själv, konstnären Gustaf Unman, och överkonstapeln Torsten Dahnberg spärrades in på sinnessjukhus. Advokaten Björn Dahlström som fört talan mot Folke Lundquist, tvingades att genomgå en stor undersökning om sinnesjukdom och dömdes sedan för ärekränkning och avstängning. Han fick inte längre föra andras talan vid rådhusrätten.

Först 1937 genomfördes på regeringens uppdrag en ytterligare utredning från Justiekanslern om inte anklagelserna mot Folke Lundquist kunde stämma. Men detta ledde till några som helst åtgärder, eftersom denna utredning inte heller genomfördes som den borde.

1948 framfördes anmärkningar mot dåvarande justitieministern Herman Zetterberg där det framfördes att en ny allsidig utredning kring förhållandena kring folken Lundquist förvaltning av Gustaf Unmans egendom. Det berodde på att tidningen Arbetaren började engagera sig i Unmanaffären 1947.

Tidningen Arbetarens ansvarige utgivare Armas Sastmoinen som skrivit om fallet, och fått regeringen att ta upp utredningen på nytt, dömdes därför för ärekränkning och till två månaders fängelse samt att till att betala skadestånd till Folke Lundquist på 5.000 kronor vilket fick Wilhelm Moberg att skriva en artikel om fallet i Dagens Nyheter 1950.

Det var först efter 20 års kamp från Gustaf Unman och hans biträden som stadsfiskalen Lennart Eliasson väckte åtal mot Folke Lundquist för ett stort antal brott som han hade begått. Rättegången påbörjades i mars 1953 och fällande dom i tingsrätten kom i oktober samma år.

Folke Lundquist dömdes slutligen för trolöshet mot huvudman, grovt bedrägeri och bedrägeri till 3 års fängelse. Han avsattes även från sin domarpost. Hur det gick när fallet Unman till slut kom upp i rätten på nytt vill jag däremot inte avslöja.

Men när när riksdagsledamoten August Spångberg interpellerade i november 1964 om åtgärder för att rehabilitera Gustaf Unman och övriga som dömts till böter eller satts i fängelse eller sinnessjukhus för att de arbetat i Unmanaffären undvek den dåvarande justitieministern Herman Kling att besvara interpellationen vilket visar hur makten bär sig åt för att försvara makten.

Den fråga som jag då ställer mig både som recensent och författare och skribent i finansrätt hur mycket som har förändrats i vårt land i dagens Sverige sedan dess när det gäller grova ekonomiska brott ? Svaret på den frågan är att makten skyddar sig själv när de riskerar att straffas för sina försummelser. Det fick författaren och journalisten Jan Guillou erfara när han satt i fängelse för att ha avslöjat IB-affären i hela sin bredd och vilka makthavare som ljugit för att dölja att hela IB-affären var olagliga verksamhet som skedde i största hemlighet. Om dessa händelser redogör han för på ett mästerligt sätt i sin senaste bok: De som dödar drömmar sover aldrig.

Hur polis och myndigheter fortfarande tillåter sig att agera mot politiska aktivister fick motståndsmannen och läkaren Alf Enerström erfara när en polis bröt sin in i hans bostad på Norr Mälarstrand och sköt mot honom för att döda. Enerström, där han låg i sin säng, hade blivit hotad till livet tidigare och hade skaffat en pistol för att försvara sig om det värsta skulle hända. När polisen sköt mot honom och missade hade han sinnesnärvaro att skjuta tillbaka och avväpna polisen, men straffades och blev tvångsvårdad och drogades ner på sinnesjukhus, ända tills en av Sveriges skickligaste psykiatriker efter påtryckningar fick tillåtelse att undersöka honom och konstatera att han var fullt frisk, varpå han blev friskriven, vilket jag själv skrivit om i en av min senaste bok: Pyramidspel.

Hur det kan gå när man är oskyldig fick den påstådda massmördaren Thomas Quick erfara när han intagen på sinnesjukhus och drogad tvingades erkänna alla morden som han aldrig begått. Författaren Hannes Råstam har utförligt skildrat var som hände Quick i boken: Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare.

Råstams bok är väl skriven och väl berättad. Enligt Leif GW Person som skrivit förordet till boken: "beskriver boken en svensk rättsapparat som drabbats av en moralisk, juridisk och intellektuell härdsmälta och en svensk psykiatrisk vårdapparat som bara kan leda tankarna till tidigare sovjetiska motsvarigheter."

Min uppfattning är att när staten sväller kringskärs den enskildes frihet, och beslut som tidigare varit upp till individen själv hamnar i stället i knäet på byråkrater. I vår tid har det blivit allt svårare för den enskilda människan att göra sin röst hörd i Sverige. I stället är det makteliten inom regeringen och etablerade politiska "tyckare" som styr den politiska debatten. Så har det varit ända sedan 1930-talet.

Det finns få personer som vågar bryta mot mönstret. Till dessa få personer hör bland annat Jan Guillou, Leif GW Persson, skådespelerskan Gio Petré och den numera avlidne läkaren Alf Enerström, som sedan 1974 tog konsekvenserna av sitt moraliska ansvar och gick ut till människorna för att försöka väcka dem till insikt om vart landet Sverige är på väg.

Lena Ebervall och Per E Samuelson gör vårt land en stor tjänst genom att belysa vad som hände i samband med de rättegångar som följde i Kreugerkrashens spår redan i början av 30 - talet och fram till i våra dagar i de böcker som på ett dramatiskt sätt lyckas med konstrycket att de ekonomiska brott som fortfarande sker mot helt oskyldiga brottsoffer förekommer i vårt land i samband och som brukar öka i omfattning i samband med varje självförvållad finanskris eller konjunkturnedgång.