I Sieps rapport i boken - Förhandsavgöranden av EU-domstolen 1995-2020 - undersöker professor Ulf Bernitz, sedan länge verksam som professor i europeisk integrationsrätt, och ordförande i Europarättsföreningen om - där jag själv är medlem sedan starten - de förhandsavgörande som svenska domstolar borde följe.

Denna bok handlar om EU-rättens ställning i Sverige sedan 1995 fram till 2020.　

Utgångspunkten i boken, skriver Göran von Sydow som är direktör i Sieps i sitt förord, är svenska domstolars hållning till förfarandet för förhandsavgöranden, det vill sägas när de vänder sig till EU-domstolen för att inhämta besked om hur unionsrätten skall tolkas. Med nedslag i konkreta fall visar Bernitz tydligt att svenska domstolar erkänner EU-rätten fullt ut. Men, domstolarna samtidigt är återhållsamma med att begära förhandsavgöranden. En förklaring kan spåras till kulturkrocken mellan två väsentligt olika rättssystem. Där Europarätten, enligt min egen åsikt, är vida överlägsen den svenska lagstiftningen.　

En annan förklaring som jag själv skrivit i flera av mina böcker och i åtskilliga artiklar är att svenska domstolar fortfarande inte följer vare sig EU:s rättsregler eller Europakonventionens bestämmelser i många av dessa mål skall hanteras som har anknytning till både Europarätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) i svenska domstolar eftersom det finns alldeles för få förhandsavgöranden, som skulle statuerat vilka bestämmelser som gäller, som svenska domstolar därför fortfarande inte följer. I det fallet får jag delvis medhåll från Ulf Bernitz som skriver i boken:

"Efter drygt 25 års medlemskap i EU saknas anledning att iaktta en avvaktande och återhåll- sam hållning till att begära förhandsavgörande. (...) Det är viktigt att de svenska domstolarna deltar i den fortsatta europeiska rättsutvecklingen"　

EU-domstolen har dock i sin rättspraxis i viss mån modifierat skyldigheten att begära förhandsavgörande, skriver Bernitz. EU-domstolen beslöt redan 1963 i fallet Da Costa att det inte finns någon skyldighet att begära förhandsavgörande när EU-domstolen redan har uttalat sig i samma eller snarlik fråga. På franska: acte éclairé.　

I det grundläggande avgörandet SILFIT 1982 slog domstolen fast att det inte heller finns någon skyldighet för sista instans att det inte heller finns någon skyldighet för sista rättsinstans att begära förhandsavgörande när den korrekta tillämpningen av unionsrätten är uppenbar: På franska: Acte clair.　

Det ankommer på den nationella domstolen i sista instans, skriver Ulf Bernitz, att på eget ansvar göra en oberoende bedömning av frågan huruvida en rättsfråga som saken gäller är acte clair. För att täcka både acte clair och acte éclairé talar man på svenska ofta om att rättsläget är klart eller klarlagt.　

Kravet på unionsrättens företräde har inneburit att de svenska domstolarna har ställts inför uppgifter av av ett i huvudsak nytt slag när det gäller att göra en självständig prövning mot bakgrund av unionsrätten av den nationella lagstiftningens legala grundval, skriver Bernitz. Det har bland annat betytt att de när så krävts har varits skyldiga att säkerställa unionsrättens fulla genomslag genom att sätta åt sidan motstridig nationell lagstiftning eller etablerad rättspraxis. Detta har i boken benämnts europarättslig lagprövning.　

Högsta domstolen (HD) uttalade sig tydligt i frågan i en dom från 2014, i ett mål där den hade inhämtat ett förhandsavgörande. HD yttrade:　

"Principen om unionsrättens företräde innebär att svenska domstolar och myndigheter är förhindrade att tolka en bestämmelse som har beslutats p EU-nivå på ett sätt som ändrar dess innehåll eller effekt och att de är bundna av EU-domstolens tolkning av EU-rätten..."　

Professor Ulf Bernitz är tydlig när han sammanfattar principen om unionsrättens företräde som svenska domstolar är skyldiga att följa, men som de inte följer i många mål som jag redan skrivit om i mina artiklar i både fackpress och dagspress. "Företrädet innebär att svenska domstolar och myndigheter är förhindrade att tolka en bestämmelse som har beslutats på EU-nivå på ett sätt som ändrar dess innehåll och effekt och att de är bundna av EU-domstolens tolkning av EU-rätten:"　

Det som förvånar mig mest när jag läser Ulf Bernitz bok är stycket om immaterialrätt och marknadsrätt. Intresset för att begära förhandsavgörande har varit ovanligt stort när det gäller immaterialrätten, jämfört med andra rättsområden, som Sverige fortfarande inte följer men att man i Sverige fortfarande inte följer hur immaterialrätten skall tolkas.

Jag har skrivit om fall när företagspirater tillåts lägga beslag på välskötta företag utan att betala en enda krona, för vad man ställer till med, och där vare sin näringsdepartementet eller svenska domstolar inte ens bryr sig om att utreda vad som har hänt - i någon rättsinstans - och där de företag som råkat illa ut nekas prövningstillstånd redan i andra rättsinstans, trots att det förekommer både jäv och rättsutlåtanden som domstolen inte tar ställning till som den borde, som ger käranden rätt i sak. Här behövs de förhandsavgöranden som Ulf Bernitz efterlyser i mycket större utsträckning än vad som närvarande sker.　

Där finns fortfarande mycket att göra för att det svenska rättssamhället åter skall fungera som det borde, när det gäller att skydda de svenska företagen för de övergrepp som för närvarande sker. Ulf Bernitz tidigare böcker och denna bok är en väckarklocka om förhandsavgöranden som svenska domstolar fortfarande inte följer, borde de svenska domstolarna uppmärksamma i mycket större utsträckning än vad som för närvarande sker.

Vid de seminarier som Europarättsföreningen genomför, på Juridicum på Stockholms Universitet saknar jag alltid representanter för våra svenska domstolar, som jag anser borde följa med i den europeiska rättsutvecklingen på ett helt annat sätt än vad som för närvarande sker i vårt land.

Mats Lönnerblad

Författare och skribent i finansrätt