"Det märkliga är att ju större hot mot den personliga integriteten, desto slappare stat"

Efter alltför långa förhalningar har regeringen nu äntligen lagt papperen på bordet. Hemliga polisen har haft 100 000 svenskar i sina register och människor har mist sina arbeten eller nekats anställning utan grund. Telefonavlyssning har skett på lösa boliner inte bara av privatpersoner utan också av Grön ungdoms kontor. I något fall ska avlyssningen skett i tio år utan att brott kunnat påvisas. Att Sverige i hemlighet måste kunna övervaka personer som hotar demokratin behöver inte diskuteras. Men det kan inte betyda att enskilda medborgares personliga integritet får kränkas av ren slentrian.

Det märkliga är att ju större hot mot den personliga integriteten, desto slappare stat. Om övervakning och avlyssning helt skett på myndigheternas eget ansvar, hade man kunnat skylla på polisen och domstolarna. Men så är det ju inte. Staten, under långa perioder personifierad av socialdemokratin, har låtit detta fortgå och statsråd har ljugit utan att ställas till svars.

Om okänsligheten för den personliga integriteten beträffande misstänkt subversiv verksamhet varit kompakt, gäller det inte andra brott. Vill polisen utvidga sitt DNA-register över gravt kriminella, kan frågan stötas och blötas i det oändliga. Det är inte heller givet att ett museum som blivit av med ovärderliga tavlor får införa kameraövervakning. Om filmningen sker helt öppet är det svårt att tänka sig en integritetskränkning värd namnet. Ändå är prövningen rigorös.

Det mest uppenbara obalansen gäller emellertid det medicinska området. Vården och forskningen hanterar förvisso integritetskänsliga data. Detta gäller i första hand sjukjournaler och intyg. Att känsliga uppgifter direkt knutna till person ska vara skyddade är en självklarhet. När överträdelser sker väcker det upprörd kritik, med all rätt.

Men är alla personuppgifter integritetskänsliga? Är det en kränkning att alls finnas med i ett register? Det kan förefalla så. Det är inte många år sedan det motionerades i riksdagen om personnumrens avskaffande, som om numret i sig skulle vara ett sätt för en klåfingrig stat att förtrycka sina medborgare. I andra länder, som USA, tillämpas den synen vilket leder till ständiga personförväxlingar och stort omak för de inblandade.

I Sverige ska Datainspektionen se till att register inte upprättas i onödan och att personuppgifter skyddas. Det är en viktig uppgift. Men den tillsynen gäller uppenbarligen inte då den som bäst behövs när hemliga polisen upprättar sina listor. Litar inte riksdagen på Datainspektionen? Också Datainspektionens anställda lyder ju under tystnadsplikten.

Sverige har en ovärderlig naturtillgång i sina välskötta register. På några få områden är svensk medicinsk forskning särskilt framstående. Hit hör den omtalade stamcellsforskningen. Mindre omskrivet är att vi är ännu bättre, faktiskt världsledande, inom det område av den kliniska forskningen som kallas epidemiologi, sjukdomars utbredning i befolkningen. Ett aktuellt exempel är forskning om prostatacancer, den vanligast tumörformen hos män och som länge förbryllat forskarna. Ibland växer cancern snabbt och metastaserar, ibland tycks den ligga overksam och den sjuke kommer så småningom att dö av annan orsak. Så hur ska läkarna ställa sig, är det lika bra att låta cancern vara, eller bör man operera eller behandla på annat
sätt?

För att hitta ett svar måste grupper av patienter jämföras. Det kräver goda register. Få länder utom Sverige har tillförlitliga register. Att göra motsvarade undersökning i USA stöter på stora svårigheter och kostar enorma summor jämfört med vad samma forskning kostar i Sverige. Trots det saknas pengar. Privata anslagsgivare, däribland läkemedelsindustrin, prioriterar inte alltid den sortens kritiska utvärderingar, tvärtom kan de uppfattas som ett hot. Därför behövs statliga pengar.

Det finns ett område där omsorgen om den personliga integriteten tar sig närmast absurda uttryck. Inte bara data sparas inom vården, utan också biologiska preparat. Miljontals blod- och vävnadsprover tas varje år. Dessa prover kan vara integritetskänsliga, som när man i efterhand undersökte gamla blodprover för att kunna se när aids kom till Sverige. Men det är en ren sällsynthet. Att de flesta av oss har celler sparade i medicinska kartotek under kod har ingen som helst betydelse för vår integritet. Ändå krävs numera samtycke för forskning på efterlämnade celler, som knappast står oss närmare än de hårstrån vi lämnar på golvet hos frisören.

Integritet betyder enligt uppslagsboken okränkbarhet - eller i praktiken rätten att slippa bli kränkt. Det är staten som ska se till att denna rättighet skyddas. Samtidigt har integritet blivit ett honnörsbegrepp som överanvänds. Integriteten behöver förvisso skyddas i många sammanhang - men de flesta lämningar som finns efter oss, antingen som spridda data eller som celler, är fullständigt ointressanta.

Svenska staten intar en prinsessan-på-ärten-inställning beträffande struntsaker, medan samma stat ägnat sig åt ohämmad åsiktsregistrering. Problemet är inte ur världen, tvärtom. I den paranoida stämningen efter den 11 september kan svenska medborgare berövas sin försörjning eller placeras i bur på minst sagt lösa grunder.

P C Jersild
är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter

Dagens Nyheter
Copyright