Fukuyama gör många briljanta iakttagelser, men låt mig fokusera på några av hans slutsatser. Först och främst konstateras att staten i tidernas begynnelse skapades av och genom krig. Den är ett resultat av en process där mindre grupperingar, ”stammar”, går ihop i släktbaserade klaner (förstadierna till stater) som dominerar ett område, och även lyckas försvara det mot omgivande fiender, och stundom även lägga under sig omkringliggande samhällen.

För att klara detta behöver de organisera sig så att resurser finns tillgängliga i form av befäl, fotsoldater, vapen, bivacker, livsmedel med mera. Embryot till den statliga byråkratin är därmed skapad. När sedan våldsmonopolet över ett område är etablerat krävs en konstant bevakning av både de inre och yttre gränserna i en fientlig omvärld. Byråkratin måste permanentas, skatteindrivning organiseras. Staten är född.

Med detta sagt kan vi också se hur en stat kan försvagas och förfalla, och då främst genom två aspekter hos staten: kvalitén på ledarskapet (vilket sätter ljuset på institutioner för maktskifte och urvalsmekanismer för ledarskap) samt kvalitén på byråkratin (vilket sätter ljus på rekryteringsmodeller och närvaron eller frånvaron av skyddsmekanismer för den allestädes uppdykande och för samhällsbygget frätande korruptionen).

Det Fukuyama gång på gång ser i historien är – förutom det uppenbara med inkompetenta ledare som riskerar att dra hela samhället i fördärv med sitt agerande eller brist på sådant – är att samhällen förfaller genom korrumperade och inkompetenta statliga byråkratier.

Dessa kan inledningsvis drivas av meritokratiska ideal, men så småningom – via människans evolutionslogiska tendens att ge fördelar till sin ”ingroup” – går makten och byråkratin över i nepotism, varvid legitimiteten hos staten minskar hos dem som inte får några fördelar. De tjänster som byråkratin ska leverera tappar i kvalitet, likhet inför lagen försvinner, konfliktnivån ökar och den samhälleliga sammanhållningen minskar.

Robusta respektive svaga demokratier

Om vi nu tar ett raskt steg från en diskussion om staten i fördemokratiska samhällen till moderna stater med demokrati, och fokusera på vad som får dessa att fungera och bli uthålliga och robusta, kan vi samtidigt se vad som gör dem svaga.

Tre ting måste enligt Fukuyama fungera väl och vara i balans för att ett demokratiskt frihetligt samhälle ska fungera optimalt och det är: statligt våldsmonopol (som klarar av att upprätthålla lag och ordning), lagstyre (allt styrs via lagar och inte godtycke eller dekret – även staten och dess ledare) samt ansvarighet (att man kan ställa tjänstemän och politiker till ansvar och vid felaktigheter straffa/byta ut dem).

I detta sammanhang måste också den så kallade ”tredje statsmakten” (fristående medier och dito ”intelligentsia”) nämnas, då de måste fungera väl i sin kritiska granskning av myndigheternas beslut och beteenden.

Ansvarsutkrävandet när det gäller politiker – statens styresmän och kvinnor – sker på olika mer eller mindre optimala sätt genom valsystemet: man kan välja bort upplevt dåliga ledare och ersätta med andra. Vad gäller tjänstemännen inom statens byråkrati, till vilken vi räknar in hela den skattefinansierade verksamheten – den offentliga sektorn – så är vi beroende av att det dels finns institutioner i Sverige som Justitieombudsmannen och Justitiekanslern och förvaltningsdomstolar. Dit kan upplevt felbehandlade medborgare och företag vända sig. Det måste finnas ett inbyggt tjänstemannaansvar som medborgarna kan åberopa vid felaktigheter i myndighetsutövningen.

Saknas denna möjligheter till ansvarsutkrävande kommer medborgarna att uppfatta eliterna som självtillräckliga och maktfullkomliga. Vi får det som Fukuyama kallar ”icke-konformism”, det vill säga, medborgarna börjar ”konstra” och följer inte längre de påbud som staten levererar. Den svarta sektorn expanderar. Samhällskontraktet börjar krackelera.

Kombinerar man detta med lagar och påbud som direkt slår mot ekonomi och/eller friheten för olika grupper så uppstår protester som kan övergå i rena våldsamheter och revolter – som mängder av traktorer som blockerar gator och torg… Eller så emigrerar viktiga grupper ur landet och den ”brain drain” som då följer accelererar förfallet ytterligare.

Den svenska demokratin

Om vi i en kort analys tittar på hur det svenska samhället klarar de tre grundrekvisiten så blir resultatet enligt följande:

1. Staten

Det är uppenbart att den svenska staten har väldiga problem att upprätthålla sitt våldsmonopol. Landet leder – när detta skrivs – den deprimerande ligan av antalet gängskjutningar per capita i Europa. Samhället plågas även av bilbränder och anlagda skolbränder som är rekordmånga i just Sverige. Staten har uppenbart mist kontrollen över dessa händelser och förmår inte stävja dem (Även om vissa försök nu görs för att förbättra läget).

Antalet poliser per capita är rekordlågt i jämförelse med de flesta demokratier, liksom uppklaringsprocenten i de flesta brottskategorier. Försvaret har länge försummats och byggs nu upp från mycket låg nivå. Tullen och gränsskyddet saknar både adekvata resurser och lagstiftning. Bland annat har man inte ens fått undersöka bilar på väg ut ur landet, även när de är fullastade med stöldgods!

2. Lagstyret

Maktdelning mellan den verkställande makten och den dömande makten, rättvisa och effektiva lagföringsprocesser, säkra grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och privat äganderätt är alla viktiga rekvisit för ett rättssäkert, frihetligt, medborgartillvänt, välståndsskapande och därmed robust lagstyre.

Montesquieus geniala maktdelningslära är skrotad i Sverige. Vi har en extremt monolitisk och centralistisk riksdag. Går vi sedan över till grundlagen (RF) är den full av både paternalistiska floskler (1 kap,1 §, tredje stycket 1:a meningen) samt en relativiserande självutplånande multikulturalism (RF 1 kap 2 §):

Vissa etniska/dialektala grupper –”minoriteter” – anses behöva särskilda språkliga och andra privilegier. Detta förhindrar universellt verkande och gemensamhetsstärkande lagar lika för alla. Ett annat brott mot likhet inför lagen är 2 kap 13 §, som tillåter diskriminering om det krävs för att uppnå matematisk likhet i könsfördelning.

Trots duperande skrivningar om motsatsen i inledningsparagraferna så är maktdelningen mellan centralmakt och kommunerna ytterst skev, närmast fiktiv. Det kanske viktigaste exemplet är ”utjämningssystemet”, som direkt missgynnar kommuner som är välskötta. Kommuner åläggs också uppgifter och kostnader – exempelvis inom mottagandet av migranter – som de själva och dess medborgare aldrig haft någon beslutanderätt över.

Vidare saknar Sverige, som ett av få västländer och demokratier, en författningsdomstol. Detta är en institution som ser till att politikerna håller sig till just lagstyret och grundlagens krav vad gäller exempelvis grundläggande mänskliga fri- och rättigheter som äganderätt och yttrandefrihet. Som bland annat rättsfilosofen Mats Lönnerblad påtalat, har svenska domstolar också svåra problem med att anamma Europadomstolens krav på ”fair hearing” samt adekvata rättsmedel vid förseningar saknas.

Den privata äganderätten är för övrigt ovanligt begränsad i Sverige, inte minst genom den på 1930-talet uppfunna allemansrätten (se boken Den grundlagsskyddade myten av Gunnar Wiktorsson) och ytterst inskränkande brukanderättsregler (det vill säga funktionssocialism) via det som kallas ”strandskyddet”.

Även yttrandefriheten är svårt ansatt. Bland annat genom orimliga prinsessan på ärten-skrivningar om ”missaktning” i hetslagstiftningen, samt försök från staten att snäva in yttrandefriheten genom grundlagsmanipulering, nu senast gällande rättsdatabaserna. Vi är hur som helst mil ifrån den vida yttrandefriheten i USA – First Amendment – som är ett rimligt riktmärke.

Vidare finns mycket att invända vad gäller den så viktiga domarutnämningen (maktdelningen mellan verkställande och dömande makt) där det första viktiga urvalet sker via den av bland annat Riksrevisionen hårt kritiserade Domarnämnden. Där har man fört fram kandidater till regeringen utifrån det föga meritokratiska konceptet genitalieräkning. Regeringen utser även domare, vilket i sig öppnar för politisering. Lägg där till det uppenbart politiserande nämndemannasystemet, och vi finner att mycket fattas för ett optimalt lagstyre i Sverige.

3a, Ansvarigheten – hos ämbetsmännen

Sverige har ”ombudsmän”. Justitiekanslern är en myndighet som på  "frivillig väg” (det vill säga efter eget tycke) reglerar krav på skadestånd gentemot individer utifrån ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning”. I sådana mål är staten huvudman, men en som – eller kanske just därför – genomgående är ytterst restriktiv mot vanliga hederliga medborgares krav vid felaktig hantering.

Däremot är man inte sällan mycket generös när det gäller tung kriminellt belastade personer som dömts eller suttit anhållna för brott men som blivit fria efter friande dom. Detta gäller dock inte svenska företagsledare av typen Karl Hedin. Här gäller devisen ”hushåll med skattebetalarnas pengar”. Justitiekanslern har till och med betalt ut skadestånd till kriminella personer med skulder hos både staten och till brottsoffer, varvid det senare är särskilt upprörande.

Justitieombudsmannen har i teorin en mer medborgartillvänd roll än Justitiekanslern, och där kan myndighetsförsummelse även gälla kommunernas tjänstemän. Samtidigt är Justitieombudsmannen tandlös i och med att tjänstemän som felar sällan eller aldrig drabbas av någon personlig sanktion, eftersom myndigheten saknar sanktionsmöjligheter utan endast utdelar ”kritik”. Om man tänker sig det inte helt omöjliga scenariot att en myndighet har blivit gravt korrumperad uppifrån och ned så är det förstås ingen – med den inom myndigheten ifråga etablerade nivån på moralen – som bryr sig om Justitieombudsmannens ”kritik”.

Att tjänstemannaansvaret i sin skarpa form togs bort 1976 gör inte saken bättre för medborgare som utsätts för byråkraters felaktiga besluts och behandling. Nu aviserar den sittande (tyvärr inte snabbrörliga) regeringen en förstärkning av tjänstemannaansvaret. Återstår att se hur mycket av det som kommer att förverkligas.

Under lång tid har möjligheterna för medborgarna till ansvarsutkrävande hur som helst varit små visavi den offentliga byråkratin. Många svenska förvaltningsrätter, till vilka myndighetsbeslut som regel kan överklagas av medborgare och företag, plågas för övrigt av långa handläggningstider och motstridiga budskap. Detta har både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern kritiserat.

Mark- och miljödomstolarna plågas dessutom svårt av det man på goda grunder kan kalla naturfascistiska aktivister. I korthet: människan står under insekter och fåglar i den etiska värdehierarkin. Aktivister vars respekt för den urgamla rätten att efter eget tycke bruka, bygga och förvalta på egen mark är därmed obefintlig.

3b, Ansvarigheten – hos de folkvalda

För att medborgarna ska kunna utkräva maximalt ansvar av sina politiker krävs med tvingande logik några basala saker. Exempelvis att politikerna kan identifieras före ett val, och att man enkelt kan se vad personerna står för och vill göra.

I Sverige är valsystemet dock ordnat så att väljaren ska styras mot att rösta på parti, partiprogram, ”ideologi” och partiledare. Detta trots att det bevisligen är andra individer som tolkar partiprogram, är delaktiga och ansvariga för alla de beslut som fattas i riksdag och andra politiska beslutsförsamlingar. Det finns visserligen en inbyggd personvalskomponent i det svenska systemet, men den är ytterst svagt utvecklad. Detta gör att väljarna har ytterst små möjligheter att både få in personer man tror på, och att därefter – i nästa val – utkräva personligt ansvar.

Att folk borde ha möjlighet att rösta bort eller rösta för vissa personer utgår från insikten att det är personen som är bäraren av både kunskap, ledarskapsförmåga och förnuft. Detta är centralt i en demokrati. Att bara rösta på parti innebär ett stort risktagande vad gäller de personliga kvalitéerna på de invalda. Vi kan kalla sistnämnda system för en ”köpa grisen i säcken”-demokrati och det får sägas vara en god beskrivning av den svenska demokratiska modellen.

Systemet ger också incitament till partiledarklickar att plocka bort alltför självständiga och populära personer för att dessa inte ska utgöra hot mot samma partilednings makt. Vi riskerar då att i parlamentet få det som Anne-Marie Pålsson av egen erfarenhet beskrivit som ”knapptryckarkompanier”. Politikernas lojalitet ligger inte i första eller ens i andra hand hos väljarna, utan de hukar för sin karriärmässiga överlevnad under partiledningens vinande piskor. Uppstickare ostraciseras, det vill säga mobbas ut och isoleras och får till slut gå på ”plankan”.

Förbättringsförslag för den politiska ansvarigheten

Statsrättsforskarna T. Persson and G. Tabellini konstaterar i The Economic Effects of Constitutions att de politiska räntorna (kostnaderna i ett politiskt system för korruption, maktmissbruk, och ineffektivitet i leveransen av tjänster) tycks minska när väljarna kan välja individuella politiker snarare än färdiga partilistor. Detta förklaras av att de som är personligt ansvariga inför sin valkrets också har ett större incitament av visa en hög moral och ansvarskänsla för de som valt personen än de som kan ”gömma” sig bakom en partiapparat.

Vad som skulle krävas av valsystemet för att minska de negativa tendenser som beskrivits ovan är således en mycket närmare koppling mellan väljare och vald så att det inte råder någon tvekan om var den valde har sin huvudsakliga lojalitet. Detta innebär ett betydligt större inslag av personval – modell Finland eller Luxemburg.

Vitbokssystem nödvändigt

Ett mer demokratiskt personvalssystem av nämnd typ bör kompletteras med ett ”vitboksystem”. Varje ledamot måste under ett sådant system fylla i en digital vitbok där han eller hon redogör för hur man röstat i olika frågor, samt eventuellt vilka egna förslag/motioner man drivit under mandatperioden. Nya kandidater får presentera sig med CV och vad man vill åstadkomma om man blir vald.

Medborgaren kan i ett sådant system enkelt gå in och söka på parti och person för att se om den person man röstat på i förra valet förtjänar omval, eller om en annan kandidat ska få chansen. Detta är verkligen inte svårt att administrera, och det är ett underbetyg till våra beslutsfattare att det inte redan är infört.

Med ett obligatoriskt personvalssystem kan vi på allvar börja tala om både meritokrati (av väljarna förstådd och antingen belönad eller förkastad kompetens) och folkstyre. Knapptryckarkompaniernas trista saga skulle då äntligen få sitt slut. Tyvärr kommer nuvarande partiledningar knappast att omfamna en sådan nyordning. Varför skulle de frivilligt avhända sig den dompterande makt de har i idag? Kanske vore ett nytt personvalsparti därför lösningen, med en lista av känt och kompetent folk, med avsikt att ändra i vallagarna?

Slutord

Vi tvingas utifrån ovanstående konstatera att det svenska samhället inte når upp till vad som skulle kunna kallas en robust och maktbalanserad demokrati. Tvärtom talar mycket för att den uppfyller många av de kriterier som kännetecknar en svag och föga medborgartillvänd demokrati. En hel del behöver åtgärdas för att vända utvecklingen. Och då har jag inte ens nämnt alla de problem som den av en politisk majoritet accepterade massinvandringen (+1 miljon människor på dryga 10 år enligt SCB:s statistik) från länder med mycket annorlunda kultur.

Man måste vara både blind och döv om man inte ser tydliga tecken på samhälleligt förfall i Sverige. Och vilka ska vi ”tacka” för detta? I första hand de politiker som undvikit att vidta de rätta åtgärderna över tid, såsom att skrota det kollektivistiska valsystemet, reformera den proto-socialistiska regeringsformen från 1974, och ersätta den centralistiska enkammarriksdagen från 1971 med verklig maktdelning. Allt det krävs för att vi ska få en frihetlig och nationellt sammanhållande grundlag och en stat med en stark men begränsad makt inriktad på dess kärnfunktioner. Ett färdigt förslag för en sådan konstitution finns för övrigt i min bok Omstart Sverige. Bara att kalkera.

Men vi måste också ”tacka” den ”tredje statsmakten”, alltså de tongivande medierna. Dessa har grovt svikt sin plikt att ställa de ansvariga mot väggen i god tid innan de hann göra alla sina misstag. Istället har man till stora delar hejat på dem, som i fallet med invandringshaveriet.

Ett historiskt misslyckande.
Leif V Erixell
Författare och debattör