[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det har inte varit lätt för alla dem som felaktigt fick sina krediter uppsagda och alla tillgångar beslagtagna av Nordea (gamla Nordbanken) och de andra krisbankerna  under bankkrisen 1987 - 1993. Det kan de tre grundarna och styrelseledamöterna för Bankrättsföreningen intyga.

Företagaren, entreprenören och styrelsemedlemmen i Bankrättsföreningen Börje Ramsbro, fick använda 10 år av sitt liv till processande i domstol innan han kunde träffa en uppgörelse i godo med med såväl Nordea som Föreningssparbanken. De som lyckades stjäla hans företag System 3R, medan han fortfarande ägde det, tvistar han fortfarande med.

För företagaren Ingvar Axelsson som blev tvingad i konkurs bara för att Nordea var desperat på grund av alla sina dåliga lån till några stora fastighetsbolag med negativ direktavkastning, tog det 14 år av processande när han i maj månad 2004 kunde träffa ett slutligt avtal om uppgörelse i godo med Nordea.

Själv har jag processat lika länge som Ingvar Axelsson i domstol, och varit nära förlikning med Nordea två gånger, men hittills har jag bara kunnat träffa en uppgörelse i godo med Föreningssparbanken, efter 10 års processande. Vad uppgörelserna i godo handlar om som redan träffats med oss tre får jag inte avslöja, och kommer heller inte att göra det, eftersom samtliga avtal innehåller sekretessklausuler.

Den gemensamma nämnaren för alla processerna i domstol mot Nordea är att de kostat oss flera miljoner kronor, bara i advokatkostnader.  Domstolarna har inte velat förstå vad målen handlat om. I inget av fallen har vi varit på obestånd. Det var i stället Nordea som hade slut på det egna kapitalet redan 1990, då banken skyldig att begära sig själv i konkurs.

Men det är något som Nordea fortfarande inte vill erkänna. I dag vet både finansinspektionen ( FI ) och regeringen att såväl Gota Bank som Nordea måste ha varit var på obestånd den 1 februari 1990.  Redan tidigare uppfyllde dessa banker inte längre sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Vilket FI och regeringen också känner till. Men i stället för att upprätta kontrollbalansräkning som lagen krävde, gjorde man ingenting alls.

Varför man inte heller upprättade kontrollbalansräkning i Nordea 1991, när Hans Dalborg tillträdde som ny VD för banken, förklaras med att det fanns både toppolitiker (Lillemor Arvidsson och Björn Rosengren) och ordförande för ett fackförbund (Curt Persson) i bankens styrelse som skulle bli personligen betalningsansvariga tillsammans med de övriga i bankens styrelse, om bankens obeståndssituation avslöjades för tidigt för
allmänheten.

Regeringen övervägde därför att kräva skadestånd av Nordeas förra styrelse för oaktsamhet av kreditgivning, och för att banken drivit verksamhet när den var på obestånd först 1993. Då det redan var för sent.

Hur banken lyckades med konststycket att dölja sina stora kreditförluster skedde genom att man helt enkelt valde att skjuta kreditförlusterna framför sig. 1990 var Nordeas redovisade kreditförluster bara fyra miljarder kronor. 1991 var de 10,5 miljarder kronor och 1992 offattbara 19 miljarder kronor. Totalt 33,5 miljarder kronor. Dessa kreditförluster hänförde sig i de flesta fallen till några stora fastighetsbolag där man lånat ut pengar till bolag med negativ direktavkastning.

Advokat Otto Rydbeck som granskade förlusterna har redan kunnat konstatera att de flesta förlusterna beviljades under åren 1988 - 1990. Ytterst ansvarig för kreditgivningen och för att Gota Bank och Nordea drevs vidare trots att de var på obestånd är ledningarna och styrelserna i de bägge bankerna. Bankrörelselagens femte kapitel är mycket tydlig på denna punkt: "Om en styrelsedelegat uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar banken då han fullgör sitt uppdrag skall han ersätta skadan."

I stället sparkades ledningarna i både Gota Bank och Nordea, med gyllene fallskärmsavtal. Koncernchefen i Nordea, Rune Barnus kunde skriva på ett papper som gav honom 17,5 miljoner kronor för att sluta. Göran Hållén som var chef för privatdivisionen i Nordea fick 22 miljoner för att sluta.
Chister Ragnar VD för företagsdivisionen i Nordea fick 8 miljoner.

Alla de som oförskyllt drabbades av krisbankernas uppsägningar fick ingenting alls när krediterna felaktigt sades upp, och alla tillgångarna beslagtogs. I stället hotades de med personlig konkurs om de inte skrev på uppsägningarna.

Krisbankerna tog pengarna och tvingade företagen i konkurs. Den enda chansen att plocka några pengar var förstås hos de friska företagen, med tillgångar i både fastigheter och rörelser. Sättet att konfiskera tillgångarna på var enkelt.

Genom att inte förlänga vare sig checkkrediter, betala ut redan utlovade lån eller spärra alla bankkonton gjorde man det möjligt att strypa företagen. När sedan  en del av bolagen så småningom hamnade hos de de statliga "skräpkreditföretagen" fanns det inte så mycket kvar att plocka. Krisbankerna hade redan plockat ut de värdefullaste tillgångarna.

Så bar sig "mordbanken" och övriga krisbanker åt för att slå ihjäl friska företag. Mot den bakgrunden är det naturligt att regeringen gör allt för att motsätta sig den "oberoende utredning" som skulle utreda bankernas och politikernas roll under bankkrisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt

Bankrättsföreningen