[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Om en fastighetsägare redovisar vinst på sina fastigheter, och kan uppvisa en positiv direktavkastning på sitt fastighetsinnehav, finns det ingen anledning för en bank att under löpande avtalsperiod säga upp fastighetsbolaget krediter. En företagare som sköter sina affärer och redovisar vinst, får heller inte kränkas av vare sig bankerna eller staten.

Ändå var det detta som hände under den svenska bankkrisen. Bankerna nervärderade hela Sveriges fastighetsbestånd med hjälp av staten, för att kunna säga upp krediter. Skötsamma företagare som alltid skött sina krediter och övriga åtaganden fick alla sina lån uppsagda under pågående avtalsperiod.

Avtalade lånelöften bröts. Checkkrediter stoppades. Kunderna tvingades flytta över till bankernas olika ”skräpkreditföretag. Bankgarantier som inte kunde sägas upp, sades upp. Pengarna på kundernas olika konton beslagtogs. Många kunder plundrades på alla sina tillgångar.

Under den långa efterföljande debatten som nu pågått i mer än 10 år pågått i pressen under min ledning, som arbetande styrelseordförande i Bankrättsföreningen, har några debattörer hävdat att jag skulle ha en annan uppfattning i dessa frågor, än de flesta nationalekonomer, kring vad det var som hände.

Den fråga som jag ställer mig är då varför ingen av dessa nationalekonomer öppnat munnen under den långa tid som debatten pågått, för att hävda denna uppfattning genom att ange ordentliga grunder för sina påståenden.

Några kritiker har även påstått, att kända nationalekonomer hävdat att krisen berodde på bankkunderna och inte på bankerna, utan att behöva ange några andra grunder. Eftersom det finns bevis för att det var krisbankerna som var på obestånd och inte bankkunderna, har dessa kritiker inte kunna motbevisa mina påståenden om att det var bankerna som orsakade krisen, och att det var den socialdemokratiska politiken , som gjorde krisen möjlig. Vilket sent omsider socialdemokraterna själva erkänt.

Att det var ett fåtal större fastighetsbolag som bidrog till själva
bankkollapsen har jag aldrig förnekat.

Således finns det hur många bevis som helst på företagare som orättfärdigt fått sina krediter uppsagda. Det är dessa företagare som som jag berättat om i mina bägge senaste böcker: ”Från bankkris till börskris” och ”Från folkhem till fattigstuga”. (Bankrättsföreningen, 2003 och 2004) Nu har även Europadomstolen i Strasbourg i en ordentlig prejudikatdom slagit fast att man inte får kränka finansmän och företagare på det sätt som för närvarande sker i både Ryssland och Sverige .

Ryssland har fällts av Europadomstolen för brott mot finansmannen Vladimir Gusinskijs mänskliga rättigheter. Den ryska staten både satte Gusinskij i arrest utan anledning och tvingade honom att sälja sitt bolag Media Most till statliga Gazprom, slår domstolen fast.

I Sverige gick det ännu värre till under bankkrisen. Företagen tvingades att ge bort sin egendom till bankerna och deras skräpkreditbolag olika bolag. Utan någon som helst ersättning. I många fall tvingades företagarna också att betala i samband med överlämnandet av sina bolag. Därvid gjorde de olika Företrädarna för ”skräpkreditföretagen” i många fall sig skyldiga till olaga hot.

Europadomstolens dom mot Ryssland, som är daterad den 19 maj 2004 erbjuder dramatisk och spännande läsning för alla intresserade. Den fäller Ryssland för brott mot mänskliga rättigheter på två punkter.

I likhet med finansmannen Erik Penser som utsatts för både Nordeas (gamla Nordbankens) och den svenska statens övergrepp under den svenska bankkrisen, var Vladimir Gusinskij inte bara verksam i Ryssland. Han hade både ryskt och israeliskt medborgarskap. Han har också ett hus i Spanien, dit han tvingades fly när förföljandet påbörjades.

Den 13 juni 2000 grips Gusinskij av ryska myndigheter för påstådda bedrägeribrott. Gusinskij skulle bland annat under åren 1996 – 1997 olovligen ha tagit kontrollen över statliga TV 11. Gusinskij släpps efter att ha tvingats sälja TV-bolaget till det statliga gasbolaget Gazprom. Statliga Gazprom bestämde priset.

Liknelsen med vad som hände Pensers välskötta bolag Yggdrasil under bankkrisen är slående. Yggdrasil som ägde en kontrollpost i börsbolaget Nobelindustrier, tvingades avyttra denna post till den statens egen bank Nordea för bara 1 krona. Staten sålde sedan vidare tillgången via sitt eget ”skräpkreditföretag”. Vinsten blev över 3 miljarder kronor.

I likhet med Ryssland förföljer och kränker Sverige sina finansmän. Trots mer än 10 års processande i domstol och 100 miljoner i kostnader, i bara advokatarvorden, har Erik Penser fortfarande inte fått tillbaka sina rättmätiga tillgångar. Även detta ärendet ligger nu i Europadomstolen.

Ryssland vill att Spanien skall överlämna Gusinskij till Ryssland. Spansk domstol motsätter sig denna uppfattning. Den konstaterar att anklagelserna mot honom inte håller. När fallet slutligen hamnade hos Europadomstolen fälls Ryssland på två punkter den 19 maj.

Artiklarna 5 och artiklarna 18 i konventionen om mänskliga rättigheter. Finansmannen Vladimir Gusinskiij har dels frihetsberövats, trots bristande bevisning. Dels utsatts för maktmissbruk när han tvingades sälja sitt företag Media Most till den ryska staten. Staten skall ersätta Gusinskiij med 88.000 euro (800.000  kronor) för hans utgifter. Om han därmed lyckas få tillbaka sitt företag är fortfarande oklart.

Erik Penser har redan fått tillbaka sitt bolag Yggdrasil som olagligen beslagtogs av den statliga storbanken Nordea. Men fortfarande har han inte fått tillbaka värdet på sina aktier i Nobelindustrier. Min fråga är därför när tänker svenska staten börja göra rätt för sig mot finansmannen Erik Penser, och alla de företagare som orättfärdigt drabbade under den svenska bankkrisen ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt

Bankrättsföreningen