[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Den stora utslagningen av framtidsföretagen under bankkrisen 1987 - 1993 har skapat stora problem när det gäller sysselsättningen i Sverige. Problem som inte längre är möjliga att lösa, genom att tillåta den offentliga sektorn att expandera ytterligare.

Det skulle bara innebära att skattetrycket blev ännu högre. Erfarenheten från de senaste 30 åren visar att den ekonomiska utförsbacken bara blir allt brantare. Vad som är nödvändigt, är i stället att börja bejaka näringslivet inom den privata sektorn. Och samtidigt minska slöseriet inom den offentliga (offantliga), alltmera tärande sektorn.

Nu börjar svenska folket äntligen revoltera mot att få betala världens högsta skatter. Man vet emellertid inte riktigt hur man skall bära sig åt. Det är ju redan så många tvingats över till den offentliga sektorn. Men skattrevolten märks. Från demonstrerande villaägare som tvingas betala orimliga boendeskatter. Välskötta kommuner som tvingas betala "utjämningsskatt" till slösaktiga kommuner protesterar. Företagare bär plakat utanför regeringsbyggnaden  på mynttorget i Stockholm, mot regeringens näringsfientliga politik.

Storföretagen som redan såldes till utlandet, med anledning av bankkrisen, vare sig bryr sig om eller orkar längre ensamma dra Sverige ur krisen. Morgondagens jobb skulle funnits i småföretagen om inte de mest framgångsrika företagen redan hade utraderats genom "bankministern" Bo Lundgrens (m) försorg under bankkrisen, vilket jag redan beskrivit i mina två böcker: "Från bankkris till börskris" och "Från folkhem till fattigstuga" (Bankrättsföreningen 2003 och 2004)

De höga lönerna som ökar snabbare än produktiviteten är också en av bovarna till Sveriges nuvarande ekonomiska "kräftgång". Själv förstår jag alla företagare som numera avskyr de centrala avtal som förekom tidigare. Det var det som gav ökat bränsle till inflationsbrasan under 80-talet. Mellan åren 1982 och 1992 ökade de svenska arbetskraftskostnaderna per producerad enhet 35 procent mer än i våra konkurrentländer. Löntagarna förstod aldrig att pengarna i lönekuverten förvandlades till luft.

Även det privata sparandet i företag dräneras. Vi har för hög skatt på aktiesparande. Svenska aktieägare som äger aktier beskattas hårdare än både institutioner i Sverige och utlandet, och andra utlänningar som äger svenska aktier. Det borde regeringen sett som ett problem för länge sedan. En undersökning som gjordes år 2004 visar också att Sverige har den högsta skatten på utdelningar. Andra länder har valt att göra tvärtom genom sänka skatten, för att få behålla kapitalet i landet.

Alldeles för sent började den förre socialdemokratiske finansministern Kjell Olof Feldt inse vad socialdemokraterna hade ställt till med sedan 70-talet vilket han också berättar om i sin bok: "Alla dessa dagar" på sidan 396. Vad som gjorde honom mest uppskakad var att LO-ledningen plötsligt vägrade acceptera att lönerna stigit för mycket och att svenska folkets konsumtion under 80-talet överlag växte snabbare  än produktionen.

Det var det som fick bankerna att våga spekulera med spararnas pengar och strunta i sin kapitaltäckningsgrad. I så stora skala att kapitaltäckningsgraden inte var uppfylld hos någon av bankerna när det var dags att redovisa ställningen den 1 februari 1990. Det var det som sedan sänkte krisbankerna och fick krisbankerna att sänka välskötta företag.

Sverige är numera ett av de få länder som har kvar förmögenhetsskatten vilken ytterligare försämrar sparmöjligheterna för medelklassen. Det minskar också tillgången på svenskt riskkapital.

För att klara av framtidens jobb behöver vi fler och inte färre arbetsgivare. Den ekonomiska krisen blev avgrundsdjup, genom att bankminister Bo Lundgren godkände att man slog sönder framtidsföretagen, för att rädda bankerna. Det har våra politiker fortfarande inte förstått. Ekonomisk tillväxt föds i idéer, visioner arbete och kunnande och envishet hos människor och företag.

Därför är det viktigt att inte slå på de företagare som föder svenska folket. Framtiden jobb som fanns redan i går,  kommer inte tillbaka. De ansvariga politikerna måste därför be om ursäkt, för vad de ställde till med under bankkrisen. Och börjar ersätta de företagare som helt orättfärdigt blev plundrade av de svenska krisbankerna.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen

Bankrättsföreningen