[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I en nyligen avkunnad dom T 58-01 framgår en del av de grova fel som för närvarande begås i svenska domstolar, utan att den högsta svenska rättsinstansen på något sätt reagerar. Hovrätten för Nedre Norrland kan inte längre se skillnaden mellan vad som är en bevisfråga och en rättsfråga.

Hovrätten är inte ensam om att begå dessa elementära fel. Även tingsrätten i Örnsköldsvik  gör ofta fel när man prövade detta och liknande mål. Därför borde Högsta domstolen (HD) självfallet satt sig in i detta ärendet, i stället för att inte meddela prövningstillstånd. Om inte längre HD bryr sig om att se till att rättspraxis följs i Sverige, vem skall då göra det ?

Bakgrunden är följande; Ett bilföretag I Örnsköldsvik hyrde ut en bil till Västernorrlands läns landsting. Det var inte någon vanlig bil som landstinget hyrde för sina många sjuktransporter. Örnsköldsviks Hälso-och sjukkvård valde i stället att hyra en ny Mercedes 230 turbo diesel. Den kostar mer än 400.000 kronor i inköp. Den överenskomna kontraktssumman var 890 kronor per dygn, inklusive fria mil som blev cirka 40 mil per dygn. Således ett ovanligt billigt pris med tanke på den fria körsträckan.

Ändå ville inte landstinget av någon oförklarlig anledning inte betala hela fakturan vid hyrestidens utgång. Man motsatte sig en del av fakturabeloppet, trots det vederbörligen undertecknade avtalet. Och trots att kontraktet egentligen inte borde gå att bestrida. Sjukhusdirektören tvingades till slut att under ed i domstol erkänna att han var behörig att underteckna kontraktet.

Det som vid första påseendet - vid genomläsandet av hovrättens dom - ser ut som en bevisfråga är vid närmare granskning enbart en rättslig fråga. Motpartens ensamt behörige företrädare har vid förhöret under ed vitsordat, erkänt, att det faktiska förhållandena är exakt det som klaganden i första hand byggt sin talan på.

Det är utifrån detta vitsordande/erkännande en situation som innebär att enbart den rättsliga frågan kvarstår att bedöma. Hovrättens luddiga tankegångar om att erforderlig bevisning inte skulle ha förebragts, stämmer därför inte alls med fakta i målet.

Principfrågan i målet är således att en rättslig fråga inte bara skall kunna skrivas bort, med motiveringen att det inte skulle vara tillräcklig bevisning att den som ostridigt har behörighet att ensam företräda motparten i detalj att tillstått att det som grundar partens svar verkligen ägt rum.

Principfrågan  i målet är mycket central för tillämpningen av svensk rätt. Om en part bundit sig till att ha agerat på ett visst sätt, som enligt svensk rätt innebär vissa exakt gällande rättsliga effekter, skall det inte vara möjligt att bakvägen föra in ett skälighetsresonemang på det sätt som hovrätten gjort i detta mål.

Den rättsliga regel som finns i den situation som föreligger, med hänsyn till vad den för motparten ensamt behörigt företrädaren erkänt i rätten, har inte utrymme för något som helst skälighetsresonemang.

Trots detta har hovrätten i strid med uttrycklig lagregel i köplagen fört in ett resonemang om skälighet.

Då den ensamt behörige företrädarens uppgifter under ed visar att fast pris avtalats är inte reglerna om skäligt pris vid icke bestämt pris tillämpliga. Köplagens regel innebär ett förbud mot att regeln om skäligt pris skulle få tillämpas.

Efter denna märkliga dom undrar jag hur någon i fortsättningen skall våga teckna kontrakt med Västernorrlands läns landting när landtinget med advokathjälp hur lätt som helst  kan häva innebörden i kontraktets ordalydelse i domstol.

I det aktuella målet fick biluthyraren bara ersättning för en del av den kontrakterade hyreskostnaden, och dessutom betala 10.000 kronor av rättegångskostnaden till motparten (!)  Trots att han borde haft rätt i sak från början. Med sådana domstolar är det lätt att förstå varför det svenska rättsväsendet inte längre fungerar.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt

Bankrättsföreningen