| 
       [Hemsida]
      [Brf-direkt] [Skicka
      vykort] [Tipsa ditt nätverk]
        
      Grova rättegångsfel 
      Av Mats Lönnerblad - Ledaren - 27 augusti 2004
           
           
     
           
      I en nyligen avkunnad dom T 58-01 framgår en del av de grova fel som 
      för 
      närvarande begås i svenska domstolar, utan att den högsta svenska 
      rättsinstansen på något sätt reagerar. Hovrätten för Nedre Norrland kan
     
      inte längre se skillnaden mellan vad som är en bevisfråga och en 
      rättsfråga. 
       
      Hovrätten är inte ensam om att begå dessa elementära fel. Även tingsrätten 
      i 
      Örnsköldsvik  gör ofta fel när man prövade detta och liknande mål. Därför
     
      borde Högsta domstolen (HD) självfallet satt sig in i detta ärendet, i      stället för att inte meddela prövningstillstånd. Om inte längre HD bryr 
      sig 
      om att se till att rättspraxis följs i Sverige, vem skall då göra det ? 
       
      Bakgrunden är följande; Ett bilföretag I Örnsköldsvik hyrde ut en bil till
      
      Västernorrlands läns landsting. Det var inte någon vanlig bil som 
      landstinget hyrde för sina många sjuktransporter. Örnsköldsviks Hälso-och
     
      sjukkvård valde i stället att hyra en ny Mercedes 230 turbo diesel. Den
      
      kostar mer än 400.000 kronor i inköp. Den överenskomna kontraktssumman var
      
      890 kronor per dygn, inklusive fria mil som blev cirka 40 mil per dygn.
      
      Således ett ovanligt billigt pris med tanke på den fria körsträckan. 
       
      Ändå ville inte landstinget av någon oförklarlig anledning inte betala 
      hela 
      fakturan vid hyrestidens utgång. Man motsatte sig en del av 
      fakturabeloppet, 
      trots det vederbörligen undertecknade avtalet. Och trots att kontraktet
     
      egentligen inte borde gå att bestrida. Sjukhusdirektören tvingades till 
      slut 
      att under ed i domstol erkänna att han var behörig att underteckna   kontraktet. 
       
      Det som vid första påseendet - vid genomläsandet av hovrättens dom - ser 
      ut       som en bevisfråga är vid närmare granskning enbart en rättslig fråga.       Motpartens ensamt behörige företrädare har vid förhöret under ed 
      vitsordat,       erkänt, att det faktiska förhållandena är exakt det som klaganden i första
            hand byggt sin talan på. 
       
      Det är utifrån detta vitsordande/erkännande en situation som innebär att
            enbart den rättsliga frågan kvarstår att bedöma. Hovrättens luddiga       tankegångar om att erforderlig bevisning inte skulle ha förebragts, 
      stämmer       därför inte alls med fakta i målet. 
       
      Principfrågan i målet är således att en rättslig fråga inte bara skall 
      kunna       skrivas bort, med motiveringen att det inte skulle vara tillräcklig       bevisning att den som ostridigt har behörighet att ensam företräda 
      motparten       i detalj att tillstått att det som grundar partens svar verkligen ägt
      
      rum. 
       
      Principfrågan  i målet är mycket central för tillämpningen av svensk rätt.
     
      Om en part bundit sig till att ha agerat på ett visst sätt, som enligt 
      svensk rätt innebär vissa exakt gällande rättsliga effekter, skall det inte
      
      vara möjligt att bakvägen föra in ett skälighetsresonemang på det sätt som
     
      hovrätten gjort i detta mål. 
       
      Den rättsliga regel som finns i den situation som föreligger, med hänsyn
     
      till vad den för motparten ensamt behörigt företrädaren erkänt i rätten, 
      har 
      inte utrymme för något som helst skälighetsresonemang. 
       
      Trots detta har hovrätten i strid med uttrycklig lagregel i köplagen fört 
      in 
      ett resonemang om skälighet. 
       
      Då den ensamt behörige företrädarens uppgifter under ed visar att fast 
      pris 
      avtalats är inte reglerna om skäligt pris vid icke bestämt pris 
      tillämpliga. Köplagens regel innebär ett förbud mot att regeln om skäligt
      
      pris skulle få tillämpas. 
       
      Efter denna märkliga dom undrar jag hur någon i fortsättningen skall våga
     
      teckna kontrakt med Västernorrlands läns landting när landtinget med 
      advokathjälp hur lätt som helst  kan häva innebörden i kontraktets 
      ordalydelse i domstol. 
       
      I det aktuella målet fick biluthyraren bara ersättning för en del av den
     
      kontrakterade hyreskostnaden, och dessutom betala 10.000 kronor av 
      rättegångskostnaden till motparten (!)  Trots att han borde haft rätt i 
      sak 
      från början. Med sådana domstolar är det lätt att förstå varför det 
      svenska 
      rättsväsendet inte längre fungerar. 
       
            Mats Lönnerblad 
      Ordförande i Bankrättsföreningen 
      Skribent i finansrätt 
             
    |