[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Aldrig tidigare har förtroendet hos både allmänheten och företagare för de svenska bankerna varit varit så lågt som under den svenska bankkrisen 1987 – 1993. Det visar samtliga gjorda opinionsundersökningar som genomfördes under denna dystra period. 

Den fråga som man nu måste ställas är vad bankerna gjort för att förbättra sitt skamfilade rykte ?  Svaret på frågan är att man i praktiken inte gjort någonting. Vare sig för att ersätta alla de bankkunder som orättfärdigt fick sina krediter uppsagda under denna period,  eller för att förbättra avtalssituationen för bankkunderna, för att samma sak inte skall kunna hända på nytt om bankerna ännu en gång skulle råka in i en obeståndssituation.

För att åtminstone få veta vad den största syndaren, delstatliga Nordea gjort för att förbättra sitt skamfilade rykte bad jag för en tid sedan att banken skulle skicka över sina etiska riktlinjer, som jag nu har tagit del av.

Av dessa riktlinjer är antagna av koncernstyrelsen för Nordea så sent som den 29 januari 2003, framgår hur man skall behandla sina kunder. Så här  står det: Nordea informerar sig om kundernas finansiella ställning, erfarenhet och mål när detta är relevant i affärshänseende.

Den fråga som genast dyker upp är varför man inte gjorde detta i samband med bankkrisen ? Då sade man upp krediterna för tusentals företagare, utan att dessförinnan informera sig om deras ekonomiska situation. Är detta inte relevant i affärshänseende ? Och varför gottgör man inte de kunder som man felaktigt sagt upp krediterna för ? Ännu 10 år efter krisen försöker banken fortfarande sopa alla spår under mattan, efter sina många tidigare lagstridiga ageranden mot sina kunder.

I direktivet står att medarbetare inte får genomföra transaktioner som kan ge intryck av att insiderinformation utnyttjas eller av annan oärlighet som undergräver förtroendet och tilliten för Nordea.

Det var precis vad man gjorde under bankkrisen. Den dåvarande VD:n Hans Dalborg försäkrade sina kunder en tid efter det att han tillträtt som VD i den konkurshotade banken att Nordea (gamla Nordbanken) hade god likviditet och stora kapitalreserver. Vad är det om inte att vilseleda alla bankens företagskunder ?  Hur kunde Dalborg efter att han lurat så många av bankens  kunder att stanna kvar i banken under krisen, bli vald till ordförande i Nordea ?

Dessutom stal banken genom sitt  ”skräpkreditföretag” Securum sina kunders egendomar som man många gånger sålde vidare till närstående bolag. Beslagtagandet av Nobelindustrier från Erik Pensers bolag Yggdrasil måste betraktas som den största stölden. Vinsten blev också mer än 3 miljarder kronor (!)  Någon ordentlig pantrealisation, som lagen föreskriver, förekom aldrig. De flesta företagare hotades med personlig konkurs av krisbankerna, om man inte frivilligt gav ifrån sig sina företag för 1 krona !

I Nordeas etiska riktlinjer framgår att Nordea skall kännetecknas av hög integritet, professionalism och etik och att Nordeas medarbetare är kvalificerade och utbildade, och har styrmekanismer som säkerställer att relevanta tjänster levereras.

Varför gällde inte dessa begrepp under bankkrisen när Nordea vare sig uppfyllde lånelöften eller löften om långsiktiga krediter för sina kunder ?

Med ekonomisk draghjälp från staten på närmare 60 miljarder under krisen, borde åtminstone delstatliga Nordea levt upp till sina åtagande långt tidigare genom att gottgöra de kunder som orättfärdigt drabbades under krisen. Varför dröjde det enda fram till 2003,  innan banken förstod att etik och moral även måste gälla för den delstatliga banken ?

Skall Nordea någonsin få någon större trovärdighet, måste Nordea och de övriga krisbankerna börja leva upp till sina egna etiska riktlinjer genom att börja göra rätt för sig, samtidigt  som de borde göra sig av med tidigare medarbetare, som inte levt upp till bankens etiska krav.

Bankerna och staten tycks betrakta företagen som statliga ämbetsverk som man kan behandla hur som helst utan att straffas. Nu försöker även den f d finansministern Erik Åsbrink (s) som under bankkrisen var verksam i den kollapsade Första Sparbanken att blanda ihop korten.  Som ordförande i Etik – och förtroendekommissionen vill han inte medverka till utreda bankernas etik och moral under bankkrisen, som riksdagen redan fattat beslut om.

I stället angriper Åsbrink i sin egenskap av ordförande i Förtroendekommissionen företagen. På eget initiativ försöker han ändra i företagens regelverk. Det sker genom att  låtsas som  uppförandekoden för företagen kommer få stor betydelse för näringslivet och svensk ekonomi. Sanningen är att den socialdemokratiska regeringen hittills inte levererat en enda väsentlig reform i företagarvänlig inriktning.
 
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen