[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

En självförvållad händelse som en härdsmälta i ett kärnkraftsverk måste föranleda omedelbara åtgärder, för att omgående evakuera allmänheten, och rädda så många liv som möjligt.

Samma förhållande gäller vid naturkatastrofer, där den svenska regeringen nu tillsatt en oberoende utredning för att utvärdera den svenska regeringens krishantering efter den stora flodvågen i Sydostasien under annandagen där många svenskar omkom.

Redan torsdagen den 13 januari 2005 offentliggjorde den svenska regeringen namnen på den medborgarrättskommission som skall granska hur regeringen och andra myndigheter hanterat Asienkatastrofen.

När det gäller utredningen av vad som hände under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, har väckarklockan fortfarande inte ringt ! Den oberoende kommission som riksdagen för länge sedan beslutat skulle utreda vad som var orsaken till de stora ekonomiska konsekvenserna av bankkrisen, har fortfarande inte kommit igång. Trots att det numera är mer än 10 år sedan händelserna inträffade, som skapade den största ekonomiska katastrofen i svensk ekonomi.

Nu vet jag äntligen om orsaken varför den socialdemokratiska regeringen inte vill utreda den verkliga orsaken. Det var att man visste om orsakerna till krisen långt innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991. Socialdemokraterna brydde sig inte ens om att informera den borgerliga oppositionen om att bankerna med Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) var på obestånd redan den 1 februari 1990, när dessa banker inte kunde uppfylla sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Både den socialdemokratiska regeringen och den namnkunniga styrelsen i Nordbanken har således ett skadeståndsansvar för vad som inträffat, eftersom man trots vetskapen om bankens situation, inte informerade sina kunder om den verkliga orsaken till krisen.

Hans Dalborg som tillrädde som ny VD i Nordbanken 1991 gjorde tvärtomot vad han borde. Han försäkrade kunderna om att banken hade stora kapitalreserver trots att banken var bankrutt.

Det är samme Dalborg som numera fått i uppdrag att förverkliga Erik Åsbrinks kod för svenska styrelser och som numera anser ”att ledamöter i börsstyrelser måste hålla måttet, annars kan de inte sitta där” Hur Dalborg själv kunnat klamra sig fast vid makten i Nordbanken som sedan blev Nordea under alla år, kan endast förklaras med att han gått i maktens ledband, och bidragit till att dölja regeringarnas missgrepp under bankkrisen.

1990 bestod Nordbankens styrelse av Tony Hagström, ordförande - Lillemor Arvidsson, Ordförande Kommunal - Rune Barnéus, VD Nordbanken - Gustaf Douglas VD Latour - Olof Hakelius, SLR - Göran Hållén, vice VD Nordbanken - Birgitta Johansson - Hedberg, VD Liber Förlag - Ebbe Krook, direktör Tranås - Nils Landqvist, ordf Korsnäs - Olof Lund, ordf Celsius industrier - Tomas Matsson, advokat Uppsala - Olle Måberg, VD Bonnierföretagen - Per Olsson, VD Obab, Uppsala - Curt Persson, ordf Statsanst förbund - Christer Ragnar, vice VD Nordbanken - Gösta Renell, vice VD Volvo, Björn Rosengren, ordf TCO.
Suppleanter: Lars –Olof Hjalmar, VD Siemens - Rune Jansson, stabschef PK-banken - Sune Lindh, VD, Diös.

I stället för att göra vad lagen kräver begick denna namkunniga styrelse  således brott genom att aldrig upprätta kontrollbalansräkning och försätta banken i konkurs när den var på obestånd 1990. I stället fick de anställda i banken som ingick i styrelsen, ordentliga avgångsvederlag i samband med att de sparkades för vad de ställt till med.

Först 1993 hotades Nordbankens styrelse av skadestånd. Men inte för att man medvetet dolt bankens förluster, utan för att man varit oaktsam i samband med kreditgivningen.

Vad som gäller för styrelseledamöters ansvar är glasklart enligt lagen. I bankrörelselagens femte kapitel står det: ”Om en styrelseladamot eller delegat uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar banken då han fullgör sitt uppdrag skall han ersätta skadan.”

Bankkunderna kan således kräva skadestånd av både styrelsen och av staten. Styrelsen för att den aldrig informerade om bankens obeståndssituation i tid. Staten för att den som ensam akieägare sedan man tagit över alla aktier i Nordbanken beviljat styrelsen ansvarsfrihet, vilket man aldrig borde ha gjort.

I de flesta rättegångar som blev följden av bankkrisen har därför få skadestånd utbetalats, och ansvariga banker har gått fria. Den direkta orsaken till detta är också att de politiserade svenska domstolarna aldrig medgivit editionsförelägganden, som skulle bevisa de involverade bankernas obeståndssituation och när den inträffade.

I den 124 sidor tjocka rapporten från advokat Otto Rydbeck klargör att det var ett fåtal stora fastighetsaffärer som styrelsen beviljade under åren 1988 – 1990, som gjorde Nordbanken konkursmässig. Att mot den bakgrunden tillåta uppsägningen av krediterna för 60.000 skötsamma företagare och fastighetsägare, måste betraktas som ett skamligt förfarande som aldrig kan ursäktas.

I stället borde både den socialdemokratiska och senare den borgerliga regeringen gjort allt för att rädda de oskyldiga fastighetsägare och företagare som blev den ekonomiska katastrofens oskyldiga offer. Den borgerliga regeringen under ledning av statsminister Carl Bildt och bankminister Bo Lundgren gjorde tvärtom, och räddade krisbankerna på företagarnas bekostnad.

Med sådana räddningsaktioner var det inte så konstigt att det uppstått en lång och varaktig härdsmälta i hela det svenska ekonomiska systemet. Hur förtroendet för Bo Lundgren helt försvunnit visar också valresultat 2002, då endast 15,2 procent av väljarna valde moderaterna med den förre bankministern Bo Lundgren som ordförande. Först sedan man valt att sparka ut Bo Lundgren, för vad han ställde till med under bankkrisen, har förtroendet för den nye moderatledaren Frederik Reinfeldt i det närmaste fördubblat stödet för moderaterna.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen