| 
       
      [Hemsida] 
      [Brf-direkt] [Skicka 
      vykort] [Tipsa ditt nätverk]
        
      Hanteringen av en 
      härdsmälta 
      Av Mats Lönnerblad - Ledaren - 19  januari 2005
      
      
                
      
      
      En självförvållad händelse som en härdsmälta i 
      ett kärnkraftsverk måste föranleda omedelbara åtgärder, för att omgående 
      evakuera allmänheten, och rädda så många liv som möjligt.  
       
      Samma förhållande gäller vid naturkatastrofer, där den svenska regeringen 
      nu tillsatt en oberoende utredning för att utvärdera den svenska 
      regeringens krishantering efter den stora flodvågen i Sydostasien under 
      annandagen där många svenskar omkom.  
       
      Redan torsdagen den 13 januari 2005 offentliggjorde den svenska regeringen 
      namnen på den medborgarrättskommission som skall granska hur regeringen 
      och andra myndigheter hanterat Asienkatastrofen.  
       
      När det gäller utredningen av vad som hände under den svenska bankkrisen 
      1987 – 1993, har väckarklockan fortfarande inte ringt ! Den oberoende 
      kommission som riksdagen för länge sedan beslutat skulle utreda vad som 
      var orsaken till de stora ekonomiska konsekvenserna av bankkrisen, har 
      fortfarande inte kommit igång. Trots att det numera är mer än 10 år sedan 
      händelserna inträffade, som skapade den största ekonomiska katastrofen i 
      svensk ekonomi. 
       
      Nu vet jag äntligen om orsaken varför den socialdemokratiska regeringen 
      inte vill utreda den verkliga orsaken. Det var att man visste om orsakerna 
      till krisen långt innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991. 
      Socialdemokraterna brydde sig inte ens om att informera den borgerliga 
      oppositionen om att bankerna med Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) 
      var på obestånd redan den 1 februari 1990, när dessa banker inte kunde 
      uppfylla sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. 
       
      Både den socialdemokratiska regeringen och den namnkunniga styrelsen i 
      Nordbanken har således ett skadeståndsansvar för vad som inträffat, 
      eftersom man trots vetskapen om bankens situation, inte informerade sina 
      kunder om den verkliga orsaken till krisen.  
       
      Hans Dalborg som tillrädde som ny VD i Nordbanken 1991 gjorde tvärtomot 
      vad han borde. Han försäkrade kunderna om att banken hade stora 
      kapitalreserver trots att banken var bankrutt.  
       
      Det är samme Dalborg som numera fått i uppdrag att förverkliga Erik 
      Åsbrinks kod för svenska styrelser och som numera anser ”att ledamöter i 
      börsstyrelser måste hålla måttet, annars kan de inte sitta där” Hur 
      Dalborg själv kunnat klamra sig fast vid makten i Nordbanken som sedan 
      blev Nordea under alla år, kan endast förklaras med att han gått i maktens 
      ledband, och bidragit till att dölja regeringarnas missgrepp under 
      bankkrisen.  
       
      1990 bestod Nordbankens styrelse av Tony Hagström, ordförande - Lillemor 
      Arvidsson, Ordförande Kommunal - Rune Barnéus, VD Nordbanken - Gustaf 
      Douglas VD Latour - Olof Hakelius, SLR - Göran Hållén, vice VD Nordbanken 
      - 
      Birgitta Johansson - Hedberg, VD Liber Förlag - Ebbe Krook, direktör 
      Tranås - Nils Landqvist, ordf Korsnäs - Olof Lund, ordf Celsius industrier 
      - 
      Tomas Matsson, advokat Uppsala - Olle Måberg, VD Bonnierföretagen - Per 
      Olsson, VD Obab, Uppsala - Curt Persson, ordf Statsanst förbund - Christer 
      Ragnar, vice VD Nordbanken - Gösta Renell, vice VD Volvo, Björn Rosengren, 
      ordf TCO.
       
      Suppleanter: Lars –Olof Hjalmar, VD Siemens - Rune Jansson, stabschef 
      PK-banken - Sune Lindh, VD, Diös. 
       
      I stället för att göra vad lagen kräver begick denna namkunniga styrelse  således brott genom att aldrig upprätta kontrollbalansräkning och 
      försätta banken i konkurs när den var på obestånd 1990. I stället fick de 
      anställda i banken som ingick i styrelsen, ordentliga avgångsvederlag i 
      samband med att de sparkades för vad de ställt till med. 
       
      Först 1993 hotades Nordbankens styrelse av skadestånd. Men inte för att 
      man medvetet dolt bankens förluster, utan för att man varit oaktsam i 
      samband med kreditgivningen. 
       
      Vad som gäller för styrelseledamöters ansvar är glasklart enligt lagen. I 
      bankrörelselagens femte kapitel står det: ”Om en styrelseladamot eller 
      delegat uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar banken då han fullgör sitt 
      uppdrag skall han ersätta skadan.” 
       
      Bankkunderna kan således kräva skadestånd av både styrelsen och av staten. 
      Styrelsen för att den aldrig informerade om bankens obeståndssituation i 
      tid. Staten för att den som ensam akieägare sedan man tagit över alla 
      aktier i Nordbanken beviljat styrelsen ansvarsfrihet, vilket man aldrig 
      borde ha gjort.  
       
      I de flesta rättegångar som blev följden av bankkrisen har därför få 
      skadestånd utbetalats, och ansvariga banker har gått fria. Den direkta 
      orsaken till detta är också att de politiserade svenska domstolarna aldrig 
      medgivit editionsförelägganden, som skulle bevisa de involverade bankernas 
      obeståndssituation och när den inträffade.  
       
      I den 124 sidor tjocka rapporten från advokat Otto Rydbeck klargör att det 
      var ett fåtal stora fastighetsaffärer som styrelsen beviljade under åren 
      1988 – 1990, som gjorde Nordbanken konkursmässig. Att mot den bakgrunden 
      tillåta uppsägningen av krediterna för 60.000 skötsamma företagare och 
      fastighetsägare, måste betraktas som ett skamligt förfarande som aldrig 
      kan ursäktas.  
       
      I stället borde både den socialdemokratiska och senare den borgerliga 
      regeringen gjort allt för att rädda de oskyldiga fastighetsägare och 
      företagare som blev den ekonomiska katastrofens oskyldiga offer. Den 
      borgerliga regeringen under ledning av statsminister Carl Bildt och 
      bankminister Bo Lundgren gjorde tvärtom, och räddade krisbankerna på 
      företagarnas bekostnad. 
       
      Med sådana räddningsaktioner var det inte så konstigt att det uppstått en 
      lång och varaktig härdsmälta i hela det svenska ekonomiska systemet. Hur 
      förtroendet för Bo Lundgren helt försvunnit visar också valresultat 2002, 
      då endast 15,2 procent av väljarna valde moderaterna med den förre 
      bankministern Bo Lundgren som ordförande. Först sedan man valt att sparka 
      ut Bo Lundgren, för vad han ställde till med under bankkrisen, har 
      förtroendet för den nye moderatledaren Frederik Reinfeldt i det närmaste 
      fördubblat stödet för moderaterna. 
       
      Mats Lönnerblad  
      Ordförande i Bankrättsföreningen 
      Skribent i finansrätt  
 
       |