Det finns tre bra sätt för
politikerna i ett land att komma till rätta med massiv kritik från
allmänheten. Det bästa sättet är när man helt tyst om vad som har
inträffat. Det gör man genom att hemligstämpla hela ärendet. Man kan också
förbjuda TV, radio
och tidningar att tala om problemen. Eller också tillsätter man en
utredning.
I konungariket Sverige som gärna vill framgå som demokratins främsta
hemland på jorden, har man i de flesta fall valt utredningsalternativet.
Ju större skandal, desto massivare utredning. Det ger journalisterna något
att skriva om, samtidigt som man lätt kan flytta fokus. Bort från själva
den juridiska kärnfrågan, vilket gör att de politiker som själva varit med
och skapat skandalen, slipper ifrån allt straffansvar.
Dessutom är det lätt att kontrollera att utredarna inte skriver om ”fel”
saker. Det gör man genom att noga fastställa direktiven för de i regel
välbetalda utredarna, som då lätt kan försvara sig med att ”det inte
ingick i direktiven” att utreda det som borde varit den viktigaste frågan.
Kritiken som växer mot utredarna för att de inte skött sitt jobb, blir då
verkningslös.
Det betraktas ju inte som särskilt demokratiskt att fängsla eller utvisa
journalister eller att förbjuda massmedia att skriva om politiska
rättsskandaler , som man gör i diktaturländer.
Efter ett av världens längsta maktinnehav har socialdemokraterna blivit
specialister på hur slipstenen skall dras. Sverige är nog det land i
världen som genomför de flesta utredningar.
Hur man skall gå till väga har man lärt sig av lagstiftarna. De använder
lagarnas politiska förarbeten för att kringgå hur man skall undvika att
tillämpa besvärliga men nödvändiga lagar, som inte faller de
socialdemokratiska politikerna i smaken.
Det kan därför vara intressant att redogöra för vilken teknik den
socialdemokratiska regeringen har använt sig av för att dämpa kritiken mot
tre av Sveriges största och mest omskrivna skandaler genom tiderna.
Bankernas och det socialdemokratiska partiets förtalskampanjer mot
oliktänkande, Kreugerkraschen 1932, och den svenska bankkrisen,
1987 – 1993.
Själv har jag redan berättat om alla dessa rättsskandaler i mina tre
senaste böcker: Från bankkris till börskris (2003),
Från folkhem till
fattigstuga (2004) och Nollkoll (2005) . Vad jag inte redogjort för är hur
regeringen i alla tre fallen lyckades med konststycket att minimera kritiken
genom att vara tyst, hemligstämpla, eller desinformera om händelserna.
Socialdemokraternas förtalskampanj mot oliktänkande kallades för ”IB
–affären”. Den avslöjades av journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou.
Avslöjandet medförde fängelsestraff för bägge två. Förutom att ha gjort
inbrott i lokaler, infiltrerat och telefonavlyssnat, hade
socialdemokraterna och SÄPO fört ett omfattande ”kränkarregeister” som
inte stämde med verkligheten, och som skadat många svenskar i deras
yrkesverksamhet. Om detta skrev sedan Peter Bratt boken IB och hotet mot
vår säkerhet (1973) och Jan Guillou Det stora avslöjandet (1974)
Hur bankerna bar sig åt för att förtala sina kunder under bankkrisen 1987
– 1993 har jag själv redogjort för i olika artiklar i både Finanstidningen
och Svenska Dagbladet, och i mina tre böcker.
Den som först avslöjade vad det verkligen var som hände under
Kreugerkraschen var Lars –Jonas Ångström i boken ”Därför mördades Ivar
Kreuger” (Sellin & Blomquist Förlag i samarbete med tidningen Den Svenska
Marknaden 1990. 10 år senare utkom Fil dr Sven Olof Arlebäcks bok:
Kruegerkraschen Storbankernas Verk ? ( Wallgårds Förlag, 2000) med nya
avslöjanden om alla ekonomiska oegentligheter som hade skett.
Den stridbare författaren och journalisten Jan Gillberg som varit både VD
för Sveriges Marknadsförbund och chefredaktör för Den Svenska Marknaden
som numera heter DSM har också i både Den Svenska Marknaden och DSM
ingående skildrat vad det var som hände under Kreugerkraschen.
Den svenska bankkrisen har jag själv berättat om i mer än hundratals
artiklar i både fack – och rikspress och i mina tre böcker senaste böcker,
som också redogör för alla oegentligheter som skedde under krisen.
Hur agerade då den socialdemokratiska regeringen i dessa allvarliga
politiska kriser efteråt ?
IB-affären försökte man först tysta ner genom att först fängsla
journalisterna Bratt och Guillou. När kritiken ändå fortsatte att växa
till stormstyrka, var man till slut och efter många år tvingad att göra en
utredning som mynnade ut i boken: Rikets säkerhet och den personliga
integriteten (Statens offentliga utredningar, SOU 2002:87) En meningslös
Utredning som inte ordentligt avslöjar vilka personer som varit inblandade
i denna skumraskaffär. Alla går därför fria från straffansvar.
Samma sak gäller bankernas eget förtalsregister som jag själv skrivit om,
som anmälts till både polis och åklagare, och som dessutom varit föremål
för rättslig prövning, i ett tvistemål utan att det gått att få förhöra
några av de mest inblandade. Alla inblandade går därför fria från
straffansvar.
Under Kreugerkraschen tystade man ner alla oegentligheter, genom att
hemligstämpla hela ärendet i mer en ett halvt sekel. Det skulle därför
dröja ända fram till 1990 innan allmänheten fick ordentlig kännedom om vad
som inträffat. Den som mördade Ivar Kreuger kunde gå fri. De som plundrade
Ivar Kruger på alla hans tillgångar slapp straff och kunde behålla alla de
värdefulla tillgångarna. Alla brottsmål hann bli preskriberade.
Riksdagen har redan bestämt att vad som hände under den svenska bankkrisen
1987 – 1993,
borde utredas ordentligt av en oberoende kommission. Den
socialdemokratiska regeringen löste det problemet, genom att i stället
tillsätta en utredning som skulle utreda etik och moral inom näringslivet.
I denna utredning fick några av dem som själva bar ansvaret för bankkrisen
leda själva utredningen.
Så agerar maktfullkomliga politiker, som kan fortsätta att regera så länge
inte oppositionen med kraft reagerar mot regeringens metoder, att sopa
kritiken under mattan med hjälp av hemligstämpling, tystnad, och statens
offentliga utredningar.
Hittills har socialdemokraterna spelat skickligt. Man har lyckats få
oppositionen medansvarig, så snart det inträffar en ordentlig kris i
landet. Även när man förlorat makten har det varit svårt för oppositionen
att agera i de kriser som jag beskriver.
Regeringen kan därför fortsätta att regera ostört igen så snart krisen
lagt sig och man på nytt kan återta regeringsmakten. Oppositionen förmår
ju inte att kritisera sin motpart i de affärer där man själva varit
inblandade och inte heller skött sig som man borde.
Mats Lönnerblad
