[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Orsaken till bankkrisen 1987 – 1993 var att det svenska bankerna försatt sig själva i en ohållbar situation. De hade lånat ut för mycket pengar till ett fåtal större fastighetsägare med negativ direktavkastning. Krisbankerna var inte längre likvida den 1.2.1990.

Avslöjandet kom som en chock för både bankerna själva och de som hade lånat ut pengar till bankerna, när krisbankerna den 1 februari 1990 inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. För att klara av den starka kreditexpansionen som inleddes efter avregleringen 1985, krävdes att bankerna hade tillräckligt med eget kapital.

Bristen på eget kapital kom dock inte att utgöra någon egentlig broms på kreditexpansionen. Ett skäl till detta var bl a utlåning mot säkerhet i fastigheter som nästan inte krävde något kapital alls. Bostadsinstituten måste ha 2 procent av sin utlåning i eget kapital. Bankerna behövde endast 8 procent i kapitaltäckning på aktiekapital. Pengar som inte längre fanns hos krisbankerna början av 90-talet.

Först på ett alldeles för sent stadium började det stå klart för bankerna själva, politiker och myndigheter hur allvarlig krisen i banksystemet i själva verket var. Förberedelserna i Finansdepartementet för att vidta åtgärder inleddes först våren 1992 – två år för sent. Vid summering i dag står det klart för alla att samtliga sju av de största bankerna drabbades av svåra förluster under krisens år. Hur stora dessa förluster var i de värst utsatta bankerna var framgår av Bankstödsnämnden verksamhetsberättelse 1993.

De sju svarade under denna period för 90 procent av marknaden och de sammantagna kreditförlusterna under de år som krisen varade uppgick till motsvarande hela 12 procent av ett års BNP. Stocken av nödlidande krediter, dvs lån som gav liten eller ingen ränteintäkt från de stora fastighetsbolagen, översteg vida det samlade egna kapitalet i bankerna. Sex av de sju största bankerna behövde kapitaltillskott, antingen från staten eller från sina ägare. Vad det handlar om är den största ekonomiska krisen i Sveriges historia.

Mot denna historiska och ekonomiska bakgrund kännes det helt overkligt när en del ekonomijournalister försöker blåsa upp andra händelser och bagatellisera vad som skedde under bankkrisen. Dagens Nyheters ekonomireporter Dan Lucas har i en artikel i Dagens Nyheter (DN 2006-02-17) som handlar om efterspelet till Skandiaskandalen – som jag tidigare berättat om i mina böcker – kallat Skandia-skandalen för ”den värsta skandal som som skakat svenskt näringsliv sedan Kreugerkraschen på 1930-talet.” Antagligen vet Lucas inte vad han talar om, eller också är han helt blåögd.

För den som läst mina tidigare böcker som också speglar skandalen i Skandia vet att jag vare sig tar Skandias styrelse eller ledning i försvar för vad som hände, men man måste ha perspektiv när man återrapporterar vad som hänt till allmänheten. I förhållande till både bankkrisen och Kreugerkraschen betraktar jag Skandia – skandalen som storm i ett vattenglas.

Den svenska bankkrisen är betydligt allvarligare än Kreugerkraschen. Det är därför som Nordea och andra banker finansierat så många böcker som försvarar deras agerande under krisen. Hittills har jag lyckats vederlägga de värsta överdrifterna i de böcker som bankerna publicerat via organisationen Studieförbundet Näringsliv & Samhälle (SNS) där krisbankerna efter allt stöd de fått från både allmänheten och staten har råd att betala forskare och författare, för skylla bankernas obeståndssituation på sina kunder.

Sättet hur bankerna agerade på under bankkrisen överensstämmer helt med det mönster som skedde under Kreugerkraschen. Författaren och forskaren Lars–Jonas Ångström beskriver detta handlingsmönster på ett utmärkt sätt i sin bok ”Därför mördades Ivar Kreuger” (Sellin & Blomquist Förlag i samarbete med Den Svenska Marknaden, 1990) Han berättar i boken hur snabba bankerna var att tillgodogöra sig Ivar Kreugers tillgångar, trots att Kreugers bolag inte var på obestånd när han mördades.

Ivar Kreuger hade inte hunnit gravsättas, innan hans fiender fanns på plats för att dela på bytet. Man utsåg snabbt en ”kunglig kommission” som inte alls var kunglig som bla bestod av bankdirektören Ernfried Browaldh, (Handelsbanken) generaldirektör och sedermera överståthållare Torsten Nothin (som så småningom skulle ångra sin medverkan), bankdirektör Jacob Wallenberg (Stockholms Enskilda Bank ) och professor Martin Fehr. Dessa såg till att storbankerna redan från början kunde dela på rovet. Mot deras maktposition fanns efter Ivar Kreugers död ingen reell motpol.

Det var heller ingen som brydde sig om hur det gick med Kreuger & Toll och dess aktieägare, skriver Fil doktor Sven Olof Arlebäck i den mycket läsvärda boken: ”Kreugerkraschen. Storbankernas verk ? (Wallgårds Förlag, 2000) Att rädda de rörelsedrivande bolagen inom sfären (STAB, LME, SCA och Boliden ansåg man däremot vara i nationens intresse, skriver Arlebäck.

Kreugeraffären kom också mycket lägligt för socialdemokratin med tanke på Riksdagsvalen hösten 1932. Den användes för att skrämma väljarna för ”kapitalismens rätta ansikte, vilket också gav god utdelning i valresultatet.

Samma handlingsmönster som under Kreugerkraschen upprepades sedan under bankkrisen. Bankerna skyllde sin egen obeståndssituation på sina kunder. Den borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister och Bo Lundgren som bankminister gav klartecken till – att i nationens intresse – rädda bankerna på allmänhetens och företagens bekostnad. Det skedde på samma sätt som under Kreugerkraschen. Bankerna kunde obehindrat tillskansa sig kundernas företag och fastigheter, utan någon pantrealisation som lagen kräver. Mot den bakgrunden delar jag den allvarliga kritik som Lars–Jonas Ångström och Sven Olof Arlebäck framför om hur man behandlade aktieägarna under Kreugerkraschen.

På samma sätt behandlade man fastighetsägare och företagare under bankkrisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen