| 
       
      [Hemsida] 
      [Brf-direkt] [Skicka 
      vykort] [Tipsa ditt nätverk]
        
      Bankerna gör bocken
      till trädgårdsmästare 
      Av Mats Lönnerblad - Ledaren 
      - 23 okt. 2007
      Under andra hälften av 80-talet
      bidrog den höga tillväxten, den låga realräntan, de goda
      kreditmöjligheterna, de höga subventionerna och skattesystemet till en
      omfattande nybyggnation och en snabb ökning av priserna på såväl
      bostadsfastigheter som kommersiella fastigheter. 
       
      Beroende orsak till de goda tiderna för entreprenörer och företagare,
      som varade fram till den svenska bankkrisen, var att riksbanken under 1985
      hade upphävt alla utlåningsrestriktioner. Effekten av avregleringen
      visade sig snart, eftersom storbankerna släppte alla hämningar och
      lånade ut alldeles för mycket pengar till ett fåtal stora
      fastighetsbolag, som gjorde att de svenska storbankerna snart hamnade i en
      ohållbar obeståndssituation. 
       
      Kris uppstod i banksystemet. Bankerna vill fortfarande inte gärna
      erkänna de stora misstag som de begick under denna period. Man skyllde
      krisen på sina kunder och anlitade både svensk och utländsk expertis
      för att rättfärdiga sina handlingar. 
       
      Bland annat Dwight M Jaffee som är välkänd professor vid University of
      California. Han fick i uppdrag av bland annat SE-Banken och
      skräpkreditföretaget Securum att skriva en bok om ” fastighetskrisen”:
      Den svenska fastighetskrisen (SNS förlag, 2004) när det egentligen borde
      varit den svenska bankkrisen, och vilka effekter det fick på hela den
      svenska fastighetsmarknaden han borde skrivit om. 
       
      Krisen på fastighetsmarknaden var ju direkt avhängig bankkrisen eftersom
      bankkrisen under denna period bestämde både efterfrågan, priser och
      produktion. Kontorsbyggnationen hade drabbats hårt av bankkrisen. Här
      förekom vid tiden för bankkrisen avsevärt mycket byggande, och en
      nyproduktion av betydelse. Denna nyproduktion slogs helt i spillror genom
      krisbankernas uppsägningar av krediter för välskötta fastighetsbolag
      och företag. 
       
      Någon överproduktion av bostäder fanns inte mellan 1985 och 1990.
      Ändå drabbades även bostadsmarknaden under krisen, då bankerna inte
      ville fullfölja vissa åtaganden mot alla nya bostadsrätter som byggdes
      under denna period. Räntan gick i höjden vilket också fördyrade denna
      typ av nyproduktion, då bankerna tilläts ta ut en ”extraränta” på
      3 procent. 
       
      Bankernas nedvärdering av fastigheterna med mellan 50 – 70 procent
      under bankkrisen bidrog också till de dramatiskt fallande priserna vilket
      även medförde stora problem för alla ägare av bostadsfastigheter.
      Eftersom bankerna under den senare delen av bankkrisen även tog hjälp av
      både statsminister Carl Bildt och bankminister Bo Lundgren för att
      slippa uppfylla sina kreditlöften och de svenska långivarna har
      regressrätt i alla tillgångar, inte bara pantförskrivna fastigheter,
      blev de fastighetsägare som drabbades inlåsta i sina fastigheter, utan
      någon möjlighet att ta sig ut. 
       
      Den svenska kommersiella fastighetscykelns extrema form skedde först och
      främst av en överdriven bankutlåning till ett fåtal stora
      fastighetsbolag med negativ direktavkastning. Notan för denna utlåning
      fick allmänheten och skötsamma företagare och fastighetsägare betala,
      medan bankerna slapp lindrigt undan. 
       
      Den historiebeskrivning som Jaffee ger till uttryck för i sin bok
      stämmer således bara i vissa delar. I likhet med så många andra
      författare som bankerna anlitar för att beskriva den svenska krisen
      utifrån, är Dwight Jafffees perspektiv det marknadsekonomiska. Han
      behandlar fastighetsmarknads som en marknad där utbud och efterfrågan
      bestämmer priser och produktion. 
       
      Men när bankerna genom att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd
      och inte uppfylla gällande kreditlöften mot sina kunder, som skedde
      under bankkrisen, är det inte längre det marknadsekonomiska perspektivet
      som gäller, eftersom bankerna under bankkrisen tvingade fram en
      planekonomi, som gjorde att man ostraffat kunde lägga beslag på sina
      kunders tillgångar. 
       
      Det är således ”att göra bocken till trädgårdsmästare” när man
      låter bankerna påverka historieskrivningen hur fastighetspriserna
      utvecklades under bankkrisen. Därför måste regeringen Reinfeldt snarast
      besluta om att starta den o b e r o e n d e utredning av bankkrisen som
      riksdagen redan har bestämt, som beskriver de rätta förhållandena
      under bankkrisen. 
      Mats Lönnerblad 
      Ordförande i Bankrättsföreningen 
      Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund 
       
      Mina böcker: 
      Från bankkris till börskris 
      Från folkhem till fattigstuga 
      Nollkoll 
      Härdsmälta 
      Falskspel i affärer och politik 
      Pengarna eller livet 
       
      
      
        |