Antikens greker och romare fick vetenskapen att blomstra; därefter antog de den kristna läran. När de gjorde detta "utplånade" de lärdomens tecken, rensade bort alla dess spår och förstörde vägarna dit. Vetenskapen besegrades av religionen. Det är nästan exakt det motsatta förhållandet mot i dag: då var det inte muslimerna utan de kristna som var fundamentalister, medan de vars sinnen var öppna, nyfikna och generösa fanns i öst.

Den brittiske historikern Peter Frankopan har skrivit boken "Sidenvägarna", Bonniers förlag 2017  i en välskriven översättning av Peter Handberg som omprövar hela vår världshistoria.

Kampen för att dominera över grannar och rivaler fungerade som stimulans till förbättringar inom vapenteknik, mekanisering och logistik.

Då skapade de islamiska erövringarna en ny världsordning, en ekonomisk gigant, stärkt av självförtroende, vidsynthet och passionerad entusiasm för framsteg. Detta rike, ofantligt välmående och med få naturliga politiska eller ens religiösa rivaler, var en plats där det rådde ordning, där köpmän kunde bli förmögna, där intellektuella respekterades och där olikartade åsikter kunde debatteras och diskuteras.

Framtidsutsikterna i Italiens, Centraleuropas och Skandinaviens sumpmarker var inte alltför lovande för unga män som ville göra sig ett namn och tjäna lite pengar. Under 1800-talet var det västerut och till Förenta staterna som sådana personer sökte sig för berömmelse och lycka; ett millennium tidigare hade de riktat blickarna österut. Det är längs handelsvägarna som förband Medelhavet med Östasien som världens historia i stort har vuxit fram, menar Frankopan.

Tiden har kommit att på nytt anlägga sidenvägens ekonomiska bälte - med andra ord bygga nya sidenvägar, som binder samman öst och väst.

De århundraden då Europa växte fram som global stormakt (enligt Peter Frankopan 1492-1991) utmärktes av obeveklig konsolidering och girighet. År 1500 fanns det omkring 500 politiska enheter i Europa; år 1900 var det 25. De starka slukade de svaga; konkurrens och militära konflikter tillhörde vardagen. Kampen för att dominera över grannar och rivaler fungerade som stimulans till förbättringar inom vapenteknik, mekanisering och logistik, vilket slutligen gjorde att krigsskådeplatserna blev betydligt större och att antalet döda steg från några hundra till flera hundra miljoner.

Siden var en av handelsvarorna som fraktades längs lederna mellan Östasien och Medelhavet och har gett upphov till namnet Sidenvägarna.

 Med tiden kunde förföljelserna av oliktänkande, som Peter Frankopan skildrar detaljerat i sin bok, ske i omfattande skala och på det grymmaste sätt. Det var inte för inte som världskrigen och de värsta folkmorden i historien fullgjordes i Europa; detta var bara de senaste kapitlen i en historia av besinningslöst våld som pågått alltför länge.

I dag träder Sidenvägarna åter fram i ljuset, samma områden som skapade världshistoria för tusen år sedan. Hittills har dagens författare och ekonomer, som beskriver framstegen, fokuserat på grupper av länder utan att göra den nödvändiga historiska sammankopplingen, men med liknade mätbara data, som BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) och senare MIST-länderna (Malaysia, Indonesien, Sydkorea och Turkiet)

I själva verket, skriver Peter Frankopan, är det mot det verkliga Medelhavet – "världens centrum" – som vi nu borde vända blickarna. Detta är inte något Vilda Östern, ingen ny värld som väntar på att bli upptäckt, skriver han, utan en region och en rad förbindelser som åter träder i dagen framför våra ögon och som skulle kunna gagna både öst och väst om samarbetet sker på lika villkor.

Hur ser då framtiden ut för de folk som lever i den region, som knyter samman öst och väst? Trots skillnader i tro och kulturell bakgrund måste det vara av högsta prioritet att vi knyter närmare ekonomiska band mellan öst och väst, uppmuntrar handeln, förbättrar kommunikationerna genom att öka penningcirkulationen – på lika villkor.

Tiden har kommit att på nytt anlägga "sidenvägens ekonomiska bälte" - med andra ord bygga nya sidenvägar, som binder samman öst och väst och tillvaratar de egna ländernas tillgångar, på ett helt annat sätt än tidigare.