När Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022 startade den största militära konflikten i Europa sedan 1945. För första gången på nästan ett sekel står vi inför en era av ofred.

Angreppet på Ukraina innebar historiens återkomst, skriver Martin Kragh: ett storskaligt markkrig kombinerat med en omfattande humanitär och ekonomisk katastrof. Författaren är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet och docent vid Institutet för Rysslands -och Europastudier vid Uppsala universitet.

Boken är väl  är väl värd att läsa till alla delar för att förstå det historiska sammanhanget och att vad som nu sker har skett tidigare. Europas forna imperier må ha lämnat scenen, men deras arv fortsätter att påverka nuet, trots våra försök att under två sekler etablera en världsordning stabil nog att stå emot historiens flodvågor.

Det fanns en tid då Frankrike, Storbritannien och andra kolonialmakter i århundraden formade tillvaron för en tredjedel av världens befolkning. De slogs om dominansen sinsemellan, men förde också krig mot andra folk. Med den industriella revolutionen inleddes den långsamma vandringen mot demokrati, men den gick inte rakt fram. I mellankrigstiden blev länder som Tyskland, Italien och Spanien diktaturer, och demokratin som statsskick var hotad. Men efter andra världskriget blev de åter demokratier.

Efter 1989 års revolutioner i Central –och Östeuropa framstod den liberala demokratins seger som nästan komplett. Men det visade sig vara en illusion. Att den värld som tagits för given plötsligt kan falla samman ser vi i Rysslands krig mot Ukraina och Israels krig mot Gaza. Vi ser det i det upprepade våldet i Mellanöstern, Kinas växande makt och ett USA där Donald Trumps återkomst till Vita huset än mer vidgar klyftan mellan demokrati- och diktaturstater. Lika skoningslöst som våldet krossar demokratins fundament, lika viktigt är det att stå upp för demokratin och freden.

Demokratier styrs av folkvalda och uppmuntrar folket att ta aktiv del i det politiska livet och att fritt uttrycka sina åsikter. Renodlade diktaturer förnekar medborgarna den rättigheten, och där styrs staten av en eller flera personer (ofta militärer) som inte är folkvalda. Att folket i diktaturer inte kan välja vem som ska styra stämmer även i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Inte heller kan de styrande röstas bort från makten i allmänna val eftersom Vladimir Putin mördar sina politiska motståndare utan att bli straffad. Censur och inskränkt yttrandefrihet råder.

Trots att Ryssland har en författning som ger sken av att vara en republik domineras landet av presidenten, och den demokratiska processen har urholkats betydligt under Vladimir Putins tid vid makten. En majoritet av bedömare och experter anser att Ryssland är en diktatur, eller en de facto-diktatur, på grund av ett auktoritärt styre, begränsade fri- och rättigheter och en nära nog obefintlig maktdelning.

Att de senaste åren har bevittnat en liknande renässans för autokrater, demagoger och antidemokratiska krafter världen över är en erinran om att samhällsordningen kan röra sig i olika riktningar, anser Kragh. Det kan bli bättre men också sämre. Omfattande maktskiften globalt har aldrig karaktäriserats av förutsägbarhet och stabilitet, och demokratin är till sin natur ett skört statsskick som vi enligt min mening måste värna om fullt ut.

Den vilar för sitt funktionssätt på premisser som rätten att kandidera i val med osäkra utfall och att valresultaten accepteras. I diktaturer accepterar inte makthavarna fria val och i många länder hamnar försvarare av demokratin i konflikt med fascister, kommunister och förespråkare för en återgång till en mer traditionell form av diktatur. Lika skoningslöst som våldet krossar demokratins fundament, lika viktigt är det att stå upp för demokratin och freden. När den franska filosofen Simone Weil nedtecknade sina reflektioner i essän ”L`lliade ou le poème de la force” hade Frankrike nyligen införlivats i den tyska ockupationsregimen under Hitler. Krig, resonerade hon, tenderar att skapa sin egen logik, och när den väl inletts riskerar kriget att upphöjas till ett mål i sig självt, och därmed eskaleras till en våldsspiral.

Martin Kragh visar tydligt att varaktig fred varken uppstår spontant eller genom fördömanden. Länder som fastnat i våldets grepp måste, enligt Kragh, skärskåda sig själva och söka uppnå försoning. Vad som krävs är en uppgörelse med det förflutnas demoner och skapandet av en ny nationell identitet som tar avstånd från militärism och aggression. Vägen dit verkar vara lång och svår.

Mats Lönnerblad