[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: Gentekniken i människors vardag
Författare: Jenny Jewert
Atlantis Förlag, 2004
Antal sidor: 124

På mer än ett sätt försvinner en stor del av dramatiken i frågeställningarna när gentekniken ger oss svaren. Strindbergs Fadern skulle inte blivit lika spännande när han skildrade det biologiska faderskapet ur den gifte mannens perspektiv.

Ryttmästaren torteras av tvivel. Är han far till sin älskade dotter Laura ? Han går obenhörligt mot slaganfall och sin egen död i tredje akten. Hade han när pjäsen skrevs haft tillgång till gentekniken, hade han sluppit att oroa sig så mycket. På ett enkelt sätt hade han kunnat få svar på sina frågor.

Flyktingar som tar barn till Sverige som inte är deras egna, för att dessa skall kunna utnyttjas i skumma syften, skulle kunnat avslöjas på ett tidigt stadium om man använde DNA-tekniken. I mars 2004 blev det t ex uppklarat att ett par från Malmö felaktigt fått vårdnadsansvaret för sju barn, som de hävdade var deras biologiska barn.

Först efter tre år blev det utrett att barnen var från fem olika familjer i Pakistan, medan ”föräldrarna” var från Afganistan. Under denna tid hann barnen fara mycket illa. Författaren skriver att många har åberopat detta fall för att visa på behovet av DNA-analyser. Men just i detta fall och vid en närmare betraktelse hade lite sunt förnuft hos handläggarna räckt lika långt som DNA-analys. Det var bara sex månader mellan barnens födelsedatum.

Hade då DNA-test kunnat rädda barnen? Nästan alla myndigheter och organisationer som Jenny Jewert frågat tror det. Det är bara Barnombudsmannen (BO) Lena Nyberg, som kraftfullt reagerar mot förslaget. Hon menar att det är integritetskränkande att DNA-testa flyktingar, så länge som föräldrarna är överens om föräldrarskapet.

DNA-tekniken kan också fastställa om någon riskerar att drabbas av dödliga sjukdomar som Huntingtons sjukdom. I boken berättar Anna Nyberg, som är kontaktperson i Umeå för Huntingtons sjukdom om en kvinna som inte visste att sjukdomen låg i släkten eftersom hennes föräldrar dog i en bilolycka när de var unga.

I 40-årsåldern började kvinnan må dåligt och sökte hjälp hos en husläkare. Dagen innan läkaren skulle gå på semester ringde han och sa: ”Jo, du har Huntington. Jag går på semester i morgon, men om du har några frågor kan du väl kontakta mig efter semestern.” Kvinnan, som just fått sin dödsdom, förstod inte hur allvarligt det var förrän hon själv hittade informationen på nätet. Läkaren förstod inte heller att sådana besked självfallet inte får lämnas per telefon.

Författaren skriver att händelsen illustrerar att kunskapen om genetiska sjukdomar inom läkarkåren har stora luckor. De yngre läkarna har åtminstone fått en modern grundutbildning i genetik, vilket de flesta äldre läkare saknar.

När det gäller brottsmål har DNA-beviset nu övertagit fingeravtryckets upphöjda ställning i rättssalen. Att personer har kopplats till brott de inte begått är ett fruktansvärt rättsövergrepp. Det måste vara svårt att föreställa sig en mer obehaglig situation än att vara oskyldigt anklagad på grund av ett DNA-bevis skriver hon.

År 2000 då åtta felaktiga resultat uppstod, var antalet ärenden per år cirka 3.000 i Sverige. Enkel matematik säger då att 1 av 380 ärenden var felaktigt just detta år. Ändå har DNA - beviset en närmast oantastlig ställning i Sverige. Medan amerikanska jurister är snabba med att begära en ”second opinion” har DNA-beviset bara ifrågasatts med någon större skärpa i endast ett fall på dryga tio år i Sverige.

Men DNA-tekniken hjälper även till att fria felaktigt dömda personer. Mellan 1989 och 2002 har fler än 120 felaktigt dömda personer kunnat frias i USA med hjälp av nya DNA-bevis.

Det har bland annat kunna ske tack vare ihärdigt arbete inom ”The Innocence Project” på Cardozo Law School i New York. Gentekniken har dessutom avslöjat katastrofala svagheter i en del andra analysmetoder, som t ex mikroskopsstudier av hårstrån.

Så visst har DNA-tekniken kommit för att stanna. DNA-prov rätt utförda ger ett otvetydigt bevisvärde i domstol. Därför vill allt fler nu använda sig av denna teknik i olika sammanhang. Senaste berättelsen som jag tagit del av handlar om en 55-årig man som vill få rätt till sitt arv och därför gräva upp sin döde far – och ta ett DNA-prov.

Problemet är att hans förmodade far ligger begravd sedan 12 år tillbaka. Enda sättet att få fram bevis är därför att ta DNA-prov på kvarlevorna. Hittills har både tingsrätt och länsstyrelse gett mannen rätt, medan begravningsnämndens ordförande, som nu fruktar massinvasion av våra gravar sagt nej, eftersom han vill värna om gravfriden.

Så visst skapar den nya DNA-tekniken både problem och möjligheter som Jenny Jewert på ett både sakligt och underhållande sätt berättar om i boken om Gentekniken i människors vardag.

Mats Lönnerblad
Författare och litteraturkritiker

Bankrättsföreningen