[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: Jag vill leva
Författare: Nina Lugovskaja
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2005
Översättning av Magnus Dahnberg
Antal sidor: 328

Målet var en gång för alla att göra slut på samtliga folkfiender och dem som inte gick att uppfostra till socialism, och därigenom skynda på klasskrankornas försvinnande i syfte att inrätta det kommunistiska paradiset på jorden för massorna.

Under denna turbulenta epok bodde en ung flicka i Stalintidens Moskva som hette Nina Lugovskaja. För några år sedan hittade man i den ryska säkerhetspolisen arkiv en dagbok, som hon hade skrivit under denna tid. Den påbörjades 1932 när hon bara var tretton år, och avslutades 1937 när hon arresterades. Med dagboken och brev som bevis dömdes hon, hennes två systrar och hennes mor till fem års straffarbete för ”kontrarevolutionär aktivitet”, följt av sju års exil i Sibirien.

Den bittra erfarenheten tystade henne för alltid. I stället för att bli författare som hon hade drömt om blev hon konstnär. Hon dog 1993. Hennes dagbok – är en rysk motsvarighet till Anne Franks dagbok (som nyss utkommit i oavkortad version, Norstedts 2005). Nina Lugovskajas bok Jag vill leva finns nu också utgiven på svenska i översättning av Magnus Dahnberg ( Wahlström & Widstrand, 2005)

Nina anklagades för att ha förberett en terroraktion mot Stalin, som ett försök att hämnas behandlingen av sin far som redan tidigare hade arresterats. Som grund anfördes hennes egna dagboksanteckningar där hon i klara och tydliga ordalag förbannar Stalins egen terrorverksamhet mot både oliktänkande och oskyldiga.

I ett avsnitt kan man läsa hur Nina flera dagar låg i sängen och bara drömde om att få döda Stalin. När jag läser dessa rader hennes dagbok blir jag förvånad över att både hon och familjen kom så lindrigt undan. Mot Stalins skräckvälde i det forna Sovjetunionen reagerade hon lika starkt som hon skriver. Om Stalin uttrycker hon sig utan några förmildrande omsvep: ”Hans löften, diktatorn, fähunden och svinet, de eländige georgien, som stympat Ryssland… Jag knöt händerna i raseri. Döda honom, så fort som möjligt ! Hämnas för mig och min far.”

Boken Jag vill leva hjälper till att underlätta förståelsen av denna period i Sovjetunionen som delvis sammanföll med Hitlers envälde i Tyskland. Medan Hitlers förföljelser och mord på judar brukar kallas för genocid (folkmord) brukar Stalins skräckregim betecknas som democid (mord på det egna folket) – Stalin förvandlade klasskampen till förföljeser och mord på oppositionella.

Tonåringens dagbokssidor är fyllda av häftiga och oförsonliga uttalande mot bolsjevikerna och sovjetmakten, som delvis kan förklaras med föräldrarnas politiska engagemang. Fadern var medlem i det Socialrevolutionära partiet. ( ett vänsterparti som 1917 som kom att konkurrera om makten med Lenins bolsjevikpart) Han ställdes ett flertal gånger inför rätta för sin aktiva politiska verksamhet. Som ekonom befann sig fadern på kollisionskurs med kommunisterna. Han arbetade aktivt för införande av NEP, den Nya Ekonomiska politiken, med ökat inslag av marknadsekonomi.

Efter tsarmaktens fall i Ryssland i februari 1917 engagerade sig hennes far än mer aktivt i politiken på riksnivå. När regeringen flyttade till Moskva 1918 flyttade familjen också dit, och den 25 december föddes den yngsta dottern, Nina. Två månader senare, den 11 februari 1919 arresterades hennes far tillsammans med de övriga ledande företrädarna för det Socialrevolutionära västerpartiet, men frigavs senare sedan han anslutit sig till partiets legalistiska flygel, som förhöll sig lojal mot de makthavande bolsjevikerna.

I sin dagbok speglar Nina Lugovskaja en tid fylld av hungersnöd och förtvivlan. Dödstalen för denna självförvållade svält vars enda syfte var att få Sovjetunionens planekonomiska system att fungera, låg så högt som närmare 10 miljoner döda, en tragedi som bara kan jämföras med den nazistiska och maoistiska terrorn. Hon berättar om vilka underliga ting som sker i landet. Om svält och kannibalism. Hur landsortsstäderna är fulla av svältande bönder i trasor. Man hinner inte ens städa bort alla liken från gatorna.

Skolflickan Ninas många beskrivningar hur det hårda livet i Sovjetunionen gestaltar sig är talande. Moskva knorrar. I de många matköerna står arga , hungriga och trötta människor som skäller på makten och förbannar livet. Ingenstans hör hon ett ord till försvar för de hatade bolsjevikerna. I hårda ordalag kritiserar hon Sovjetstaten, som efter att först skoningslöst ha krossat affärsmännen som etablerade sig under den Nya ekonomiska politiken på tjugotalet, sedan skapar sina egna statliga affärsidkare.

Beskrivningen av faktiska realiteter från en så ung flicka känns både vågat och utmanande. Jag häpnar över hennes brådmogenhet och intelligens när det gäller politiska realiteter. Det är lätt att känna sympati med henne och samtidigt dela hennes avsky och rädsla för de vidrigheter hon tvingas uppleva.

Faktiska omständigheter som hon inte själv råder över, gör att hon känner sig inkapslad och snärjd i ett system som hon inte vill tillhöra, men som hon ändå aldrig förmår att bryta sig ur.

Mats Lönnerblad

Bankrättsföreningen