[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: Anne Franks dagbok
Författare: Anne Frank
Förlag: Norstedts, 2005
Översättning till svenska: Per Holmer
Antal sidor: 350

Boken handlar om Anne Frank och hennes familj som flydde undan nazisterna och gömde sig i en lagerlokal i centrala Amsterdam i två år. Anne Frank föddes den 12 juni 1929. Tills hon var fyra år bodde hon i Frankfurt. Sedan tvingades familjen att flytta till Holland 1933. Undan förföljerserna av judarna i Tyskland.

Anne Frank var bara tretton år när hon och hela hennes familj och några släktingar och bekanta tvingades gömma sig för att överleva nazisternas förföljelser i Holland. I hennes dagbok får vi följa hur hon, trots sin påtvingade isolering på ett fantastiskt sätt både lyckas skildra den yttre omvärlden, och hennes eget liv i isolering tillsammans med åtta andra personer, som kämpar mot hunger och den ständiga rädslan för att bli upptäckta och dödade.

I augusti 1944 avslöjades gömstället. Anne Frank dog i koncentrationslägret i Bergen –Belsen tre månader före sin sextonårsdag.

Efter progromerna 1938 flydde Anne Franks bägge morbröder och hamnade i trygghet i Nordamerika. Redan två år senare tog all frihet slut alla judar i Tyskland. Först kom kriget, sedan kapitulationen och tyskarnas inmarsch. Det verkliga eländet för judarna tog sin början.

De diskriminerande judelagarna gjorde livet svårt för judarna både i Tyskland och i de ockuperade länderna. Anne Frank berättar om hur det gick till när hennes frihet försvann. Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl 15.00 – 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan 20.00 på kvällen och 6.00 på morgonen.

Judar får får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler. Judar äger inte tillträde till badhus, och inte heller till tennis – landhockey – eller andra idrottsplatser. Judar får inte ro båt. Judar får offentligt inte utöva någon sport. Judar får inte längre sitta ute i trädgården efter klockan åtta på kvällen, inte ens hos bekanta. Judar får inte komma hem till kristna. Judar måste gå i judiska skolor. Kort sagt friheten blev så starkt beskuren att de flesta judar inte tordes göra någonting alls.

Sedan följde händelserna slag i slag. Först den stora plundringen av judarna. Sedan deportationen och förintelsen av många judar. Att inte fler tyskar opponerade sig mot dessa omänskliga tvångsåtgärder och vidrigheter, har aldrig upphört att förvåna mig.

Den mest trovärdiga förklaringen hur detta kunnat ske utan några större protester ger den tyske historikern Götz Aly när han i den tyska nyligen utkomna men ännu ej till svenska översatta boken: Hitlers Volksstaat, Raub, Rassenkrieg und Nationaler Sozialismus (S Fischer Förlag, Tyskland, 2005) där han förklarar vad det beror på.

Götz Aly menar är att majoriteten av tyskarna tjänade ekonomiskt på Hitlers plundringar, så länge landet hade framgång i uppbyggnaden av landet och i kriget. Det var därför det bara förekom enstaka lama protester i det egna landet mot det utrotningskrig som Hitler förde mot judarna och oliktänkande.

Själv delar jag Alys uppfattning. Hitler –Tyskland måste betraktas som största plundrarstaten i modern tid. Genom att det tyska folket tjänade på naziregimens plundring av både judar och ockuperade stater framstår Götz Alys förklaring till den starka tyska uppslutningen kring regeringens avskyvärda politik som mycket trovärdig.

Den nationalsocialistiska regimen i Tyskland under åren 1933 – 1945 måste betraktas som en slags ”bekvämlighetsdiktatur” där oppositionen låter allting ske, så länge det gynnar den stora majoriteten.

Om dessa händelser i Tyskland och det ockuperade Holland förde Anne Frank dagbok från den 12 juni 1942 till den 1 augusti 1944. Från början skrev hon sina brev enbart för sig själv.

Våren 1944 när hon hörde undervisningsministern i exil, Bolkestein tala på Radio Oranje (Holländs radiosändare stationerad i London som var organ för exilregeringen) bestämde hon sig för att efter kriget publicera en bok baserad på dagboken.

Det är lätt att känna odelad sympati med Anne Frank när hon skriver varför det inte finns någon större fiendeskap på jorden, än den mellan tyskar och judar. Hon berättar hur rädd hon själv är för att själv hamna i händerna på de värsta bödlar som världen någonsin skådat. Hennes rädsla visar sig ju vara befogad. När gömstället till sist avslöjas avrättas de allihop. Bara för att de är judar.

Den starka och självupplevda berättelsen i dagboken om hennes alltför korta liv känns även i vår tid mycket viktig. Jag känner stor tacksamhet mot hennes far Otto Frank, som efter hennes död, hade styrkan för att tillmötesgå sin dotters önskan, att publicera hennes dagbok som i dag äntligen finns utgiven i oavkortad version.

Mats Lönnerblad

Bankrättsföreningen