[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: De Gaulle. Generalen som var Frankrike
Författare: Knut Ståhlberg
Förlag: Norstedts Förlag, 2005
Antal sidor: 576

Redan i juni 1940 var Frankrike slaget, men i en apell till det franska folket uppmanade general de Gaulle genast till fortsatt kamp. I den första stora biografin om de Gaulle på svenska porträtterar Knut Ståhlberg en av 1900-talets största politiska ledare, frihetskämpen, statsmannen och människan Charles de Gaulle – generalen som gjorde motstånd och räddade Frankrike undan nazisternas förtryck, i den både mycket läsvärda och lärorika boken: De Gaulle. Generalen som var Frankrike (Norstedts förlag,2005)

Den första överraskningen när tyskarna anföll var att huvudstyrkan av tyskarna inte anföll norr om Ardennerna, utan genom det skogsklädda bergsområdet. Den andra överraskningen var att den franska militära ledningen var totalt oförberedd på den tredje överraskningen: det tyska pansarvapnet.

Den tyska segern och de allierades nederlag var inskrivet och förseglat från de allra första timmarna, skriver Ståhlberg. Inför anblicken av ett förlorat folk och ett militärt nederlag, inför motståndarens nedsättande och högdragna arrogans greps Charles de Gaulle av ett raseri utan gräns. Han tyckte allting var allför idiotiskt. Kriget hade börjat gränslöst illa. Kampen måste få fortsätta.

Även om det fanns anledning att tvivla på det ledande Frankrikes vilja att hålla ut, fanns det åtminstone en man som var besluten att fortsätta kampen: de Gaulle.

Medan de Gaulle höll på med sitt uppdrag för att förhandla om samarbete med britterna, utsågs marskalk Philippe Pétain, som var krigshjälte från första världskriget, till ny regeringschef för Frankrike. Till skillnad mot de Gaulle ansåg Pétain att Storbritanien redan var hopplöst förlorat, och när som helst skulle ge upp. Han ansåg det var bättre för Frankrike att bli en naziprovins än att gå ihop med britterna.

De Gaulle som omgående blev utfrusen av den nya franska regeringen blev därför degraderad till överste. Han uppmanades att omgående inställa sig i fängelset i Toulouse. Där skulle han ställas inför krigsrätt. Senare blev han, i sin frånvaro, dömd till döden.

Sedan marskalken Pétain erhållit makten gick han snabbt ut med sitt budskap: Striderna skulle inställas. Frankrike skulle lägga ner vapnen. Frankrike hade gett upp. Men det hade inte general de Gaulle. Att det var fosterlandets övergripande intressen som nu stod på spel var för de Gaulle uppenbart. Kriget som tyskarna från början hade startat var ett världskrig, och om de styrkor som stod på frihetens sida vann över förtryckarna, vilket öde skulle då vänta Frankrike som hade underkastat sig fienden.

I Frankrike inrättades snart de antijudiska lagarna. Bärandet av judestjärnan hade blivit obligatoriskt. Judarna var utestängda från all offentlig tjänst. Inga judar fick undervisa i skolorna. Runt om i landet gjorde polisen razzior och anhöll judar. De första deporteringarna av judar från Frankrike till förintelseläger i Tyskland hade börjat i maj 1942 och skulle fortgå till dess de första koncentrationslägren kunde öppnas.

För de Gaulle betydde det som hände i Frankrike att till varje pris motsätta sig kapitulationen, feghet och gemenhet, underkastelse och servilitet. Det betydde också att han var medveten om vad vanära innebär, det vill säga förakt för andra, förödmjukande av de fattiga och förtryck av de svagaste.

Redan i krigets början var de Gaulle antinazistisk och antifascistisk. Han tog ställning för de antinazistiska strömningar som växte fram. Ett ställningstagande som inte betraktades som helt politiskt korrekt i den konservativa militär miljö där han verkade. Han såg tidigt det växande hotet som var riktat inte bara mot Frankrike, utan också mot hela den humanistiska världen.

Det var inte lätt att skapa en fransk motståndsrörelse. Planerna på att skapa en uthållig befrielseorganisation, som den brittiska regeringen var beredd att erkänna, var nära att skrinläggas. I det läget fattade Winston Churchill ett beslut. De Gaulle kallades till 10 Downing Street. Där förklarade Churchill för honom: ”Ni är ensam ! Då är det er ensam jag erkänner”.

Dagen därpå, den 28 juni 1940, sände den brittiska regeringen ut en officiell kommuniké i vilket det hette att den brittiska regeringen ”erkänner general de Gaulle som chef för alla fria fransmän som var de än befinner sig, ansluter sig till honom för att försvara de allierades sak. Det var de Gaulle ensam som skulle representera det fria Frankrike, och det var Churchills beslut.

När tidningarna i London tillkännagav att den nazivänliga regimen i Vichy hade dömt de Gaulle till döden och konfiskerat all hans egendom lämnades massor av smycken till motståndsrörelsen som kallades för ”Det fria Frankrike”. Dussintals okända änkor sände sina vigselringar för att guldet skulle tjäna motståndsrörelsen. Som det fria Frankrikes kännetecken antogs lorrainekorset, eller Lothringskorset. Allt var provisoriskt, men motståndet skulle växa.

De Gaulle hade inte lätt att få motståndsrörelsen accepterad internationellt. Den nazivänliga regimen i Vichy hade alltför snabbt erkänts av såväl Sovjetunionen som USA. Båda länderna hade skickat ambassadörer. Trots att den tredje republiken hade avskaffats och begått självmord, var det inte många som reagerade för att Vichyregimen saknade både självständighet och frihet, och av den anledningen måste betraktas som statsrättsligt illegal.

Med en betydande del av motståndsrörelsen under amerikansk kontroll gjordes mycket för att de Gaulle skulle förlora både auktoritet och trovärdighet. Även Eisenhower som förde befälet för amerikanarna krävde i det längsta att de Gaulle och motståndsrörelsen ”det kämpande Frankrike” skulle hållas utanför i striderna mot Tyskland.

Kriget, och de ständiga konflikterna mellan de allierade och de Gaulle, skulle vara ända fram till 1945. På eftermiddagen den 8 maj 1945 gick de Gaulle ut i radion med budskapet att kriget var över och segern vunnen. ”Leve segern ! De allierades seger och Frankrikes seger”, ropade de Gaulle. Han bevisade att han varit rätt man för att tända motståndets flamma, genom att både kunna göra motstånd och försvara Frankrikes heder, demokrati och frihet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen

Bankrättsföreningen