[Hemsida]
[Brf-direkt] [Skicka
vykort] [Tipsa ditt nätverk]
Samhällets fiende Nr 1
Av Mats Lönnerblad -
Bankrättsföreningen - 27 juni 2005
The Bank (Cinemedia
Corporation, 2001) är en elegant thriller om vad som kan hända i den
korrupta bankvärlden. Filmen handlar om hur både aktieägare och småsparare
drabbas, när banken spekulerar bort hela sitt eget och spararnas kapital.
Filmens titel: The Bank,
2001
Regisserad av Robert Connolly
Distribution Sverige: Svensk Filmindustri
Filmens längd: 1 timme 39 minuter
Jim Doyle (David Wenham) är ett geni som forskar djupt i matematikens
teorier på jakt efter en formel som kan förutspå framtida börskrascher.
När Simon O´Reilly (Anthony LaPaglia), chef för Centa Bank, får höra talas
om Jim, skenar hans fantasi iväg. Han får dollartecken i ögonen. Han tror
att Jim är den som skall kunna rädda bankens resultat.
Styrelsen för Centabank sätter hård press på Simon då han inte lyckas
leverera ett positivt resultat. Han ser Jim som en chans att rädda sitt
eget skinn och anställer honom. Vad som sedan följer är en smart och
slagfärdig film vad som händer, med någon som processar mot en bank som
de blivit lurade av. Och vad som händer med bankens styrelse och ledning
som i ont uppsåt, och i strid med lagar och bestämmelser spekulerat bort
hela bankens kapital.
I filmens värld är det bankens chef Jim Doyle som utpekas som samhällets
fiende nr 1, för vad banken ställer till med för att få upp sina
resultatsiffror och försvara sitt revir. När jag ser filmen upplever jag
ändå denna film som en blek kopia av verkligheten, när det svenska
krisbankerna med Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen spekulerade bort
hela sitt kapital, och sedan lät allmänheten och företagarna stå för
notan.
Skillnaden mellan dikt och verklighet är att i Sverige spekulerade
bankerna med riktiga pengar, med inflationen som draghjälp, i slutet av
80-talet. Man lånade ut för mycket pengar till ett litet antal mycket
stora fastighets– och finansbolag som gav en negativ direktavkastning. När
sedan bubblan brast, skyllde man sin egen obeståndssituation på sina
kunder, förtalade många av dem man processade mot. Sedan lade man beslag
på sina kunders tillgångar. Höjde räntan till astronomiska 500 procent.
Som grädde på moset fick bankerna myndigheternas tillstånd att
överdebitera sina kunder under en följd av år.
I verklighetens värld betraktar jag den dåvarande nytillträdde chefen för
Nordea som heter Hans Dalborg, som samhällets fiende nr 1. Han försäkrade
bankens kunder att banken inte var på obestånd och hade stora
kapitalreserver. När han begärde att staten skulle garantera en nyemission
på 5,2 miljarder kronor hösten 1991 svindlade han både regering och
riksdag. I denna nyemission lurades staten att teckna aktier för 4,2
miljarder och ägde därefter 77 procent av aktierna, trots att banken varit
på obestånd från den 1 februari 1990.
I filmen värld i The Bank förutspådde man börskraschen, men spekulerade
ändå bort bankens pengar. Straffet blev att de ansvariga aktörerna i
styrelsen fängslades. Men Både Jim Doyle och Simon O´Reilly lyckades fly
undan straff. Banken gick i konkurs. Alla sparare förlorade sina pengar.
I verklighetens Sverige där spekulationen var lika beräknande, slapp alla
bankdirektörerna straff. I stället belönades de med ordentliga
avgångsvederlag, som bara några tvingades betala tillbaka en bråkdel av.
Svenska staten ersatte krisbankerna för förlusterna.
I stället var det bankkunderna som straffades. Den moderate bankministern
Bo Lundgren och statsministern Carl Bildt kom överens med
Bankstödsnämnden, där bland annat Göran Persson ingick, att bankerna kunde
få säga upp krediterna och beslagta tillgångarna för alla kunderna som
inte längre passade in i bankernas ”portfölj”, samt såg till att
nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 – 70 procent.
Sedan vet alla hur det gick. 60.000 skötsamma företagare fick sina
krediter uppsagda alldeles i onödan. Statsskulden ökade med ofattbara
tusen miljarder kronor. Hela Sverige höll på att gå i statskonkurs.
Precis som i filmen hade många företagare en betydande del av sin
upplåning i utländsk valuta. Räntan var ett par procentenheter lägre och
kunderna informerades aldrig om riskerna.
Något som ingen svensk
bank hittills behövt ta något ansvar för. När kopplingen mot ecun släpptes
den 19 november 1992 föll värdet omedelbart med 12 procent och har sedan
dess fortsatt att sjunka för att i september 1993 ligga mer än 20 procent
under det värde den hade ett år tidigare.
För många företagare med utlandslån blev den omedelbara effekten stora
förluster. Men även för de försäkringsbolag som försäkrade en del av de
största fastighetsbolagen. När Svenska Kredits VD Ulf Magnusson fick höra
tala om bankernas och den dåvarande Bankinspektionens olagliga
nedvärdering av fastigheter begick han självmord. Han hängde sig på
vinden. Chefen för borgenskrediter för Svenska Kredit sköt sig med en
hagelbössa genom munnen och efterlämnade 3 små barn. Hela den svenska
utlåningsvolymen försvann sedan till utlandet. Många av de övriga i
ledningen för Svenska Kredit som så småningom gick i konkurs tog så illa
vid sig att de avled.
De kriminella handlingar som skedde under den svenska bankkrisen 1987 –
1993 var således mycket större än de som redovisas i filmen The Bank. Ändå
har fortfarande ingen av de inblandade parterna för den stora skada de
åstadkommit mot företagsamheten i landet, vilket borde rendera de många
inblandade till långa fängelsestraff i stället för som nu att bli
belönade, för vad de ställde till med under bankkrisen.
Det är således bara i filmens värld och i utlandet som skyldiga
bankdirektörer straffas. I Sverige blir de befordrade och belönade för vad
de ställer till med. Ju större brott ju större belöning.
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen
|