[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

The Bank (Cinemedia Corporation, 2001) är en elegant thriller om vad som kan hända i den korrupta bankvärlden. Filmen handlar om hur både aktieägare och småsparare drabbas,  när banken spekulerar bort hela sitt eget och spararnas kapital.

Filmens titel: The Bank, 2001 
Regisserad av Robert Connolly
Distribution Sverige: Svensk Filmindustri
Filmens längd: 1 timme 39 minuter

Jim Doyle (David Wenham) är ett geni som forskar djupt i matematikens teorier på jakt efter en formel som kan förutspå framtida börskrascher. När Simon O´Reilly (Anthony LaPaglia), chef för Centa Bank, får höra talas om Jim, skenar hans fantasi iväg. Han får  dollartecken i ögonen. Han tror att Jim är den som skall kunna rädda bankens resultat.

Styrelsen för Centabank sätter hård press på Simon då han inte lyckas leverera ett positivt resultat. Han ser Jim som en chans att rädda sitt eget skinn och anställer honom. Vad som sedan följer är en smart och slagfärdig film vad som händer, med någon som  processar mot en bank som de blivit lurade av. Och vad som händer med bankens styrelse och ledning som i ont uppsåt, och i strid med lagar och bestämmelser spekulerat bort hela bankens kapital.

I filmens värld är det bankens chef Jim Doyle som utpekas som samhällets fiende nr 1,  för vad banken ställer till med för att få upp sina resultatsiffror och försvara sitt revir. När jag ser filmen upplever jag ändå denna film som en blek kopia av verkligheten, när det svenska krisbankerna med Nordea (gamla Nordbanken)  i spetsen spekulerade bort hela sitt kapital,  och sedan lät allmänheten och företagarna stå för notan.

Skillnaden mellan dikt och verklighet är att i Sverige spekulerade bankerna med riktiga pengar, med  inflationen som draghjälp, i slutet av 80-talet. Man  lånade ut för mycket pengar till ett litet antal mycket stora fastighets– och finansbolag som gav en negativ direktavkastning. När sedan bubblan brast, skyllde man sin egen obeståndssituation på sina kunder, förtalade många av dem man processade mot. Sedan lade man beslag på sina kunders tillgångar. Höjde räntan till astronomiska 500 procent. Som grädde på moset fick bankerna myndigheternas tillstånd att överdebitera sina kunder under en följd av år.

I verklighetens värld betraktar jag den dåvarande nytillträdde chefen för Nordea som heter Hans Dalborg, som samhällets fiende nr 1. Han försäkrade bankens kunder att banken inte var på obestånd och hade stora kapitalreserver. När han begärde att staten skulle garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor hösten 1991 svindlade han både regering och riksdag.  I denna nyemission lurades staten att teckna aktier för 4,2 miljarder och ägde därefter 77 procent av aktierna, trots att banken varit på obestånd från den 1 februari 1990.

I filmen värld i The Bank förutspådde man börskraschen, men spekulerade ändå bort bankens pengar. Straffet blev att de ansvariga aktörerna i styrelsen fängslades. Men Både Jim Doyle och  Simon O´Reilly lyckades fly undan straff. Banken gick i konkurs. Alla sparare förlorade sina pengar.

I verklighetens Sverige där spekulationen var lika beräknande, slapp alla bankdirektörerna straff. I stället belönades de med ordentliga avgångsvederlag, som bara några tvingades betala tillbaka en bråkdel av. Svenska staten ersatte krisbankerna för förlusterna.

I stället var det bankkunderna som straffades. Den moderate bankministern Bo Lundgren och statsministern Carl Bildt kom överens med Bankstödsnämnden, där bland annat Göran Persson ingick, att bankerna kunde få säga upp krediterna och beslagta tillgångarna för alla kunderna som inte längre passade in i bankernas ”portfölj”, samt såg till att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 – 70 procent.

Sedan vet alla hur det gick. 60.000 skötsamma företagare fick sina krediter uppsagda alldeles i onödan. Statsskulden ökade med ofattbara tusen miljarder kronor. Hela Sverige höll på att gå i statskonkurs.

Precis som i filmen hade många företagare en betydande del av sin upplåning i utländsk valuta. Räntan var ett par procentenheter lägre och kunderna informerades aldrig om riskerna.

Något som ingen svensk bank hittills behövt ta något ansvar för. När kopplingen mot ecun släpptes den 19 november 1992 föll värdet omedelbart med 12 procent och har sedan dess fortsatt att sjunka för att i september 1993 ligga mer än 20 procent under det värde den hade ett år tidigare.

För många företagare med utlandslån blev den omedelbara effekten stora förluster. Men även för de försäkringsbolag som försäkrade en del av de största fastighetsbolagen. När Svenska Kredits VD Ulf Magnusson fick höra tala om bankernas och den dåvarande Bankinspektionens olagliga nedvärdering av fastigheter begick han självmord. Han hängde sig på vinden. Chefen för borgenskrediter för Svenska Kredit sköt sig med en hagelbössa genom munnen och efterlämnade 3 små barn. Hela den svenska utlåningsvolymen försvann sedan till utlandet. Många av de övriga i ledningen för Svenska Kredit som så småningom gick i konkurs tog så illa vid sig att de avled.

De kriminella handlingar som skedde under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 var således mycket större än de som redovisas i filmen The Bank. Ändå har fortfarande ingen av de inblandade parterna för den stora skada de åstadkommit mot företagsamheten i landet, vilket borde rendera de många inblandade till långa fängelsestraff i stället för som nu att bli belönade, för vad de ställde till med under bankkrisen.

Det är således bara i filmens värld och i utlandet som skyldiga bankdirektörer straffas. I Sverige blir de befordrade och belönade för vad de ställer till med. Ju större brott ju större belöning.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen

Bankrättsföreningen