[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

De gamla grekerna hade i sin visdom helt klart för sig det ödesbestämda samspelet mellan människornas hybris och gudarnas nemisis sin slår ner allt som stiger för högt. Det var ett sådant samspel, som man i det svenska bankväsendet fick uppleva under den svenska bankkrisen, skriver den f d bankdirektören Lars – Erik Thunholm sin sin nyligen utkomna självbiografi Flydda tider

Bokens titel: Flydda tider
Författare: Lars – Erik Thunholm
Förlag: Fischer & Co, 2005
Antal sidor: 428 sidor

Det intressantaste kapitlet i Thunholms memoarer är nog ändå när han beskriver finanskrisen och den överspekulation som präglade fastighetsmarknaden i Sverige under de sista åren under 80-talet och i början av 90-talet, långt efter det att han själv slutat sin tjänst som aktiv bankman. Något som jag själv redan skrivit om i mina senaste fyra böcker.

Under hela 1900 – talet, är nog perioden 1987 – 1993 är nog den mest intressanta ekonomiska perioden i hela Sveriges ekonomiska historia, med de oerhörda ekonomiska konsekvenser som bankernas vildsinta spekulationer mot fastighetsmarknaden, förde med sig för både företagen och hela Sveriges ekonomi.

Bankernas kreditgivning under denna period gick ju med betydande förluster, som täcktes genom bokföringsmässiga otillåtna uppskrivningar av fiktiva tillgångar – en metod som till sist sänkte de flesta svenska bankernas kreditvärdighet, och för vilken fortfarande ingen ledande befattningshavare i någon bank behövt ställas till svars inför domstol.

Det är fortfarande många frågor som man vill ha svar på. Men även för Skandinaviska Enskilda Bankens (S-E-B:s) aktieägare har svaren uteblivit med hänsyn till banksekretessen. Thunholm reagerar därför med rätta med ilska för att vare sig bankens styrelse eller ledning behövt ta på sig något som helst ansvar, för allt det elände man ställde till med.

Reaktionen kom först när spekulationsbubblan brast och bankerna inte ens förmådde att uppvisa sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad den 1 februari 1990. Vad vi då fick uppleva var sanningen av ett gammalt ordspråk som säger, att när det går uppåt hjälper alla änglar till, men när det går nedåt är det djävulen som skjuter på.

Det må vara Thunhom förlåtet att han själv inte satt sig in i hela tidsperspektivet, och hur det gick till bankernas förluster accelererade och när obeståndssituationen inträffade. Ändå är han är inte nådig i sin kritik av bankerna.

I likhet med mig som ofta skriver om finansrättsliga skeenden, är Lars – Erik Thunholm den förste betydande bankdirektören, efter bankdirektören Lars Traneflykt, som rakt ut vågar påstå, att bankerna hade sig själv att skylla under bankkrisen. Under den otillåtna kreditgalopp de ägnade sig åt, hade en anda av släpphänthet, slarv och brist på kompetens smugit sig in i hela det svenska bankväsendet.

I takt med avregleringen, (1985) och under intryck av den allmänna inflationsmentaliteten under slutet av 80-talet, släppte man efter på gamla beprövade regler för den bankmässiga kreditgivningen. Det gällde att låna ut pengar till varje pris. Kreditförlusterna växte till i de närmaste astronomiska tal. Flera banker skulle ha gått under, om det inte satts in ett massivt finansiellt stöd från statsmakternas sida, skriver Thunholm. Vad detta slarv kostade både företagen och allmänheten ger han däremot inga svar på.

Under dessa ödesdigra år, från att ha varit verkställande direktör i både Skandinaviska Banken och S-E-B, satt Thunholm själv på åskådarplats och hade själv inget ansvar för eländet. Men han led av att se hur hans egen bank, som han hade varit med om att skapa och som han själv lett under framgångsrika år, nu gripits av den allmänna yran och förfallit till oansvarigt lättsinne och brist på bankmässig professionalism.

I likhet med Gota Bank och Nordbanken (nuvarande Nordea) var S-E-B:s aktier i princip värdelösa efter den våldsamma spekulationsvågen. Det var en rad okloka lånebeslut som orsakat bankens enorma kreditförluster. I likhet med mig, menar Thunholm i dag att ingen kan komma ifrån att kreditförlusterna till stor del beror på grava felbedömningar i kreditrörelsen, och att man gjort avsteg från normala krav på riskgardering och riskfördelning.

Hur kunde man satsa flera tiotal miljarder på att finansiera spekulativa fastighetsaffärer, frågar han sig. Vilken idiot kom på idén att låna ut en miljard till Götabankens holdingbolag med Götabankens aktier (!) som säkerhet ? Eller att satsa miljardbelopp på att försöka få till stånd en fusion med Skandia, utan att man ens förvissat sig om stöd utan att ens ha förvissat sig om stöd från Skandias ledning ? Hur kunde man hårt engagera sig i att finansiera en rad bräckliga finansbolag, när ett barn kunder förstå att dessas saga var all i och med kreditregleringens avskaffande.

I likhet med Keynes anser också Thunholm att politiker inte förmår föra en ordentlig politik under finansiella kriser. Att den dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis inte orkade föra en restriktiv kreditpolitik under dessa år, bidrog sannolikt till att krisen fick det enorma förlopp som den fick, skriver Thunholm. Politiker förstår inte att ändra sin politik, efter de ändrade förhållandena i omvärlden. De kör i gamla spår, rätt in i katastrofen.

Memoarer är en litteraturform som Lars – Erik Thunhom ( f 1914) alltid varit tveksam till. Kanske är det anledningen till med att han väntat så länge med att skriva ner sina egna minnen och upplevelser. Man kan inte beskylla honom för att hans egna är överdrivet jag –betonade.

Lika öppenhjärtlig som Lars –Erik Thunholm är i sitt offentliga liv – lika förtegen är han om sitt privatliv. Vad som föranledde kontakterna med Gio Petré, som länge varit den kände läkarens och politikern Alf Enerströms hustru, och som nu är Thunholms fru, får vi inte veta någonting om. Inte heller vad det var för nödläge hon befann sig i, som gjorde att Thunholm kontaktade henne 1998.

Den stora behållningen i Thunholms memoarer är när han beskriver sin egen roll i det svenska näringslivet, och sin roll som VD för Skandinaviska Banken 1951 – 1971 och som VD för S-E-B 1972 –1976, med alla de kontakter han haft med ledande befattningshavare inom både bankerna och företagssfären och de olika turerna i den stora sammanslagningen mellan Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank som till slut blev S-E-B.

Utan eget ägande, men i kraft av sin kompetens var Thunholm i decennier en av det svenska näringslivets mäktigaste aktörer och talesman. Det är när han skriver om sina egna erfarenheter av näringslivet i sina memoarer ”Flydda Tider” känns den angelägen och aktuell. Boken ger goda insikter i hur det svenska näringslivet styrs, och hur makthavare resonerar varför jag av den anledningen gärna rekommenderar Thunholms bok till läsning och begrundan.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen

Bankrättsföreningen