[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: Sverige som rättsstat
Författare: Krister Thelin
Förlag: Timbro: 2001
Antal sidor: 152

I min artikel oroades jag över att de fyra krav som varje svensk medborgare bör ha på rättsväsendet inte längre uppfylls. Sedan dess har det knappast blivit bättre . Trots att både EG-rätten och Europakonventionen sedan 1995 ingår i den svenska lagstiftningen. Begångna brott beivras inte som sig bör. Enskilda tvistemål samlas på hög utan att avgöras i tid. Tvister mot den offentliga förvaltningen avgörs inte på ett korrekt sätt. Myndigheter och politiker som sviker sina plikter åtalas inte.

Det var detta mardrömsscenario som två av Medborgarrättsrörelsen mest inflytelserika styrelseledamöter regeringsrådet Gustaf Petrén och Sven H Åsbrink varnade svenskarna för redan under 70-talet i skriften ”Försvara din frihet” (Medborgarrättsrörelsen, 1976) som i praktiken blivit verklighet.

Den socialdemokratiska regeringen har lyckats med sitt uppsåt att politisera hela den dömande verksamheten. Svenska domstolar har blivit en förvaltningsmyndighet. I dag dirigeras domstolarna med hjälp av lagarnas politiska förarbeten, på samma sätt som skolväsendet och sjukvården styrs av regeringen.

Det var med hjälp av 1975 års grundlag som regeringen till slut lyckades få bort domstolarnas självständighet. Tidigare stod domstolarna utanför den löpande statsförvaltningen. De kunde inte som i dag, med hjälp av förarbeten, beordras av regeringsmakten att döma på ett visst sätt; De skulle enbart döma efter lagarna.

Om Sverige som rättsstat har även Krister Thelin som är lagman i Skånska Hovrätten och var statssekreterare i justitiedepartementet under den borgerliga regeringen, skrivit en intressant bok, som borde rönt mycket större uppmärksamhet, som är värd att värd att recensera: Den heter: Sverige som rättsstat ( Timbro, 2001)

Själv är jag inte förvånad, att den juridikalisering som genom EU-medlemskapet borde vunnit större juridiska insteg i domstolarna och Sverige, inte heller fått något allmänt mediegenomslag.

Krister Thelin menar att den passar helt enkelt inte in i den konstitutionella mallen, där domstolarna inte är en statsmakt och politikens primat helt dominerar bilden. Enligt återkommande undersökningar skiljer sig journalisternas grundläggande värderingar markant från väljarkåren i gemen, skriver Thelin.

En tredjedel av den svenska journalistkåren sympatiserar med vänsterpartiet. Andelen är alltså mer än dubbelt så stor inom skrået som bland dem man tjänar, medan de moderata sympatisörerna är kraftigt underrepresenterade. Sammantaget svarar vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister för mer än två tredjedelar av journalistkåren.

Detta gäller också för företaget i allmän tjänst, dvs Sveriges Television. Röd-grön är alltså den dominerande färgen hos den svenska journalistkåren, och det vore naivt att tro att dessa värderingar inte får något genomslag i det professionella arbetet. Inte så att svenska journalister går i något slags partipolitiskt ledband. Tvärtom ser de sig nog som fria agenter i förhållande till de partier de sympatiserar med.

Men i urval och nyanser slår säkert föreställningarna om ”kapitalets fördärvlighet” och ”marknadens” och ”kommersialismens” nedbrytande krafter igenom skriver Thelin.

Värderingarna måste ju stå för något.

Kan rättsstatsbygget förbättras ? frågar Thelin. Han svarar själv ja på frågan. För att detta skall kunna ske måste lagarna vara förutsägbara och likformiga och pålagorna proportionella. Han menar att den mångåriga socialistiska traditionen i Sverige och författningsreformen 1974 har lett till att begreppet rättsstat getts alltför stora partipolitiska associationer.

Den socialistiska synen ser inte behovet av lagar till skydd mot makt på samma sätt som de borgerliga, dvs som uttryck för Rule of law. Socialdemokraterna anser att staten är god. Majoriteten har rätt. Någon egentlig motsättning mellan stat och samhälle föreligger inte. Det var därför socialisterna inte ville behålla det gamla ämbetsmanna – och domstolsväsendet.

Det var därför som det återkommande borgerliga kravet på inkorporering av Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ( Europakonventionen) med svensk rätt, för att göra den direkt tillämplig, avslogs regelmässigt av den socialistiska riksdagsmajoriteten.

Det var först genom rättsprövningslagen 1989 som förbättrade möjligheten att få artikel 6 med sitt krav på ”due Process” respekterad. Ändringen var minste möjliga och genomfördes utan större entusiasm hos de styrande, skriver Krister Thelin.

Europakonventionen, som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades redan den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953. Alla Europarådets 21 medlemsstater har ratificerat konventionen – Sverige den 11 januari 1952. Trots detta skulle det dröja ända fram till den 1 januari 1995 innan Europakonventionen inkorporerades i den svenska lagstiftningen. Det var genom Sveriges medlemskap i EU tvingades landet att acceptera de grundläggande rättsregler som finns i Europakonventionen.

Enkelt uttryckt innebär ett medlemskap i EU att man, så att säga, bakvägen genom EG-rätten får Europakonventionens rättighetskatalog på köpet, skriver Thelin.

Ökad kritik har också riktats mot den rättspositivismen och värdenihilismen som förekommer i svenska domstolar. Kritikerna framhåller behovet av en moralisk dimension i rättsskipningen och att den rättsliga argumentationen i högre grad måste vara principkonsistent, där också värden som de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna måste beaktas mer regelmässigt.

Här innebär alltså inkorporeringen av Europakonventionens fri – och rättighetskatalog ett stort steg för de traditionella svenska juristerna som sedan efterkrigstiden har fostrats i rättspositivismen, framhåller han.

Krister Thelin anser också och att det inte är någon överdrift att påstå att den socialistiska ideologin, också i nuvarande socialdemokratisk tappning, har liten respekt för enskilds äganderätt, utan snarare ser den som ett utflöde av deet ”gemensamma goda”, vilket ”samhället” genom politiska beslut kan förfoga över.

I det närmaste konfiskatoriska skatter mot enskilda och företagare är med denna utgångspunkt egentligen inte ett intrång i äganderätten, dvs något den enskilde tvingas avstå ifrån till det allmänna, utan bara att ”samhället” utövar en högst legitim förfoganderätt över de egna resurserna. Med detta synsätt blir det den enskilde får kvar efter skatt endast en gåva från stat och kommun.

Något som vi kanske också borde vara tacksamma för ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen