[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: Skambankerna
Författare: Lars Ohlson
Förlag: 4 november, 2005
Antal sidor: 192

Lars Ohlson har tidigare arbetat som nyhetsreporter i ett 20-tal år. Huvudsakligen på Aftonbladet. Han har tidigare skrivit 3 böcker om hur bankerna hanterar sina kunder: Ruinmakarna 1, Ruinmakarna 2 och Rångivarna.

Det han redogör för i sin senaste bok är en osannolik värld med bankmäklare, som fått pengar vid sidan om sina rekommendationer, förfalskade namnteckningar, bedrägerier lögner och svek. Hela boken vimlar av osannolika avslöjanden kring suspekta bankaffärer, som Ohlson lyckats gräva fram.

I boken avslöjas också hur en förvaltare placerar 33 miljoner kronor, rakt ner i fickorna på en av landets största skattebrottslingar. Hur hårdföra advokater utan någon moral försöker skjuta bankkunder i sank. Boken visar tydligt hur en del banker kastat alla gamla begrepp som etik och moral över bord.

En del fel delar bankerna med övriga börsmäklare. Enligt Ohlson verkar deras jobb först och främst går ut på att dra in courtage – inte att tjäna pengar åt sina kunder. Följaktligen har de tryck på sig att göra affärer, även när marknaden inte går deras väg. Det är också deras courtageintäkterna gör att många drar igång alldeles för avancerade – och alltför riskfyllda – aktiemäkleriuppdrag utan att tänka på kundernas bästa.

Ett fall handlar om ett tidigare kraschat IT-bolag i ett fullständigt konkursmässigt tillstånd, som en bankmäklare hade lyckats fånga upp. Bolaget hade då 30 miljoner i skulder, men varken verksamhet, tillgångar eller ens affärsidé. De enda som arbetade i företaget var en VD och ett par assistenter till denne, som ägnade sina dagar att hålla fordringsägarna stången.

I ett nästan maniskt tempo ringde sedan denne bankmäklare runt på kvällarna till sina kunder, för att få dem att köpa in sig i detta bolag. Det han sålde, var idén om ett fantastiskt bolag som på kort tid skulle ge mint fyra, fem gånger pengarna. Det kunde han garantera. Mäklaren fick ett hundratal av sina kunder att köpa in sig i bolaget, innan tiden hann i fatt bolaget, och det gick i konkurs.

Ohlson berättar också om en annan mindre nogräknad mäklare, som till och med lyckades med konststycket att få fram en sammanställning för sin kund som visade ett värde på drygt fem miljoner kronor, trots att alla pengarna redan var helt borta. Bankens bästa mjölko lyckades han och hans kollega också mjölka. Sex miljoner i tillgångar förvandlades raskt till en skuld på 1,5 miljoner, varav 3,2 miljoner gick i courtage till banken.

På vissa banker är allting möjligt. Eftersom inga regler tillämpas. Lika förödande som options- och terminsaffärerna var för dessa bankers kunder, lika lysande var de för dessa banker. Man har lätt att förstå hur de bankkunder som blir lurade, lätt kokar över av ilska.

Men att få någon rätsida på affärer som förmedlas i ond tro är inte någon lätt uppgift.

Hur farligt det kan vara att ge sin in i optionsaffärer som man inte behärskar visar ett exempel när ett exportföretag som tidigare på ett traditionellt sätt förvaltat sina aktier och obligationer.

Med löfte om guld och gröna skogar, där företagaren lovas att hans kapital skall kunna växa med hundra procent på ett år, ger ägaren till ett exportföretag med sig och skriver på depå – och avtalshandlingar. Redan efter 10 dagar blir depåkontot övertrasserat med 2,7 miljoner kronor.

7 dagar senare tvingas ekonomichefen i bolaget skicka över ytterligare 3,5 miljoner kronor till depån för att kontot skall stå på plus. Insättningen fungerar dock bara som en slags bränsleinsprutning för mäklaren som omedelbart köpte aktier för över 1,5 miljoner kronor, vilket innebar att kontot åter stod på minus, nu med 300.000 kronor.

Till sist har mäklaren gjort slut på 15,2 miljoner av exportföretagets kapital. Av de sammanlagt 16,7 miljoner som undan för undan hade förts över från den tidigare förvaltaren hade mäklaren gjort slut på 15,2 miljoner av exportföretagets kapital.

Enligt bestämmelserna måste alla banker hålla sig med en klagomålsavdelning med en eller flera klagomålsansvariga personer som missnöjda kunder kan vända sig till. Men i stället för att hjälpa sina kunder försöker de banker som Ohlson skriver om, stjälpa dem.

De sker med hjälp av suspekta advokatbyråer som är mästare i att försvåra, komplicera, obstruera, förhala, krångla till, konstra och till om med dumma sig – gärna i en anda som dryper av arrogans och försmädlighet – allt i syfte att trötta ut de stackars kunderna, ge dem känslan att de inte kommer någon vart. Bryta ner deras motstånd.

Taktiken lyckas ofta, skriver Ohlson. Eftersom de flesta kunderna som blivit kvaddade av sin bank inte gärna går till media eller till domstol med sina ärenden. Kommer de ingen vart med banken, ger de i regel upp.

Trots den totala inkompetens och brist på kontroll – och säkerhetstänkande som utmärker dessa banker försvarar sig bankerna mot alla angrepp även när de gjort fel. Genom inhyrda processtorpeder fortsätter de att trakassera sina redan så misshandlade kunder, bara för att slippa betala tillbaka pengarna deras kunder har förlorat, för att de själva struntat i alla bestämmelser och brustit i etik och moral.

Att många banker lever sitt liv så långt från lagar, förordningar och regelverk, kan till stor del förklaras med bankledningar och mäklare som mest varit intresserade av courtageintäkter och styrelseledamöter som inte begriper någonting av verksamheten. Dessutom reagerar inte Finansinspektionen som de borde när de mest upprörande fallen hur bankerna behandlar sina kunder kommer i öppen dager.

Vad jag själv efterlyser i mina senaste fyra böcker, där jag också belyser hur bankernas företagskunder behandlades under bankkrisen 1987 – 1993 , hur både företagskunder och privatpersoner skall kunna lösa sig ur bankernas skamgrepp. Vad som behövs i Sverige är ett ordentligt regelverk. Fasta spelregler som en om en gång för alla, reglerar både bankernas ansvar och förhållandet mellan bank och kund. Då skulle vi slippa ifrån fler skräckhistorier, hur bankerna kan behandla sina kunder, utan att straffas för den stora ekonomiska skada de åstadkommer, både mot sina kunder och det svenska samhället.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen