Gabriel har diagnosen autism och ADHD. För honom måste världen vara logisk och konsekvent. Han tål vare sig ironi eller dubbeltydligheter som kan leda till flykt eller våldsamma raseriutbrott.

Bokens titel: Kära Gabriel
Författare: Halfdan W Freihow
Översättare: Lars Nygren
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2006.
Antal sidor: 184

I sin debutbok: ”Kära Gabriel” (Albert Bonniers Förlag, 2006) skriver den norske författaren Halfdan W Freihow som i många år har arbetat som litteraturkritiker och översättare ett långt och personligt brev till sin son, där han också öppenhjärtligt berättar om sin egen familj, som bortsett från sonens stora problem, till det yttre är lik de flesta andras.

Det han berättar om, är konsekvenserna av sin sons autism, (av grekiska auto, som betyder ”sig själv”) som är en så kallad genomgripande utvecklingsstörning eftersom den berör centrala funktioner som förmågan att kommunicera och att förstå hur man interagerar med andra, och för att den präglar beteendet i varje sammanhang och i varje situation.

Fackfolk är överens om att att autism beror på en felutveckling i nervsystemet som gör att vissa hjärnaktiviteter inte utvecklar sig på samma sätt som hos de flesta andra. Om orsakerna till autism i hög grad är okända, känner man numera till de viktigaste kännetecknen. I grund och botten handlar det om bristfällig eller total avsaknad av förmåga till social förståelse och socialt beteende.

Det man är överens om är att autistiska människor har allvarliga svårigheter att delta i sociala samspel, eftersom de på många sätt saknar förmåga att förstå vad andra säger och gör och varför. Autisiter kan inte leva sig in i andra människors tankar och föreställningar, eller förstå värdet av att göra det.

Men autism har ingenting med intellektuell begåvning att göra. Precis som alla andra finns det genier bland autisterna såväl som människor med mycket begränsade förmågor. I många böcker och filmer kan man få ett intryck av att autister nog har sina problem, men att de i gengäld är ett slags idiots savants, eller ”kloka idioter”, som allihop skulle vara utrustade med sällsynta och till en del oförklarliga förmågor, inom ämnen som t e x musik, matematik och astronomi.

Detta är en myt som bidrar till att mystifiera ett lidande som är tillräckligt mystiskt redan innan – även om det är riktigt att många autister kan bli ovanligt starkt engagerade i en bestämd aktivitet, och renodlar speciella förmågor.

Halfdan W Freihow skriver på ett sökande och trevande sätt. Han försöker sätta ord på den hjälplöshet som både han och den övriga familjen känner inför den sistfödde sonen. På ett fint och ömsint sätt mot sin son, berättar han om sin egen och familjens utmattning inför alla stora problem som sjukdomen medför, om sorgen och alla tillkortakommanden, om den stora rädslan för sonens osäkra framtid.

Freihow försöker på olika hjälpa sin son i hans tankemödor för att han skall kunna lotsas ut ur de lokala återvändsgränder som han famlar runt i, när han är förvirrad och på gränsen att ger upp för att han inte hittar vägen ut. Hans Gabriel, som ibland inte ens kan tänka sig möjligheten att han själv kan ha fel.

Gabriels ord måste ha sin fasta och rediga plats, för han är beroende av att orden ska ha och ge en entydig mening. Men de flesta språkliga finurligheter och verktyg – ironi, satir, vitsar, tvetydigheter, sarkasmer, metaforer – varken förstår han betydelsen eller poängen av. För honom tjänar de bara till att skapa meningsgrums, missförstånd och oordning.

Genom hela berättelsen lyser faderns stolthet över sin son igenom. Han försvarar sonens alltför stora krav på entydighet och redigt tal, som för andra människor ofta kan verka orimligt. Det har sitt motstycke i några av Gabriels osedvanliga egenskaper: som att han är grundläggande ärlig, uppriktig, älsklig och orädd.

Föräldrarnas styrs av två önskningar för Gabriel: Att han i möjligaste mån ska få leva ett liv som är likvärdigt med andra människors, och att han skall så stora möjligheter att uppleva lycka som det bara är möjligt. Därför motsätter de sig alla behandlingsåtgärder, som riskerar att åsidosätta sin son och göra honom mer annorlunda i andras ögon, än vad han redan är.

Det enda som Freihow anser kan vara farligt med Gabriels problem, är att man inte tar hänsyn till dem. Han är orolig för att sonen skall känna sig systematiskt missförstådd, åsidosatt och förlöjligad. Och att han i framtiden inte skall få tillräcklig hjälp att förstå varför.

Jag upplever styrkan i författarens lyhördhet, kärlek, värme och starka engagemang för sin son och hans svåra handikapp när jag läser det långa brevet om föräldrarnas, syskonens och vännernas omsorger om Gabriel, som alla vill ge bästa möjliga liv. Kära Gabriel är en fin liten bok, som berättar om ett svårt handikapp på ett positivt och mänskligt sätt., som jag hoppas så många som möjligt vill ta del av.