Bokens titel: Storföretagens svarta bok
Författare: Klaus Werner och Hans Weiss
Förlag: Ordfront, 2005
Antal sidor: 366

Hans Weiss har studerat psykologi och medicinsk sociologi. Han arbetar som författare och journalist för bl a Stern och Der Spiegel. Klaus Werner är författare och journalist bl a för Die Presse och Tageszeitung.

Werner berättar bl a om hur utvinningen av det sällsynta grundämnet tantal göder krigsherrar i östra Kongo. En tantallegering ingår i så gott som alla mobiltelefoner och därmed extremt eftersökt av firmor i väst. Upp till 80 procent av världsproduktionen härrör från Kongo, där tantal utvinns ur en malm som kallas för coltan. För att kunna leverera den värdefulla coltanmalmen till västliga elektronikföretag tvingas män, kvinnor och barn att slita ut sig i kongolesiska gruvor. Det sker under omänskliga arbetsförhållanden.

Inom läkemedelsindustrin finner Weiss förfalskade testresultat och nedtystade biverkningar. Ett sjukhus i Ungern går mot löfte om hög ersättning med på att bedriva oetiska och förbjudna experiment med antidepressiva läkemedel på sina patienter. Andra områden som granskas är t e x livsmedel, leksaker, kläder, olja och lobbyverksamhet. I Ordfronts nyutgåva finns dessutom ett antal nyskrivna porträtt av svenska företag.

Författarna menar att många av de i boken namngivna globala storbolagen, som också finns verksamma i Sverige, investerar oerhörda summor i att vårda sina varumärken, men struntar i deras anställdas eller underleverantörers arbetsförhållanden. De svindlande företagsvinsterna bekostas med sämre produktionsförhållanden i de fattiga tillverkningsländerna i bl a Afrika, Asien och Latinamerika. Följderna är katastrofal produktionsmiljö, fattigdom och brott mot mänskliga rättigheter i de utvecklingsländer där storföretagen verkar. Social hänsyn blir då på sin höjd ett reklamtrick anser Werner och Weiss.

Boken, som redan har orsakat en känslostorm i de länder där den har publicerats, angriper koncernerna på deras känsligaste punkt: deras rykte. Själva hävdar författarna, att om de skulle beskriva alla företag som inte har rent mjöl i påsen, skulle boken aldrig komma ut.

De är för många. Därför har de valt ut ett antal kända tillverkare inom varje bransch som har en stor marknadsandel och kända varumärken.

När jag läser boken har jag svårt att frigöra mig från misstanken att författarna är ute efter att ensidigt misstänkliggöra företagen för oegentligheter, när de flesta missförhållanden som beskrivs i själva verket härrör sig från korrupta politiska stater som tillåter de fruktansvärda övergreppen, som inte går att försvara. Det gäller alla de barn som säljs som slavar till kakaoplantager Där de blir slagna, misshandlade och utnyttjade. Omkring 20.000 barn har under de senaste åren rövats bort till de stora plantagerna i Elfenbenskusten, enligt uppgift från människorättsorganisationen Terre des Hommes.

De flesta av de bortrövade barnen vet inte ens varifrån de kommer och ännu mindre var de är. De som försöker undkomma terrorn löper risken att pryglas, ja rentav dödas av ägaren, säger Pierre Poupard, som leder FN:s barnorganisation Unicef i Mali.

Det gäller den stora miljöförstörelsen där både mark och vattendrag förgiftas. Ryssland som är det största landet på jorden förfogar över jättelika olje- och gasreserver. Merparten finns i Sibirien. Där läcker år efter år 15 miljoner ton olja ur trasiga oljeledningar, utan att någon verkar bry sig. Det kan knappast vara företagens fel, när man i ett så politisk hårt styrt land som Ryssland, inte bryr sig om att underhålla befintliga resurser.

I Ryssland förstör stora oljesjöar människors, djurs och växters livsrum. Professor Venjamnin Chudolej, läkare och cancerexpert från S:t Petersburg rapporterar om de stora effekterna från oljeproduktionen i Komirerepubliken i europeiska Rysslands östra delar: Från 1995 till 1997 var nittio procent av invånarna i Komi sjuka. Det är den permanenta oljeföroreningen av dricksvattnet och maten som hotar befolkningens hälsa. Många människor lider av cancer, lung– och blodsjukdomar liksom skador på immun- och nervsystem.

I Burma anklagas de internationella oljebolagen för att ha profiterat på den burmesiska militärens brott mot mänskliga rättigheter, som begicks när en oljeledning drogs fram genom ett stort antal byar. I produktionsområdet ska flera tvångsförflyttningar ha genomförts med vapenmakt, dessutom rapporteras om tvångsarbete och godtyckliga avrättningar.

I Sudan har civilbefolkningen som lever runt oljefälten medvetet gjorts till omfattande måltavlor för omfattande brott mot mänskliga rättigheter, säger Maina Kiai, Amnesty Internationals Afrikadirektör. Hans lista över dokumenterade övergrepp liknar en rapport från helvetet.

Nästan 90 procent av Nigerias exportinkomster kommer från oljeindustrin. I Nigeria hamnar pengarna för oljan i makthavarnas fickor. Den absolut brutalaste av dessa regimer var general Abachas skräckvälde som började den 12 juni 1993 och slutade med hans död 1998. Hans styre kännetecknades av att tusentals oppositionella förföljdes, arresterades och avrättades.

Korruptionen tilltog massivt när de politiska topparna berikade sig personligen. Tre miljarder dollar ska Abacha och hans familj ha deponerat på totalt nitton konton i schweiziska och franska banker från Nigerias oljeinkomster, medan merparten av de 120 miljoner nigerianerna inte ens har tillgång till livsmedel, hälso– och sjukvård eller skolor.

Nigerias självständighetsår 1960, levde 30 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen, 1999 hade den siffran stigit till 70 procent.

Min slutsats är att man inte bara kan anklaga företagen för de grova övergrepp som skildras. Den skulden måste de korrupta politikerna och militärdiktaturen i respektive land själva ta på sig. Vad de namngivna storföretagen måste börja fråga sig, är om de överhuvudtaget skall verka i de länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna.

Vore det inte bättre att bojkotta dessa länder och försöka ställa de ansvariga till svars. Men då måste bojkotten vara gemensam för att bli effektiv. Vi får inte glömma att de naturrikedomar som finns, också hjälper lokalbefolkningen att överleva. Och om bara några företag tillåts verka medan andra förbjuds, försvinner den kollektiva påtryckning som storföretagen själva kan bedriva mot korrupta regimer.

När ingenting annat biter, vore kanske det bästa att tvinga korrupta regimer att införa mänskliga rättigheter, för att tillåtas göra affärer med omvärlden ?