Xiao Rundcrantz är medlem i en författarförening i sin hemstad Changsha i Hunanprovinsen, och har tidigare skrivet artiklar och kortprosa som publicerats i tidskrifter i en rad länder. Röd åklagare är hennes debutbok.

1984 antas Xiao vid åklagarkammaren. Hon är då bara arton år gammal. Det Kina hon beskriver är ett hårt och kompromisslöst land. Dödsstraff är den givna utgången för någon som anklagas och fälls för mord. Men åklagarna själva måste också vara på sin vakt och riskerar hela tiden att komma på kant med samhället och maktapparaten.

I Röd åklagare berättar Xiao öppet och oförbehållsamt om sin tid vid åklagarämbetet och de levnadsöden hon kommer i kontakt med både genom sitt arbete och privat. Hon ger en skakande skildring av den kinesiska byråkratin inifrån. En avslöjande insyn i en annars sluten värld.

Det samhälle hon beskriver tillåter ingen individualism eller liberalism. Kollektivets bästa går före allt annat. Åklagarmyndigheten där hon arbetar är en del av den dömande makten i riket, men ansvarar också för att bevara stats – och partihemligheter.

Åklagarna är ålagda strikt sekretess och får inte avslöja statshemligheter, fakta om brottsmål, order från överordnade eller myndighetsbeslut för någon – inte ens föräldrar, makar eller syskon. Skulle det upptäckas att någon läckt information skulle personen ifråga omedelbart avskedas, utan någon möjlighet att överklaga beslutet.

Lagarna fastslås av den styrande klassen. De är bara till för att tjäna denna klass. Åklagarnas uppgift är att vara pistolen i de kommunistiska partiets hand. För att kunna överleva i en sådan politisk organisation gäller det att vakta sin tunga, stoppa svansen mellan benen och göra så gott man kan.

När centralregeringen utfärdar påbud får åklagarna också vara med för att hjälpa till att dessa order efterlevs. Ett sådant påbud är att hårdare genomdriva den beslutade ”ettbarnspolitiken” bland bönderna. Ett av Kinas stora problem är att det råder stor fattigdom på landet och att det föds för många barn.

Den radikala lösningen är därför att till varje pris, med hjälp av begränsningsgrupper som länsstyrelserna instiftat, straffa dem som bryter mot ”ettbarnspolitiken”, där åklagarna tvingas delta. För dem som redan brutit mot förbudet blir straffet nog så kännbart. Har man ett barn för mycket beslagtas både möbler och husdjur. Har man flera barn för mycket kan bostaden sprängas i luften och hela familjen blir helt medellös.

Värst drabbas dem som redan hade barn och väntade ytterligare ett. Det fick en kvinna erfara som var i åttonde månaden och skulle föda sitt bar inom bara en månad. Kvinnan släpades ändå iväg till sjukhuset. Aborten genomfördes mot hennes vilja. Det spelade ingen roll att hon skrek och sparkade, grät och bad – det barn som skulle ha fötts bara en månad senare togs bort av en helt främmande människa, som med våld fördrev barnet från henne.

Även gifta som ännu inte har några barn kan drabbas. Det tvingades en kvinna uppleva som var gift och väntade sitt första barn. Hon hade ännu inte fått tillstånd att skaffa barn. Då fick hon heller inte föda. Bara av den anledningen tvingades hon att göra abort.

Vad som också tydligt framgår av boken är att lagen i dagens Kina inte tar tillräcklig hänsyn till de faktiska omständigheterna i varje fall och rörande varje brottsling. Enligt Xiao är den kinesiska lagen alldeles för grym och kall. Enligt hennes livfulla och skrämmande beskrivning av tillämpningen, framstår den heller inte som särskilt logisk och pålitlig.

De styrande verkar inte heller visa den minsta respekt för de lagar de själva har varit med om att stifta. Uppfattningen är att de misstänkta brottslingar som inte samarbetar förtjänar stryk – det var något de anställda inom rättsväsendet, enligt författaren, tar för helt självklart.

Hur den statens intressen i Kina alltid går före den enskildes fick en universitetsstuderande erfara som dömdes till 6 års fängelse, trots att han inte hade begått något brott. Orsaken var att han flickvän hade begått självmord på grund av en anmärkning i hennes personakt. Hon hade brutit mot skolans regler, genom att inte i tid återvända till elevhemmet där hon bodde. I stället sov hon över hos sin pojkvän.

Flickans självmord försatte rektorn, partisekreteraren, elevrådsordföranden, säkerhetspolisen och polisen i en svår situation. Det problem som skolan stod inför var att flickans död skulle ge upphov till starka reaktioner bland studenterna, kanske till och med ilska över att regeringen begränsade studenternas frihet.

Därför utsågs flickans pojkvän till syndabock. Eftersom man ansåg att det var ett speciellt fall avstod domstolen från att utse någon försvarare. Pojken som var helt oskyldig dömdes ändå till 6 års fängelse.

Hur åklagarna uppmanas att använda sig av både morot och piska för att utreda sanningen, visar ett fall där åklagare Xiao inför en misstänkt mördare påstår att hon har bevis på hur mordet har gått till, trots att det inte finns några som helst bevis. Genom att påstå att om den misstänkte erkänner, kommer han att slippa dömas till döden lyckas man få den misstänkte att erkänna, som sedan genom sitt erkännande och de bevis man på så vis lyckas skaffa fram, ändå döms till döden.

Röd åklagare är Xiao Rundcrantz egen gripande berättelse varför hon till slut inte längre stod ut med sig själv. Vare sig hur hon betraktades i sin yrkesroll eller som kvinna. Hon berättar också vilka ohyggliga personliga konsekvenser hon själv tvingas ta i sitt privatliv. Det är en gripande bok om hennes tillvaro som åklagare i världens folkrikaste land de senaste årtiondena. Om hur det är att leva i ett totalitärt och genomkorrumperat samhälle.

Det var för att på nytt kunna bli en människa som kan respektera sitt samvete som Xiao ville bort från Kina och börja om från noll. Ett beslut som är lätt att till fullo förstå när man läst hennes gripande berättelse.