Bokens titel: Felaktigt dömda
Författare: Hans – Gunnar Axberger, Feryal Mentes, Karin Palmgren Goohde och Jens Västberg
Förlag: JK:s rättssäkerhetsprojekt, 2006

Projektet har utmynnat i en hel bok: Felaktigt dömda (JK:s rättssäkerhetsprojekt, 2006) på cirka 500 sidor där professor Hans – Gunnar Axberger, hovrättsasessorna Feryal Mentes och Karin Palmgren Goodhe och jur kand Jens Västberg på ett föredömligt tydligt och pedagogiskt sätt förklarar vad svenska domstolar gör för fel.

Min egen uppfattning varför allting kan bli så fel, beror bl a på den fria bevisprövning och bevisvärdering och hur den tillämpas i våra domstolar. Den rättsliga regleringen av domstolarnas bevisvärdering återfinns i 35 kapitlet 1 § rättegångsbalken. I Sverige tycks den fria bevisprövningen tolkas av många domare, att de tror att de inte längre behöver följa några lagregler.

Den bedömningen gör också författarna till Felaktigt dömda. De menar det inte tycks finnas någon begränsning av vilka bevis som får beaktas av domstolen (fri bevisföring), förutsatt att dessa har förebringats rättegången, dels att domstolen inte heller är bunden av några lagregler avseende vilken betydelse som skall tillmätas olika slags bevis. Den fria bevisprövningen skall ses i motsats till den legala bevisteorin, som innebär att det i lag uppställs regler för vilken bevisning som får beaktas och för verkan av visst slags bevis.

Regeln om domarens frihet vid bevisvärderingen innebär inte, att han får grunda sitt avgörande på en rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens värde, som alltför ofta sker i dag i både brottsmål och tvistemål. Hans övertygelse måste också vara objektivt grundad och sålunda stödjas på skäl, som kan godtas av andra förståndiga personer. Det åligger också domaren att för sig själv och även andra i domskälen klarlägga de olika grunder, på vilka han stöder sin övertygelse. Något som tyvärr inte sker så ofta som det borde här i landet.

De fel, brister och missförhållanden som i dag sker i dessa processer är så allvarliga att de borde ha åtgärdats för länge sedan. Författarna pekar på de vanligaste felen i samband med brottsutredningar, som jag hoppas skall resultera i krafttag från regering och riksdag för att komma tillrätta med de värsta rättsövergreppen i våra domstolar som resulterat i många felaktiga domar och långa fängelsestraff för oskyldigt dömda.

I flera av de granskade brottsmålen som handlar om sexualbrott har gärningsbeskrivningarna varit så vaga och allmänt hållna att författarna menar att det kan sättas i fråga om de motsvarat rättegångsbalkens krav, så som de uttrycks i lagtexten.

Domstolen som enligt rättegångsbalken är ansvarig för att utredningen i målet är fullständig skall se till att målet är utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Domstolen kan också på egen hand föranstalta om bevisning. Rätten är särskilt skyldig att beakta sådant som talar till den tilltalades förmån. Rätten har som författarna påpekar det slutliga ansvaret för att ett brottsmål blir tillräckligt utrett.

I så gott som alla granskade brottsfall som förekommer i Felaktigt dömda har underlaget för rättens prövning varit ofullständig. Tillsammans med den därmed sammanhängande iakttagelsen rörande tillämpade beviskrav är detta en iakttagelse som påtagligt gäller genomgående för hela det granskade materialet. Samma förhållanden gäller i många av de bankmål, jag själv haft i uppdrag att granska under den svenska bankkrisen 1987 – 1993.

I det domstolsmaterial som åberopas i Felaktigt dömda kan också spåras en tendens till vad som skulle kunna beskrivas som domarhybris. Ett uttryck för detta är den övertro som ibland tycks förekomma hos domare om den egna förmågan att avgöra om människor är trovärdiga.

Som framgår i boken finns det ett antal exempel på fall där domstolarna med stor säkerhet utpekat personer som trovärdiga och där det senare visat sig att bedömningen varit oriktig.

Boken visar hur enkelt det är med nuvarande tillämpning av lagstiftningen att döma fel i både brottsmål och tvistemål.

Trots att Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller som lag i Sverige sedan 1995 tycks det fortfarande inte finnas någon uttrycklig, generell regel i svensk rätt om att brottsmålsrättegången skall vara rättvis, skriver författarna.

Kritiken mot domstolarna i de fall som har granskats, där de en gång dömda till långa fängelsestraff till slut fått upprättelse, är ingen rolig läsning. Frågan är om JK väntat sig denna starka reaktion ? Vill han förmedla den vidare till allmänheten, är en annan fråga ?

När jag som skriver om både fack – och skönlitteratur i både dags – och fackpress brukar det vara kutym från alla förlag som ger ut böckerna att recensionsexemplar skickas utan någon kostnad. Så inte staten i detta fall. För boken ”Felaktigt dömda” Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt bifogades en faktura på 359 kronor.