Bokens titel: Niccolòs leende
Författare: Maurizio Viroli
Översättning: Paul Enoksson
Antal sidor: 326

Det visar Maurizio Viroli i boken Niccolòs leende (Bokförlaget Atlantis, 2004). Han tecknar ett sällsynt levande porträtt av Machiavelli. Suggestivt och detaljrikt visar Viroli hur flitigt och passionerat Macchiavelli hinner ägna sig, både åt dåtidens stora politiska frågor och sina egna kärleksaffärer.

Maurizio Viroli är professor i politisk teori vid Princeton Universtiet i USA. På senare år har han ägnat intresse åt republiken som idé och statsform och därvid också åt frågor kring medborgerliga rättigheter och skyldigheter som Macchiavelli också ägnade sig åt.

Niccolò Machiavelli (1469-1527) skrev sin mest berömda bok Fursten (Il principe) år 1513 efter det att han fråntagits sin befattning som sekreterare i Florens´ utrikesstyrelse. Under sina år i denna tjänst hade han haft tillfälle att på nära håll studera några av ledande härskarna inom europeisk politik.

Bland annat Cesare Borgia, påven Julius II och kejsar Maximilian I. Med ledning av sina studier i klassisk litteratur och samtida politik lägger Machiavelli i både Fursten och sina andra böcker fram sina egna idéer och statsförnuftet och hur en stat skall styras.

I Niccolòs leende citerar Viroli flitigt från Macchiavellis egna arbeten och återger väsentligheter om hur en stat oberoende av styrelseform måste styras. Som att man måste ha ett riktigt försvar. Och att kunna visa upp en militär styrka i förening med klokhet. Det ena utan det andra räcker inte, eftersom klokhet utan militär styrka inte tjänar något till och militär styrka utan klokhet är otillräcklig när det gäller att handlägga politiska frågor och bevara staten.

Kraft och klokhet är således ”nerven” i alla stater som funnits och kommer att finnas, och den som har studerat kungarikens och republikers förändringar och sönderfall i historien vet att dessa orsakat antingen i brist på vapenmakt eller av brist på vishet. Ingen stat som är utlämnad åt andra staters godtycke har någonsin varit trygg. Grunden för varje slags välde är rättvisa och vapenmakt skriver Machiavelli.

Under hela sitt liv hade Machiavelli använt sina bästa krafter för att övertala de mäktiga i Italien att befria landet från främmande länder, vilka under denna epok gjorde sig till herrar över det splittrade Italien med hjälp av arméer. Hans förebilder var de romerska och grekiska hjältarna vars mod och vishet återspeglades i en oändlig värdighet i jämförelse med hans egens tid människors korruption, feghet och enfald, som han föraktade.

Den kunskap som Machiavelli vill förmedla, och som historien gång på gång visar oss nästan som om den ville inpränta en kunskap som vi envisas med att glömma eller inte ta emot, är hur och varför man förlorar friheten och förslavas.

Under sin livstid hann Machiavelli själv uppleva både renässansens prakt och dess fasa. Som mycket ung blev han chef för den kommission inom republiken som handlade militära ärenden och därför också utrikespolitiken. Hans uppgift var att hålla de styrande underrättade om militära och politiska frågor så att de kunde fatta riktiga beslut. Det var genom dessa uppdrag han fick en ordentlig insikt i viktiga politiska frågor.

Hösten 1512 sker ett maktskifte och han förlorar alla sina uppdrag. Machiavelli åläggs att hålla sig inom florentinskt område. Man förbjöd honom att sätta sin fot på sin arbetsplats under ett helt år. I tron att han är förrädare kastas han i fängelse och under tortyr försöker man framtvinga en bekännelse.

Till sist får han upprättelse och när han lämnar fängelset, känner han sig framför allt som en man som en gång var republikens sekreterare. Hans nya belägenhet som ex segretario pressar honom som ett extra skinn. Han lider i sin själs innersta och vill återfinna livsintensiteten och nöjet att uträtta stora ting, som handläggandet av statens affärer tidigare gett honom.

Åtminstone kommer han att delvis att återfinna bådadera i skrivandet av oändligt vackra sidor. Vi kan därigenom närmare lära känna den man som dolde sig bakom sekreterarens mask och med och med hans egen hjälp bättre förstå hans gåtfulla leende.

Maurizio Viroli skriver att Machiavelli dog som han levde. Han tog farväl av världen genom att säga att han föredrog att gå till helvetet i sällskap med antikens stora för att diskutera viktiga politiska frågor framför att gå till paradiset tillsammans med de välsignade och heliga.

Det var hans sista skämt, framfört för att han tillsammans med vännerna skulle kunna skratta åt helvetet och paradiset och låta dem förstå att inte ens döden skulle kunna beröva honom hans leende eller få hans ansikte att stelna till en mask av rädsla.

Niccolòs leende var inte bara varit hans sätt att försvara sig mot livet; det var också hans eget sätt att engagera sig i livet; i hans leende fanns denna kärlek till frihet och civil jämställdhet som alltid varit ytterst stark hos honom, ty han ansåg att det endast är bland fria likar, inte bland herrar och slavar, som man verkligen kan skratta.