Charles Darwins bok: ”Om arternas uppkomst” (Natur & Kultur, 2005) kom ut den 24 november 1859 och sålde slut samma dag. I ett slag blev Darwin berömd då boken kom, men också utsatt för hårda angrepp och hån.

Bokens titel: Om arternas uppkomst
Författare: Charles Darwin
Förord av Nils Uddenberg
Översättning: Roland Adlerberth
Förlag: Natur & Kultur, 2005
Antal sidor: 390

Charles Darwin (1809 – 1882) är den moderna biologins fader. 22 år gammal fick han följa med på en världsomsegling som oavlönad naturforskare och ståndsmässigt sällskap åt kaptenen. Erfarenheterna från denna resa blev avgörande för hans fortsatta forskning och författarskap. Efter hemkomsten förde Darwin länge en undanskymd tillvaro på sitt gods och ägnade sig åt bland annat forskning och försök med växter.

Själv ville Darwin från början bara försöka lösa ett antal vetenskapliga problem, som hade bekymrat naturforskarna de senaste hundra åren. Men hans bok handlar om mycket större frågor än så. Om arternas uppkomst är en av vår tids viktigaste böcker. Den har haft oöverskådlig betydelse för den moderna människans självförståelse och har än i dag stort inflytande på såväl samhällsdebatten som utvecklingen inom flera vetenskapliga områden.

Charles Darwins storhet bestod således inte främst i att han lanserade en utvecklingslära utan att han presenterade en naturveteskaplig teori om hur den biologiska utvecklingen hade gått till, nämligen genom spontan variation och naturligt urval. Darwin själv jämförde det naturliga urvalet med det urval som växt – och husdjursförädlare ägnar sig åt. I generation efter generation har människorna sett till att skaffa sig avkomma efter de individer som de har uppskattat mest och på så sätt har de fått fram de växtsorter och husdjursstammar de önskar.

När man läser boken får man genast klart för sig att Darwin var en mycket omsorgsfull forskare. En del av hans vetenskapliga storhet består i att han var utomordentligt skicklig att finna invändningar mot sina egna teorier. Han tvekade aldrig att ta dessa invändningar på största allvar. Stora delar av texten i boken Om arternas uppkomst behandlar de argument mot att det skett en biologisk utveckling genom naturligt urval som han fann anledning att ta på allvar och ett helt kapitel har fått den talande titeln ”Stötestenar för teorin”.

På ett tidigt stadium insåg Charles Darwin att hans tankar skulle ge upphov till en upprörd debatt både bland fackfolk och bland lekmän. Det var nog därför han väntade i hela 15 år för att ge offentlighet åt sin teori. Om arternas uppkomst är inte bara en milstolpe i biologins vetenskapshistoria utan också en av de mycket få böcker som på ett avgörande sätt har förändrat människornas uppfattning om sig själva och sin plats i tillvaron, skriver Nils Uddenberg i boken förord. Varken den religiösa eller den politiska agendan kunde vara riktigt den samma efter 1859 som före.

De politiska tankesystem som inspirerades av darwinismen lät inte vänta på sig. I sämsta fall kunde läran om kampen för tillvaron som Darwin så väl beskriver, att de mest lämpades överlevnad skulle få legitimera den starkares rätt att tillintetgöra de svagare. Darwins utvecklingslära användes också för att underblåsa rasistiska föreställningar. När de europeiska resenärerna mötte främmande människor och kulturer i utvecklingsländerna tvekade de inte ett ögonblick om sin egen överlägsenhet.

I ett större perspektiv har utvecklingsläran kanske snarare lärt oss hur oändligt lika varandra vi människor är. Numera vet vi att de biologiska skillnaderna mellan olika folkslag är obetydliga jämfört med den genetiska variation som finns hos de flesta andra arter. Trots de iögonfallande olikheterna mellan olika kulturer är våra grundläggande behov så gott som identiska.

Den grundläggande frågan som upprör människorna sedan boken kom ut är fortfarande:

Är människan med sitt rika själsliv och sina komplicerade sociala system verkligen bara att betrakta som ett djur? Har hennes egenskaper verkligen uppkommit på samma sätt som andra djurs?

För Darwin framstod det som ett underbart faktum – ett under som vi gärna förbiser för att vi finner det så självklart – detta att alla djur och alla växter tiderna igenom och över hela vår planet är besläktade med varandra i allt högre och allt mer omfattande grupper, på just det sätt som vi själva kan iaktta överallt.

Och att de som är allra närmast besläktade med varandra är varieteterna inom samma art, medan arterna inom samma släkte är något mindre lika varandra inbördes och därtill kan stå mer eller mindre nära varandra, så att de bildar underavdelningar och undersläkten.

Vad som än må vara orsaken till varje liten skillnad man finner mellan avkomman och föräldrarna – och det måste finnas en orsak till varje sådan skillnad – så är det den lugna och regelbundna ackumulering genom det naturliga urvalet av sådana olikheter, när de alltså är till nytta för individen, som ger upphov till alla viktigaste modifieringarna i individernas byggnad, dessa modifieringar som sätter de otaliga varelserna på vår planets yta i stånd att kämpa med varandra, i en kamp där de bäst anpassade överlever.

Det naturliga urvalet skriver Darwin, kan aldrig hos en enda varelse åstadkomma något som är till skada för den själv, ty det naturliga urvalet arbetar endast genom och till varje individs bästa. Teorin om det naturliga urvalet bygger på föreställningen om att varje ny varietet, och så småningom varje ny art, alstras och bevaras därigenom att den äger något som ger en fördel i konkurrensen med andra former, och att detta nästan oundvikligen leder till att mindre gynnade former så småningom dör ut. Enligt Darwins teori härstammar samtliga arter inom ett och samma släkte från en enda art.

Han ansluter sig också till många andra naturforskare som anser det sannolikast att varje art uppstått bara på en enda lokal, och sedan vandrat utåt från denna så långt dess vandringsförmåga och förmåga att överleva under tidigare och nuvarande betingelser alls kunnat föra den.

Om två kategorier djur – de må vara hur skilda som helst från varandra i kroppsbyggnad och levnadssätt – visar upp samma eller liknande fosterstadier, hävdar Darwin att man kan vara säker på att de båda härstammar från samma eller nästan samma äldre former och följaktligen är i samma grad besläktade med varandra.

Gemenskap i fostrets byggnad är också ett vittnesbörd om gemensam härstamning. Det är

fostret man avslöjar denna gemensamma härstamning, hur mycket den vuxna individens byggnad än kan ha förändrats och fördunklats

Charles Darwin anser att kampen för tillvaron är en oundviklig följd av den strävan att föröka arten i geometrisk progression som finns hos alla arter. Denna strävan kan bevisas genom beräkningar, genom den snabba förökningen under särskilt gynnsamma perioder och genom vad som ibland händer när en art naturaliseras i ett nytt område.

Det föds långt fler individer än vad naturen orkar bära upp. Ett enda gram i vågskålen kan bli avgörande för vilka individer som skall överleva och vilka som måste dö – vilken varietet eller art som skall öka i antal, och vilken som skall reduceras och kanske till slut dö ut helt.

Eftersom det är individerna inom samma art som i första hand konkurrerar med varandra, står kampen i allmänhet hårdast just inom den egna arten. Den blir nästan lika hård mellan varieteterna av samma art och därnäst hårdast arterna inom ett och samma släkte emellan.

Om nu människan med litet tålamod kan välja ut sådana förändringar som är till nytta för henne själv, varför skulle då inte naturen kunna välja ut förändringar som är till nytta för de levande varelserna under deras växlande livsbetingelser ?