[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bokens titel: Den siste tempelriddaren
Författare: Raymond Khoury
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Prisma, 2006

New York City, nutid – fyra ryttare, utklädda till tempelriddare, anfaller Metropolitanmuseet under det högtidliga öppnandet av en utställning med skatter från Vatikanen och stjäl en medeltida chiffermaskin.

Bägge dessa händelser för oss in i tempelriddarnas mörka och spännande historia; över Manhattans kyrkogårdar, tvärs över kontinenter, till ödsliga bergstrakter i Turkiet och in i Vatikanens innersta. Slutligen upptäcks en häpnadsväckande och väl förborgad hemlighet, som skulle kunna rubba världen i dess grundvalar, om den till slut avslöjades.

Den siste tempelriddaren är skriven av Raymond Khourys ( Prisma, 2006). Det är hans debutbok. Khoury lämnade sitt yrkesliv som arkitekt för att skriva film och TV-manus. De fiktiva händelserna i boken utspelar sig både i dåtid och nutid. De speglar också en liten del av tempelriddarnas verkliga historia. Orden som först blev nedlagd 1312 existerar fortfarande.

År 1305 hade påve Clemens V, en marionett styrd av den hänsynslöse kungen Filip den sköne, utstått nesan att tvingas lämna Vatikanen och flytta den heliga stolen till Avignon – där han utsattes för ännu större påtryckningar, i synnerhet när det handlade om att hjälpa kung Filip att krossa tempelherrarna.

I själva verket var påvedömet helt och hållet under fransk kontroll under en period på sjuttio år, något som kallas påvarnas babyloniska fångenskap. Den varade ända tills påven Gregorius XI tog mod till sig och bröt med Frankrike sedan han lockats tillbaka till Rom av mystikern Katarina av Siena.

På mindre än hundra år hade tempelherrarna blivit en av de rikaste och mest inflytelserika sammanslutningarna i Europa, näst efter själva påvedömet. Man ägde enorma landområden i England, Skottland, Frankrike, Spanien, Portugal, Tyskland och Österrike. Tempelriddarna var och är fortfarande en hemlig organisation. En organisation som tidigare konkurrerade med Vatikanen i fråga om rikedom och inflytande.

Ett historiskt faktum är att många kungar, i synnerhet Filip den sköne, kungen av Frankrike, var skyldig tempelriddarna mycket pengar. Vatikanen och kungen av Frankrike slöt sig därför samman för att krossa tempelriddarna. Båda var ute efter ordens rikedomar. De startade därför en förtalskampanj mot tempelriddarna som underblåstes av den rituella hemlighetsfullhet med vilken orden under årens lopp hade genomförts sina initiationsriter.

Ganska snart började man framföra chockerande och överdriva anklagelser om kätteri mot dem som utmynnade i direkta förföljer fredagen den 13 oktober 1307. Den korrumperade kungen och hans lakejer hade hittat möjligheten att krossa tempelriddarnas makt. Tempelriddarna som alltid hade försvarat korset anklagades nu var att ha vanhelgat det.

Efter deras nederlag vid Akko 1291 hade tempelriddarna blivit sårbara. Den stora hemligheten de lyckades fly med skulle ha kunnat rädda ordens fortlevnad. Den handlade om den stora myten om Jesus och måste bevaras oskadad.

Den heroiska idén med tempelriddarnas uppdrag att försvara de sårbara pilgrimerna som tidigare snabbt gripit tag i fantasin hos folk över hela Europa, försvagades genom nederlaget vid Akko när de muslimska arméerna återtog makten i det heliga landet och jagade iväg korsriddarna, den här gången för gott.

Pilip den skönes och påvens förtalskampanj gjorde inte livet lättare för dem. Tidigare hade tempelriddarna fått påvens välsignelse, en sällsynthet som betydde mycket i en tid då alla kungar och de flesta länderna i den civiliserade världen betraktade påvedömet som kristendomens högsta makt.

Hur den första delen av den verkliga historien om tempelriddarna slutar är ingen hemlighet. De flesta historiskt bevandrade känner redan till hur Tempelriddarnas stormästare Jaques de Molay brändes på bål och att hans förbannelser som utslungades när han stod på bålet också uppfylldes. Både Filip den sköne och påven dog inom ett år.

Hur händelserna i den fiktiva intrigen om Den siste tempelriddaren utvecklar sig och hur den berättelsen slutar, och vad myten om Jesus betyder vill jag inte avslöja. Den hemligheten måste jag bevara för alla dem som vill läsa boken. Handlingen, som är smått fantastisk och mycket spännande att läsa, liknar mer ett filmmanus än en roman.

I många stycken påminner berättelsen en del om händelserna i Jan Guillous romansvit om ”Vägen till Jerusalem och Tempelriddaren Arn de Gothia som frälser Saladin, mannen som svurit att befria Jerusalem från de kristna och ockupanterna, ur dödens käftar, trots att det är två olika skildringar, med vitt skilda utgångspunkter.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen