[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I sina försök att begränsa marknadens utrymme och självständigheten för de fria företagarna har de svenska socialisterna vänt sig till staten. De metoder man tidigare använt sig av, att genom löntagarfonder försöka socialisera och kontrollera företagen lyckades inte. I stället har försöket försvagat allmänhetens förtroende för politikerna.

Bokens titel: Eliternas uppror och sveket mot demokratin
Författare: Christopher Lasch
Översättning: Margareta Eklöf
Förlag: SNS Förlag, 1995
Antal sidor: 218

I Sverige liksom i flera andra länder har statens makt kunna växa utan motstånd och reglerat människornas tillvaro på ett sätt som tidigare saknat motstycke i andra fria samhällen. Hur man genom att upprätta löntagarfonderna försökte ta över företagen – är bara ett sätt som jag tidigare redogjort för – i mina artiklar och böcker.

När åtgärderna att den vägen socialisera de svenska företagen misslyckades, har politikerna i stället använt sig av andra medel, för att både försvaga företagens möjligheter, enskildas ställning och äganderätten i landet. Ett verkningsfullt sätt har varit att höja skatterna för både företagare och enskilda till absurda nivåer.

Ett annat har varit att det beskatta och straffbelägga det kapital som används i de medelstora och mindre företagen. (Lex Uggla) Sverige har i dag världens högsta skatter. De skatter och skattetillägg som progressiva företagare godtyckligt påförs är ofta, ur ett både svenskt och internationellt perspektiv, både felaktiga och skadliga vilket tydligast märks i hur man hela tiden tvingas ändra i skattelagstiftningen.

Hur det har kunnat gå så här långt både i Sverige och en del andra demokratiska länder är en fråga som jag ofta ställer mig. I boken: Eliternas uppror och sveket mot demokratin (SNS Förlag, andra upplagan 2006) försöker Christopher Lasch (1932 – 1994) hjälpa oss att reda ut begreppen. Lasch var professor i historia vid University of Rochester i USA.

Walter Lippmann, som är en av den moderna journalistikens pionjärer, har också bidragit med många värdefulla synpunkter varför den moderna demokratin har urholkas. Lippmann menade att allmänhetens är intresserad av rättsskipning, inte av lagar, av rättsskipningens metod, inte av dess innehåll.

Allmänheten tror att väsentliga frågor utan risk kan överlåtas till experterna, vilket är ett stort misstag. Den offentliga opinionen var ett rö för vinden, hävdade Lippmann. Den styrdes mer av känslor än en genomtänkt bedömning. Tidningarna som kunde ha tjänat som torgmötets förlängningar låter sig missledas sig så att de anslöt sig till ett objektivitetsideal och satte som mål att sprida tillförlitlig information – det vill säga sådan information som inte befordrar debatt utan kringgår den.

I avsaknad av ett ordentligt demokratiskt åsiktsutbyte har de flesta inget incitament att skaffa sig de kunskaper som skulle göra oss till kapabla medborgare, vilket också gör att allvarliga politiska misstag kan passera utan att någon reagerar, hävdar Christopher Lasch.

I 1900-talets slut ser vi en märklig värld framför oss. Å ena sidan är den tack vare marknaden enad som den aldrig har varit tidigare. Kapital och arbetskraft rör sig numera fritt över politiska gränser som ter sig alltmer artificiella och omöjliga att upprätthålla. Populärkulturen följer i deras spår. Staterna kan inte längre hålla tillbaka krafterna som för till ökad globalisering.

Nationalstaternas tillbakagång har i sin tur nära samband med medelklassens tillbakagång över hela världen. Ända sedan 1500 – och 1600 – talet har nationalstaten varit öden varit knutna till de klasser som sysslade med handel och industri.

En stor del av nationalismens charm låg i statens förmåga att upprätta en gemensam marknad inom sina gränser, införa ett enhetliga rättsskipningssystem och utvidga medborgarskapet till småbrukare såväl som till rika köpmän. Genom Sveriges anslutning till EU (1995) hoppas jag att detta enhetliga rättssystem snart kommer att innefatta hela EU, och att både EG-rätten och Europakonventionen kommer att slå igenom på allvar även i vårt land.

I vår egen tid har pengar kommit att betraktas som det enda tillförlitliga måttet på jämlikhet. Det är nog därför som vi har svårt att referera bakåt i tiden och kunna bevara och förädla de bästa demokratiska idealen från tidigare samhällsskick.

Det är lätt att instämma med Christopher Lasch, när han skriver att den gamla tvisten mellan vänster och höger, har uttömt sin förmåga att klarlägga och ge en tillförlitlig karta över verkligheten. I vissa kretsar har själva verklighetsidéen blivit overklig, kanske därför att de pratande klasserna bebor en konstlad värld där simuleringar av verkligheten numera ersätter den äkta varan.

Hur som helst är både vänster och högerideologierna blivit så förstelnade att det är svårt att urskilja från vilket håll idéerna kommer. De nya idéer som presenteras i strid ström gör inte några större intryck.

Vad vi också ser i samband med demokratins förfall är allt starkare tecken på korruption, och nedgång i produktiviteten, i jakten på spekulationsvinster som sker på tillverkningsindustrins bekostnad.

Upplysningens förnuft och moral betraktas i dag som allt högre grad som en täckmantel för makt. Utsikten att världen kan styras av förnuftet ter sig mer fjärran än någon gång sedan 1700-talet. Världsmedborgaren – mänsklighetens prototyp i framtiden enligt upplysningsfilosoferna – märker man inte längre så mycket av.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen