[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]


Fiktiva och verkliga brott
Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 9 aug. 2007

Stieg Larsson (1954 – 2004) var journalist och chefredaktör på tidningen Expo. Han var en av världens främsta experter på antidemokratiska, högerextrema och nazistiska rörelser. I den uppmärksammade trilogin Män som hatar kvinnor, (Norstedts 2005) Kvinnor som lekte med elden (Norstedts, 2006) och Luftslottet som sprängdes (Norstedts, 2007) snuddar han vid den svenska verkligheten, när han berättar om hur olika fiktiva händelser sätter demokratin ur spel och hur svenska staten skyddar skyldiga på oskyldigas bekostnad.

Män som hatar kvinnor
Författare: Stieg Larsson
Förlag: Norstedts, 2005

Flickan som lekte med elden
Författare: Stieg Larsson
Förlag: Norstedts, 2006

Luftslottet som sprängdes
Författare: Stieg Larsson
Förlag: Norstedts, 2007

I alla tre kriminalromanerna uttrycker Stieg Larsson sin samhällskritiska uppfattning på ett mästerligt sätt. Huvudrollsinnehavaren Mikael Blomkvist för tillsammans med den socialt missanpassade Lisbeth Salander en hård kamp mot både skurkaktiga finansrävar, mördare och myndighetspersoner som utövar psykopatiskt övervåld för att tysta sanningen. Hela Millenium – trilogin är något som vi läsare har all anledning att vara tacksamma att få läsa.

I sina böcker utvecklar Larsson även sin personliga uppfattning, om ekonomireportrar. Han anser att de under det senaste kvartsseklet har utvecklats till en grupp inkompetenta springpojkar, uppfyllda av sin egen betydelse, som saknar förmåga till kritiskt tänkande.

Den sistnämnda slutsatsen drog han redan under den svenska bankkrisen, eftersom så många ekonomireportrar gång på gång, och utan minsta invändning nöjde sig med att återge de utsagor som lämnades av bankdirektörer och politiker under krisen – även då dessa uppgifter var uppenbart vilseledande och felaktiga.

Sådana ekonomireportrar, ansåg han, var därmed antingen så naiva och lättlurade att de borde skiljas från sina uppdrag eller så var de – vilket var ännu värre – personer som medvetet svek sitt journalistiska uppdrag att utföra kritiska granskningar och förse allmänheten med korrekt information vad det var som hände under bankkrisen.

Han brukade jämföra ekonomijournalisternas insatser med hur kriminaljournalister eller utrikeskorrespondenter arbetar. I sin trilogi målar han upp en bild av det ramaskri som skulle följa om en rättsreporter på en stor dagstidning okritiskt började återge åklagarens uppgifter som automatiskt sanna i till exempel en mordrättegång, utan att samtidigt skaffa information från försvarssidan eller intervjua offrets familj och bilda sig en uppfattning om vad som var rimligt och inte rimligt. Han menade att samma regler måste gälla för ekonomijournalister.

I ekonomireportrarnas värld gäller dock inte det normala journalistiska uppdraget att göra kritiska granskningar och sakligt rapportera fynden till läsarna, ansåg Larsson. Här hyllas i stället den framgångsrike skojaren.

Han visade också upp ett förakt för de ledande svenska ekonomireportrar som inte reagerar när bankerna slarvar bort miljarder i huvudlösa spekulationer, som skedde under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, och inte reagerade när bankdirektörerna sedan valde att skylla sina egna tillkortakommanden på sina kunder.

Stieg Larsson menade också i ekonomijournalisternas uppdrag borde ha ingått att avslöja de manipulativa börsspekulanter som spekulerade bort småspararnas kapital i de vansinniga dot.comhärvor som följde efter bankkrisen, som orsakade den stora börskris, och som jag själv skrivit om i min bok: Från bankkris till börskris (2003)

Även den institutionella vården i Sverige utsätts för mördande kritik. En oskyldig flicka, Lisbeth Salander har på uppdrag av en myndigheterna tvångsintagits för psykiatrisk vård, trots att hon visar sig vara helt oskyldig och bara velat försvara sin mor.

Hon har tvångsvårdats hela sin tonårstid och blivit omyndigförklarad. Stora delar av böckerna handlar om hur hennes inställning till både sig själv och sin omgivning och samhället, präglas av den felaktiga behandling och blivit utsatt för och hennes envisa kamp att bli fri från sina plågoandar.

Hur den svenska rättspsykiatrin fungerar i verkligheten, har jag själv skrivit om. Inte ens när det blivit känt att den kände läkaren och oppositionspolitikern Alf Enerström, 78 sedan fyra år tillbaka drogas och tvångsvårdas på sinnessjukhus, bara för sina politiska åsikters skull, blir det några reaktioner i pressen.

Det är lätt att förstå varför Stieg Larsson valt romanen som form för sin starka samhällskritik. Både allmänheten och journalister har svårt att intressera sig för sakprosa. Hur svenska myndigheter hjälper till att mörka brott mot enskilda individer har jag själv skrivit om i mina böcker, utan att det blivit några politiska skandaler, vilket nog beror på att både borgerliga och socialdemokratiska regeringar varit inblandade.

Vad jag själv lärt mig som grävande journalist och skribent i finansfrågor är att understödjande av brottslig verksamhet, som Stieg Larsson skriver om i sina böcker, som i verkligheten skedde under både Kreugerkraschen och bankkrisen, inte leder till några åtgärder alls, när de svenska bankerna och ledande politiker är inblandade.

Hur skall man annars kunna förklara att när ledande forskare som Fil dr Sven Olof Arlebäck och Lars –Jonas Ångströms skriver om Kreugerkraschen i Kreugerkraschen Storbankernas verk (Wallgårds Förlag, 2000 och Därför mördades Ivar Kreuger (Sellin och Blomquists förlag i samarbete med Den Svenska marknaden, 1990, så blir det inga reaktioner alls i pressen.

Fil dr Sven Olof Arlebäck visar tydligt hur konkursförvaltarna hänsynslöst utnyttjade Ivar Kreugers påstådda självmord för att sprida desinformation som tvingade fram konkursen – som blev en lönsam affär icke minst för Handelsbanken och Enskilda Banken. Arlebäck redovisar dessutom att Kreuger & Tolls ekonomiska ställning var i betydligt bättre skick än den konkursförvaltarna redovisade, varför den hemlighetsstämpling som varade i mer än ett halvt sekel, var till allvarligt förfång för alla de oskyldiga aktieägare som drabbades under Kreugerkraschen och aldrig fick någon upprättelse.

Lars – Jonas Ångström avslöjar för första gången hur Sveriges främste finansman Ivar Kreuger mördades och hur släkten förföljdes och förtalades utan några större möjligheter att försvara sig, eftersom myndigheterna hemligstämplade hela ärendet.

I Kreugerkoncernen skedde stora värdebortfall genom förvaltarnas oengagerade och amatörmässiga uppträdande. Precis som under bankkrisen, som jag själv skrivit om i fem av mina böcker. I bägge fallen slumpades ledande svenska industri- och fastighetsbolag bort för en spottstyver för att gynna bankerna. Avvecklingen mötte ingen samtida kritik varken från samhället, marknaden eller massmedia. I stället drog socialisterna politisk nytta av Ivar Kreugers konkurs, övriga partier var skrämda till tystnad och massmedia skämdes.

Modern, undersökande och samhällskritisk journalistik i form av detektivromaner har fått en ny form genom Larsson sätt att berätta. De välskrivna kriminalromaner, som Stieg Larssons postumt utgivna böcker utgör, visar att även fiktiva berättelser kan underhålla och beröra.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Informera en kollega:

Bankrättsföreningen


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida