[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I en ny avslöjande bok om vad som hände företagen under den svenska bankkrisen, 1987 – 1993, avslöjar ekonomijournalisten Bengt Ericsson i boken: Antonias revansch ( Fischer & Co, 2007) om hur Antonia Ax:son Johnsson drabbades av sin husbank SE-Banken under krisen. Han beskriver hur hon räddade sitt imperium och lyckades komma tillbaka som vinnare.

Bengt Ericsson vet vad han talar om. Han har tidigare varit ansvarig utgivare för Dagens Industri, chefredaktör för Veckans Affärer och mångårig korrespondent i London och New York. År 1991 tilldelades han Stora journalistpriset för sin grävande förmåga.

Bilden av att det pågick ett kallt krig mellan Antonia Ax:son Johnson och SE-banken kom till allmänhetens kännedom första veckan i oktober 1992. Då rapporterade Dagens Industri att SE-banken under en dag hade spärrat alla Johnsongruppens konton för att sätta press på ledningen.

Händelsen tystades snabbt ner. SE-banken hade redan fått dålig publicitet så det räckte och blev över – genom bland annat hanteringen av finansmannen Erik Penser under bankkrisen, Skandiasjabblet samt ett beteende som i största allmänhet hade kommit att förknippas med en allt mer desperat finansindustri.

Bankerna var pressade av sina dåliga lån, till ett fåtal mycket stora fastighetsbolag med negativ direktavkastning. Därför började storbankerna under bankkrisen agera allt brutalare mot sina skötsamma kunder, i syfte att gardera sina egna positioner. Konsekvenserna blev rena blodbadet bland kunderna.

Slakten kulminerade 1992. Detta år sattes 21.000 företag i konkurs, motsvarande 85 bolag varje vardag i veckan. Men processen var inte slut med det, skriver Bengt Ericson. Fyra år senare kunde man konstatera att det under perioden 1991 – 1995 hade inträffat 83.000 företagskonkurser i Sverige, fler än i Tyskland som har tio gånger så många invånare. Den samlade kapitalförstörelsen var enorm.

Det var ett fruktansvärt pris för en bankpanik av närmast hysteriska proportioner där bankerna ostraffat kunde sko sig på sina kunders tillgångar. I den stämning som rådde fanns ingen plats för lugn och eftertanke. Företagens tillgångar skulle realiseras utan att företagarna hade någon möjlighet att försvara sig, även om de alltid hade skött sina amorteringar och räntor. Många konkursförvaltare hade alltför bråttom. Lager, maskiner och inventarier såldes snabbt, ofta till en bråkdel av återanskaffningsvärdet.

Att bankerna inte var några änglar framkom på flera sätt, skriver Ericson. Ett vanligt knep var att den uppmanade företagen att inte betala sina leverantörsfakturor. Tvärtom fick denne ofta rådet att köpa på sig ett ännu större varulager. Poängen för banken var att det vid en konkurs därmed skulle finnas större tillgångar i bolaget, som banken kunde tillgodogöra sig.

Om företagaren var samarbetsvillig, slapp han att bli satt i personlig konkurs. Gamla hedersnormer hade upphört att gälla. Företagsslakt hade blivit en realitet. Ett av många belysande exempel är hur Nordbanken, under Hans Dalborgs VD-skap med Jacob Palmstierna som ordförande, hanterade Rederi AB Slite, som försattes i konkurs 1993.

Det var redan 1991 som Antonia började utsättas för mycket hårda påtryckningar från SE-Banken – så hårda att hon vid något tillfälle kom hem och ropade: Okej barn, dags att packa väskorna ! Nu flyttar vi till USA ! Men till slut beslutade hon sig för att stanna och slåss.

Under 1992 och 1993 fick Antonia Ax:son Johnson skriva under den ena bankutfästelsen efter den andra. Det gällde bland annat garantin att hon inte skulle överföra de utländska bolagen till sina barn, det gällde också en så kallad skötselborgen på 100 miljoner kronor som hon skulle få betala om hon flyttade till USA.

Våren 1993 är Antonia Ax:son Johnson med sällskap middagsgäster hos SE-banken, med nye VD:n Björn Svedberg som värd. Mörkklädda servitriser tassar runt en iskall församling. Det är bara Svedberg och Antonia som pratar, övriga sitter tysta. Sedan gruppen brutit upp för kaffe, ska en medlem från Johnsonlägret besöka toaletten. Han kliver ut i hallen och får bevittna en laddad scen. Antonia Ax:son Johnson är upptryckt mot väggen och SE-bankens nye VD står lutad över henne, samtidigt som han håller ett papper framför hennes ansikte: ”Skriv på”, kräver Björn Svedberg.

Men Antonia skrev aldrig på och lämnade aldrig ut sina utländska tillgångar som säkerhet till banken, vilket nog också var en bidragande orsak till att hela koncernen kunde räddas.

SE-banken hade lånat ut drygt 6 miljarder kronor till Johnsongruppen mot olika säkerheter. Men panterna kunde inte realiseras på dessa nivåer. Banken skulle med stor säkerhet ha förlorat uppåt 3 miljarder kronor om Johnsons gått omkull. Det hade den sedan länge redan konkursmässiga banken inte råd med.

Vad var det då mer som gjorde att koncernen räddades ? Kämparglöd från Antonia och ledningens sida, tålamod och att det fanns flera livskraftiga företag inom koncernen som gick att realisera. Och inte minst sanningen i den gamla vitsen att om du är skyldig banken en miljon och inte kan betala tillbaka, då får du problem med banken. Men om du är skyldig banken en miljard och inte kan betala tillbaka, ja då har banken problem med dig, säger Bengt Ericson.

En annan förutsättning för att Axel Johnson AB kunde räddas var att den var familjeägd. Viktiga beslut kunde tas snabbt utan extra bolagsstämmor, som hade krävts för ett publikt företag.

Först i samband med presskonferensen den 18 oktober 2007 fick jag genom Bengt Ericssons egen redogörelse och utmärkta skildring i boken om Antonias revansch full insyn i hur SE-Banken under slutet bankkrisen, kallt planerade för Axel Johnson Gruppens konkurs och styckning.

Den direkta orsaken till bankernas angrepp mot sina kunder under bankkrisen var att de hade lånat ut för mycket pengar när kreditmarknaden avreglerades i mitten av 80-talet. Fram till 1990 ökade de svenska bankerna lånestocken till landets hushåll med 100 miljarder per år, tre gånger snabbare än tidigare. Den ökade kreditvolymen till företagen uppvisade en ännu större volym. Där ökade kreditvolymen med nära 200 miljarder kronor om året, sex gånger snabbare än förr.

Först hamnade statens egen bank Nordbanken i gungning och sedan fick SE-Banken uppleva nesan att få sin egen aktie värderad på samma prisnivå som en kokt korv med bröd. Det var således storbankernas egen obeståndssituation som gjorde att bankerna gick fram med liar i det svenska näringslivet under bankkrisen. Väldigt många konkurser var helt onödiga och många jobb gick till spillo helt i onödan.

Vi borde ta lärdom av den tiden, säger Bengt Ericson.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen