Bankrättsföreningen
|
[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Krigets fasor Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 19 febr. 2007 Henry Dunant (1825 -1910) var en schweizisk affärsman och filantrop. I boken: Europas glömda blodbad – minnen från Solferino ( Bokförlaget Lind & Co, 2005) skrev han strax efteråt ner det lidande han bevittnat på slagfältet. Han gjorde det för att upplysa och påverka sin samtid. Boken som har getts ut i många länder och i flera upplagor sedan dess, känns fortfarande lika brännande aktuell. Bokens titel: Europas bortglömda blodbad –minnen från Solferino Han ställde sig även frågan vad man kunde göra för att minska krigets negativa konsekvenser. Om detta handlar den senare delen av boken. Det är här ursprunget till Genèvekonventionen och dagens Röda korset finns. Slaget vid Solferino år 1859 ägde rum under det italienska frihetskrigets dagar. Bakgrunden var denna: Ännu vid mitten att 1800-talet bestod Italien av en rad stora och små stater. I nordväst låg kungariket Sardinien. Det omfattade Savojen och Piemont samt den stora ö, som gett riket dess namn. Här regerade det enda infödda kungahuset i Italien. Längre österut låg Lombardiet och Venetien, som på den tiden båda hörde till det österrikiska väldet. Den 24 juni 1859 (En dag som det internationella Röda korset med rätta räknar som sitt födelsedatum) sammandrabbade den österrikiska armén med franska och italienska trupper i trakten kring Solferino. Under femton timmars strid var 300.000 man involverade i en blodig batalj under pressande värme i mycket svår terräng. Striderna fortsatte tills ett fruktansvärt oväder framåt kvällen gjorde slut på dödandet. Henry Dunant redogör bistert om detaljerat hur striderna stod man mot man. Hur österrikare och allierade under blodbadet trampar varandra under fötterna, dödar, stående på blodiga lik. Slår ihjäl med bösskolvarna. Krossar skallar och skär upp magar med sabeln eller bajonetten. Det ges ingen pardon. Det är en grym slakt som skildras i boken. Som en strid mellan vilda djur. De sårade försöker försvara sig till det yttersta. Österrikarna förlorar terräng, men endast fot för fot. De går snart till attack igen. Gång på gång omformas deras led men blott för att åter slås på flykten. Det franska kavalleriet stormar an mot det österrikiska: ulanerna och husarerna genomborrar och söndersliter varandra. Blodtörsten är så stor att då ammunitionen tagit slut och gevären krossats, slår man ihjäl varandra med stenar och blotta händerna. Kejsar Napoleon ser med van blick att de österrikiska trupperna saknar en fast och enhetlig ledning. Han befaller Barguey d´Hilliers´och Mac Mahons armékårer och så småningom sitt eget garde, avfört av marskalk Regnaud de Saint Jean d´Angély, att samtidigt anfalla förskansningarna i Solferino och San Cassiano. Då den österrikiska centern blivit slagen och vänstra flygeln inte längre hade något hopp om att kunna påverka de allierades ställning, beslutade österrikarna om allmän reträtt. Den österrikiska kejsaren Frans-Josef var förtvivlad. Han, som visat sig vara en verklig hjälte, som hela dagen sett kulorna regna omkring sig, kunde inte låta bli att gråta inför katastrofen. Utom sig av sorg sprang han själv och ställde sig i vägen för de flyende och förebrådde dem deras feghet. Regnet störtade ner, mörkret dolde såväl vän som fiende, och de tillbakaslagna österrikarna kunde dra sig tillbaka utan att förföljas. Båda sidor rapporterade förluster på sammanlagt 40.000 man dödade, sårade och skadade. Då solen gick upp på morgonen den 25 juni 1859, lyste den upp en fasansfull scen. Slagfältet låg täckt av människo- och hästlik. På vägar och ängar, i diken, raviner och skogsdungar låg döda kroppar och Solferinos omgivningar var bokstavligen översållade av lik. Husen var sönderskjutna, rämnade, förstörda. Deras invånare, som tillbringat nära tjugo timmar gömda i källarna utan ljus och utan mat, började våga sig ut. Efter krigets slut på de otaliga lasaretten i Lombardiet kunde man se vilket pris man får betala för det som kallas för ära – Slaget vid Solferino är det enda under 1800-talet som i fråga om förluster kan jämföras med slagen vid Borodino, Leipzig och Waterloo. Den fråga som författaren ställer sig efter att ha sett och beskrivit detta blodbad är hur det skulle ha sett ut efter kriget om det hade funnits en internationell hjälporganisation vid tiden för slaget vid Solferino och om frivilliga sjukvårdare hade funnit till hands den 24,25 och 26 juni. Hur oändligt mycket skulle de inte ha kunnat uträtta, för att hjälpa de sårade. Nu finns flera stora internationella hjälporganisationer som kan hjälpa till i både krig och fred. Bl a Röda Korset, som startade sin verksamhet tack vare Henry Dunant starka uppmaning. Rädda barnen och Unicef finns numera också på plats och hjälper till i både förebyggande syfte och hjälpa offren i krig. Själv är jag stolt att ha en hustru, som sedan fem år arbetar internationellt för Unicef på uppdrag av FN, för att hjälpa till med att förverkliga utsatta barns rättigheter. Unicef som startade 1946 finns representerat i 190 länder. I 156 av dessa driver Unicef olika utvecklingsprojekt för utsatta barn. I dag består Unicef av över 7.000 personer som dagligen strävar efter att förändra barns liv – både på lång sikt och i katastrofsituationer. 85 procent av Unicefs medarbetare finns ute på fältet där de arbetar för att ge barn bra hälsovård, rent vatten och dräglig sanitet, grundläggande utbildning och skydd mot våld och övergrepp. FN:s barnkonventionen är grunden för alla deras insatser Om vi inte kan förhindra krig, måste vi åtminstone göra allt för att förebygga och begränsa krigens skadeverkningar, och upplysa om krigets fasor. Europas glömda blodbad – minnen från Solferino är en sådan ögonvittnesskildring, från ett krig som av sin samtid räknades som ett av de blodigaste i historien. Trots alla moderna krigsreportage vi dagligen tvingas ta del i vår värld, går det inte att förhålla sig likgiltig, till Henry Dunants starka och omedelbara skildring av krigets fasor. Mats Lönnerblad |
|
Bankrättsföreningen |
|
|
|
|
Hemsida |