[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Vår våldsamma värld Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 25 febr. 2007 Journalisten och författarens Robert Fisks senaste bok: Det stora kriget för mänskligheten (Norstedts Förlag, 2007) är ett mästerverk ifråga om tragik och äventyr. Det är också en berättelse full av humor och medkänsla. Titeln är en anspelning på den historiska uppgift de allierade ansåg sig stå inför, under det första världskriget. Bokens titel: Det stora kriget för mänskligheten Författare: Robert Fisk Översättning: Katalin Földesi Förlag: Norstedts Förlag, 2007 Antal sidor: 1176 sidor Författarens ögonvittnesskildringar av den moderna krigsföringens brutalitet och fasor, följer i spåren av de stora reportrar som rapporterade under det andra världskriget. Framställningen genomsyras av både en stor misstro och vrede. Journalisten Robert Fisk bevakar sedan länge Mellanöstern för tidningen Independets räkning. Han bor sedan 30 år i Beirut. Han har tilldelats flera journalistpriser – både brittiska och internationella – vilket är mer än någon annan utrikeskorrespondent. Hans tidigare bok, Pity the Nation, handlar om kriget i Libanon har också fått lysande kritik. Hans episka skildring i ”Det stora kriget för mänskligheten” är fylld av hopplöshet, svek och våld. Genom hans rapportering om konflikter, grymheter och blodsutgjutelse på slagfälten i Afghanistan, Algeriet, Irak, Iran, Israel och Palestina får händelserna den 11 september 2001 och det efterföljande kriget mot terrorn nya förfärliga dimensioner. Ögonvittnesskildringarna är av samma slag som Henry Dunant skriver om i boken: Europas bortglömda blodbad. Minnen från Solferino, (Lind & Co, 2005) som också skildrar krigets fasor med samma empati, fast då handlade det om det italienska frihetskriget under mitten av 1800-talet. Till skillnad från Robert Fisk, som alltid tvingas vara närvarande i sin egenskap av journalist, när någon ny stor krigshändelse blossar upp i Mellanöstern, var Henry Dunant schweizisk affärsman och filantrop, som bara vid råkade befinna sig alldeles i närheten av det stora slaget vid Solferino. Deras stora medkänsla för alla de som orättgärdigt drabbas av krigets vansinne är densamma. Robert Fisks skildring av krigets fasor nästan 150 år efter Dunants fasansfulla skildring av det stora slaget vid Solferino visar också att motiven för krig är densamma. Men krigszonerna har förändrats geografiskt. Efter andra världskriget och bildandet av den Europeiska Unionen (EU) har de Europeiska krigshärdarna flyttat ut från Europa till Mellanöstern. Hur länge denna fred kommer att vara i Europa, är det ingen som vet. Det är inte längre bara soldaterna som deltar i krigen. Allmänheten drabbas också på ett helt annat sätt än tidigare. Då det var soldaterna som på var sin sida bekämpade varandra i stora blodiga slagsmål med dödlig utgång. Nu är också allmänheten i de drabbade områdena som också tvingas bli ofrivilligt involverade i olika krigsinsatser, på ett helt annat sätt än tidigare. Anledningen till att starta krig är samma nu som tidigare. Det finns alltid goda skäl att vilja slå ihjäl sin nästa. Om man genom att gå ut på slagfältet kan vinna ekonomiska fördelar av något slag. I Afghanistan iakttog Robert Fisk ryssarna som kämpade för sin ”internationella plikt” i en konflikt mot den ”internationella terrorismen” ; Deras afghanska motståndare kämpade naturligtvis mot den ”kommunistiska aggressionen”. Robert Fisk rapporterade från frontlinjerna mellan iranierna under det så kallade ”påtvingade kriget” Mot Saddam Hussein – som kallade sin invasion av 1980 för ”virvelvindskriget” Han har sett israelerna invadera Libanon två gånger och sedan återinvadera den palestinska Västbanken för att, som de påstod, ”rensa landet på terrorism” Han var med när den algeriska armén förklarade krig mot islamisterna av samma uppgivna skäl och torterade och avrättade sina fångar lika ohämmat som deras fiender. Sedan invaderade Saddam Hussein Kuwait 1990 och amerikanarna skickade sina trupper till Persiska viken för att befria emiratet och införa en ”ny världsordning”. Man blir trött bara man hör argumenten. Poeten TS Eliot tog itu med den stora cynismen i den politiska argumentationen redan 1946. Han menar att rättsskipningen under krig degraderas till ett verktyg för den politiska lidelsen. Hans uppfattning om vad som då gällde då gäller i högsta grad fortfarande. TS Eliot reagerar också mot att stater som en gång ryggade tillbaka för att fördöma de mest himmelskriande kränkningar av mänskliga rättigheter, nu uppmanas att blanda sig i andra länders politiska angelägenheter, som vi egentligen inte har med att göra – detta i fredens och samförståndets namn. Aktning om andra folks kultur, för deras livsformer, är ingenting annat än respekt för historien, men den bryr vi oss ej så mycket om längre. Min förhoppning är att vi i Europa kanske kan undkomma historien, om vi verkligen vill. Vi har börjat lära oss att dra skiljelinjer i våra liv. Åren 1918 och 1945 skapade vi våra nya liv i väst. Vi kunde börja om. Därför tror att vi, att vi kan rekommendera folken i Mellanöstern att göra samma sak. Men det kan vi inte göra menar Robert Fisk. Historien – orättvisornas historia – höljer dem för djupt. Mats Lönnerblad Ordförande i Bankrättsföreningen

Informera en kollega:

Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter! Hemsida