[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Hur mycket får man lura sin befolkning ? Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 20 aug 2008 George Orwell skrev 1948 romanen 1984 om det totalitära samhället där storebror (staten) ser allt vi gör. Länge har man raljerat omkring att storebror ser oss, men det är först på senare tid, i och med införande av nya förbud och övervakning av allmänhetens göranden och låtande, som faktiskt inte syftar till annat än ren maktutövning, som romanen blir verklighet. Bokens titel: I trygghetsnarkomanernas land Författare: David Eberhard Förlag: Prisma bokförlag, 2006 Antal sidor: 316 Om svenska staten, som lägger sig i allt vi gör, har David Eberhard skrivit en avslöjande bok. Han är överläkare och chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid S:t Görans sjukhus. I sin mycket uppmärksammade bok: I trygghetsnarkomanernas land (Prisma Bokförlag, 2006) som handlar om Sverige och det nationella paniksyndromet, tar han upp några av de stora politiska felstegen i det moderna svenska samhället. Det är en nyttig och omtumlande bok, som jag gärna rekommenderar för läsning. Det förefaller som pappa staten i Sverige skyddar oss mot allting som är otryggt och bedöms som farligt. I sådana fall kan också staten medvetet bedra oss, en utan att man bryr sig. Grunden för den uteblivna viljan att våga satsa kan sägas ha flera tydliga orsaker till det nationella paniksyndromet. Först och främst lär man sig redan från barnsben att det är fult att tävla i skolämnen, en brist som försämrar de blivande företagarnas kunskaper och förmåga konkurrens. Dessutom har lärarnas status devalverats utan motstycke under de senaste femtio åren. Deras handlingsfrihet är i dag i stort sett obefintlig. Den moderna svenska pedagogiken uppfyller flera kriterier för det nationella paniksyndromet. Tydligast märks detta i förbudet mot i stort sett alla tävlingsmoment i skolämnen. Det har i sin tur lett till att man tagit bort betyg i tidiga årskurser och minimerat antalet betygssteg. Vi fostras därför att bli likadana. Lika dåliga. Vi svenskar närmast fått lära oss att trygghet är det viktigaste i livet. Därför kan man inte försätta sig i en situation då man frivilligt tackar nej till en trygg anställning till förmån för en osäker värld sin egen företagare. En värld som är undantagen från arbetslöshetsersättning och stora bidrag, om man misslyckas. Det tycks heller inte gått upp för våra politiker från vänster till höger att statsapparaten i trygghetssamhället är extremt dyr. Allt måste ju kontrolleras och likställas av alla. En kontroll och en överdriven anpassning som naturligtvis kostar och som därmed kräver det extremt höga skattetryck vi har i Sverige. Och som grädde på moset har man stiftat trygghetslagar för arbetare som gör det närmast omöjligt att bli av med någon olämplig. Och helt omöjligt att avskeda någon på grund av för ringa prestationer (under förutsättning att det inte är absurda skillnader i arbetsförmåga), oavsett om det drabbar företaget eller inte. En vetskap som kan få den modigaste att dra tillbaka sina projektpengar och i stället ta ett lönearbete, skriver David Eberhard. Det kanske är en av förklaringarna till varför svenska högskolestudenter hellre går arbetslösa än startar egna företag. Enligt en utredning av professor Johan Wiklund vars resultat presenterades i Dagens Nyheter den 2 juni 2005 visar att bara 3,6 procent av alla högskolestuderande ingenjörer, naturvetare och medicinare har mellan 1990 och 2000 satsat på eget företagande. Undersökningen visade också att bland sistaårsstudenter på ingenjörshögskola att få en fast anställning. I andra hand önskade de fortsätta studera och i sista hand önskade de bli företagare. På frågan om vad de fann troligast efter examen, visade det sig att eget företagandet till om med kom efter arbetslöshet. Författaren anser att staten genom sin överdrivna vilja att lägga till rätta alla våra liv på det sättet faktiskt urholkat all framåtanda och naturliga drivkraft. Något som han ser som ett av de allvarligaste tecknen på att trygghetsnarkomanin börjat styra allas våra liv på ett sätt som inte längre är acceptabelt. Sedan 70-talet har Sverige också förlorat tätpositionen inom entreprenörskapet i världen. Landet har (enligt Patent – och Registreringsverket statistik) 2005 endast 32 patentansökningar per 100.000 invånare, att jämföras med hur det var under 1960-och 70-talet. Då lämnades det in 210 patentansökningar per 100.000 invånare, varje år. Den överdrivna omsorgen om invånarna har gjort oss alla mer eller mindre dysfunktionella. Detta gäller inte bara Sverige. I hela västvärlden har vi under hela efterkrigstiden successivt tagit ifrån befolkningen funktionella strategier för hur man hanterar livet. I Sverige har vi dessutom lett den internationella trygghetsexplosionen, som verkar syfta till att skrämma medborgarna till lydnad. Skall vi ha lättare att överleva, måste vi på nytt lära oss att göra riskbedömningar. Det är just detta som saknas i det svenska trygghetsnarkomana samhället. Det sker gradvis en infantilisering där ansvarstagandet först hos föräldrarna, men sedan hos de växande barnen sker genom införandet av förbud snarare än genom förnuft. På det sättet lär sig inte barnen vad som är farligt och föräldrarna kan varken uppfatta eller bedöma risker. David Eberhard vill också minska myndigheternas makt. Han menar att en följdeffekt av att vi minimerar den statliga styrningen är att det enskilda handlingsutrymmer för medborgarna kommer att öka. Det i sin tur leder till en driftigare befolkning som åter vågar konkurrera och utvecklas. Det stora felet som vi gör är att vi luras genom att försöka dölja alla skillnader mellan människor och inte låta den starke växa. En strategi som också kväver dem som den ska skydda. Det är rädslan för död och utslagning som gör oss svenskar alltmer livlösa. Genom barndomens övervadderade värld, via skolans underkontrollerande riktlinjer, till de vuxnas medborgarnas infantiliserade arbetsliv går en röd tråd av överdriven omsorg baserad på panik inför det krävande och möjligen farliga. Jag delar författarens uppfattning om att statens kvävande omsorger om sina medborgare gör att svenskarna försvagats, både andligt och ekonomiskt. När det sedan uppkommer verkliga kriser är staten vare sig beredd eller förmår att axla sitt ansvar. Det visar såväl hanteringen av den svenska bankkrisen 1987 – 1993, som hanteringen av Estonias förlisning och Tsunamikatastrofen. Mats Lönnerblad Ordförande i Bankrättsföreningen

Informera en kollega:

Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter! Hemsida