Bankrättsföreningen
|
[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Hatets och ondskans kolportörer Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 29 aug 2008 Utgivningen av Jonathan Lithells drygt 900 sidor tjocka roman ”Les Bienveillants” i Frankrike hösten 2006, blev en litterär sensation. Trots bokens tunga ämne om judehat och ondska, dess gigantiska omfång, såldes den på kort tid i hundratusentals exemplar. Boken tilldelades de två mest prestigefyllda litterära priserna i Frankrike. Franska akademiens stora pris samt Concourtpriset. Bokens titel: De välvilliga Nu har boken kommit ut i svensk översättning med titeln: De välvilliga (Brombergs förlag, 2008. Översättning av Cecilia Franklin) Vad Jonathan Lithell visar med sin stora roman är hur svag och lättmanipulerad människan är. Hur lätt det är att bara anpassa sig efter den politiska makten, begå ondskefulla gärningar mot helt oskyldiga människor, under maktfullkomliga galningar, som Hitler och Stalin. Historien handlar om den gamle SS-officeren Max Aue som ser tillbaka på krigsåren under andra världskriget i Hitlers armé och likvideringen av 6 miljoner judar. I neutral och saklig ton, utan tecken på någon som helst ånger eller självförebråelse, berättar han sin makabra historia. Fram tonar bilden av Max Aue som en mycket beläst, bildad och kultiverad person. Tidigare har det givits många vittnesmål om andra världskrigets fasor och judeutrotningen, från dess många offer, men i Jonathan Lithells bok skildras händelserna genom bödelns ögon. Samtidigt som han är en kulturvarelse är han en kallblodig barbar. Är människans natur dubbel ? Kan vem som helst av oss bli som han ? Kan vi alla passera gränsen till mörkret ? Märker vi när det sker, frågar sig författaren. Jonathan Lithells grepp att låta ett monster med ansvar för massavrättningar av judar och oliktänkande förklara och försöka ursäkta sig, är ett ovanligt och effektivt grepp. Max Hue är en nazistisk officer som också har i uppdrag att koncentrationslägren skall fungera så effektivt som möjligt. Genom honom förklarar Lithell hatets och ondskans natur på ett mästerligt sätt. Tre andra författare som tar tag i judehatets problematik är Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz som i boken: Judehatets svarta bok (Albert Bonniers Förlag, 2008. Översättning: Lena Hjolman Bokens titel: Judehatets svarta bok De beskriver judehatet ur ett historiskt perspektiv, redogör för hur judarna under århundranden anklagats kollektivt för att ha mördat Kristus, förgiftat brunnar, sprida sjukdomar och för att stå i förbindelse med djävulen. Det var därför de isolerades i getton och på judegator, stigmatiserades med hattar och gula stjärnor, jagades bort från land och områden där de hade levt i generationer, tvångsdöptes eller dödades. Vid vissa tillfällen, som i Spanien år 1492, blev judarna också klassificerade utifrån raskriterier. Den ”moderna” antisemitismen tog avstånd från sådana primitiva uttryck för judefientlighet och stod enbart på så kallad ”vetenskaplig” grund. Rasforskare, antropologer och biologer, och i deras spår även vetenskapsmän och författare, utvecklade en rasbaserad antisemistim som presenterade teorier om en raskamp mellan två motpoler: judarna och arierna. En annan elementär sida av främlingshatets psykologi är att hatet visserligen kan motivera övergreppet, men att övergreppen också stimulerar hatet Hitler menade att i ”etniskt rena” nationalstater skulle det inte finnas plats för några judar. De beskylldes för att vara rotlösa parasiter som sög all kraft ur värdnationen. Antisemitism är lätt att känna igen. Under historiens gång har judarna framställts som frånstötande, än på grund av sin rikedom, än på grund av fattigdom, än för att det var alltför sekulariserade, än för att de tvärtom var ortodoxa fosiler som ställde sig i vägen för alla framsteg. Det var möjligt eftersom hatet mot judarna oavsett ideologisk överbyggnad har en folklig klangbotten i antijudiska schabloner från den kristna traditionen. Hur undfallande människor kan förhålla sig till despotiska och ondskefulla makthavare berättar Simon Sebag Montefiore om i sina två biografier om Stalin: Stalin. Den röde tsaren och hans hov (Bokförlaget Prisma 2004. Översättning: Olov Hyllenmark) och Den unge Stalin (Bokförlaget Prisma 2007. Översättning: Per Nyqvist) Monefiore visar hur lätt det är att tillskaffa sig den absoluta makten för att sedan utnyttja hela sin omgivning för egen vinning. Bokens titel: Stalin. Den röde tsaren
och hans hov Boken titel: Den unge Stalin Josef Stalin var fanatisk marxist. Han såg revolutionen som sin stora uppgift. Så fort man hör Stalins namn tänker man på folkmord, personkult och järnhårt förtryck. Men han var inte ensam. Hans hat mot oliktänkande var lika stort som Hitlers. Han drogs till den samhällsomstörtande ryska socialismen och verkade som yrkesrevolutionär under hela sitt liv. Stalin gjorde ett så starkt intryck på Lenin att denne gjorde honom till sin närmaste man (vid sidan av Trotskij) Montefiore visar i sina böcker hur Stalins erfarenheter från den revolutionära kampen gav honom speciella förutsättningar att nå den högsta makten i Kreml. Det var Stalins paranoida läggning i förbindelse med hans totala hängivenhet för saken som skapade hans personlighet som var monstruös i sin grymhet och paranoida nyckfullhet. Men ansvaret för många av de mord som begicks under denna period får också läggas på de hundratusentals funktionärer som beordrade och utförde morden på de politiskt oliktänkande, under den grymma Stalinregimen i det forna Sovjet. Stalin och hans hejdukar mördade med stor iver och de hade ofta ihjäl många fler än de blivit ombedda. Ingen har någonsin blivit ställd till svars för dessa brott. Det systematiska mördandet satte igång så snart Lenin grep makten 1917 och upphörde inte förrän Stalin dog. Stalins mål var att en gång för alla göra slut på samtliga ”folkfiender” och dem som inte gick att uppfostra till socialism. Därigenom ville han skynda på klasskrankornas försvinnande i syfte att inrätta paradiset åt massorna. Om Hitlers mord på judar brukar klassas som genocid (folkmord), var Stalins attacker democid, mord på det egna folket- klasskampen uppskruvad till ren mordlystnad. Den fråga som jag själv ställer mig, när
jag försöker förstå hatets och ondskans psykologi, Är inte svaret på dessa frågor självklar mänsklig rättighet ? Mats Lönnerblad |
|
Bankrättsföreningen |
|
|
|
|
Hemsida |