Bankrättsföreningen
|
[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Tempus Edax, Homo Edacior (Tiden slukar, människan uppslukar) - Gammalt romerskt talesätt Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 23 okt. 2008 Om människans urgamla dröm att kunna förlänga sitt eget liv handlar Raymond Khourys andra stora äventyrsroman: Ormens tecken i översättning av Ulla Danielsson (Norstedts förlag (2008). Den är skriven direkt efter hans osannolika framgång med sin första historiska roman: Den siste tempelriddaren, (Prisma, 2006) som sålt i miljoner exemplar över hela världen och hittills utkommit på 35 språk. Bokens titel: Ormens tecken Khourys specialitet är att han lyckas införliva historisk forskning, med en spännande intrig, som berör oss på flera plan. Det lyckas han med även i denna spännande bok som handlar om människans längtan att leva vidare, och få uppleva ännu mer av livet. En dröm som är lika gammal som livet självt. Inte nog att vi lever våra liv ständigt medvetna om vår oundvikliga och annalkande död. Vi är också den enda art som har denna insikt, skriver Khoury. I officiella kretsar betraktade många forskningen om åldrandet, ungefär på samma sätt som man ser på kvackare, alkemister och de charlataner, som förr i tiden brukade sälja ormolja. Seriösa vetenskapsmän brukade hålla fast vid den traditionella tron, på vår utmätta tid och ålderdomen är någonting oundvikligt. Därför ville man inte gärna ägna sig åt någonting som är dömt att misslyckas. Men tiderna förändras och ålderdomen förlängs. På artonhundratalet var medellivslängden i världen runt fyrtio år, på nittionhundratalet femtio. Nu ligger den i de rika industriländerna runt 80 år. Då människan tidigare haft en chans på 20 miljoner att leva till hundra, har hon nu en chans på hundra. Den viktiga skillnaden är att man uppnått denna längre livslängd genom att utveckla vaccin och antibiotika, som inte ansågs syfta till att förlänga livet, utan snarare för att bekämpa allvarliga sjukdomar, vilket är ett odiskutabelt ädelt mål. Under tusentals år – under så gott som hela mänsklighetens historia – uppnådde människor och djur nästan aldrig långt framskriden ålder när de levde i vildmarken, långt borta från den civiliserade världens framsteg och omsorger både i tid och rum. De råkade ut för rovdjur, drabbades av sjukdomar, svält och naturkatastrofer. De fick helt enkelt aldrig någon chans att bli gamla. Upptakten i Ormens tecken är nog så spännande: Evelyn Bishop, amerikansk arkeolog med trettioårig erfarenhet av utgrävningar i Mellanöstern får ett oväntat besök. Hennes före detta assistent Farouk har flytt från krigets Irak och erbjuder Evelyn några irakiska artefakter. Han vet att Evelyn är intresserad av en av dem: Kitab al Wasifa – en urgammal handskrift med medicinska formler som förklarar hur människan skall bära sig åt för att kunna leva längre. Spåren leder till en gammal skrift med en orm (Ouroboros) på omslaget. Ouroboros är en av världens allra äldsta ockulta symboler. Man kan spåra dess rötter tusentals år tillbaka till grisdrakarna i Hongshankulturen i Kina och till det gamla Egypten; senare har man hittat samma symbol hos fenicierna och hos grekerna som gav den dess namn, Ouroboros betyder ”svansslukare”. Ourobororos har också under många hundra år en stark ställning inom alkemins hemliga symbolspråk. Ormen som slukar sig själv är en mäktig arketyp som representerade olika saker för olika folk – för några var det en positiv symbol, för andra var den ondskans budbärare. Vad Farouk inte vet är att Mukhabarat, den fruktade irakiska säkerhetstjänsten, är honom på spåren, men innan Farouk och Evelyn vet ordet av har Evelyn kidnappats och förts bort av en läkare, som försöker finna en metod att förlänga livet. Han tror att Evelyn har fått den information han letar efter. En metod som förlänger vår nuvarande livslängd och fördröjer nedbrytandet av cellerna och radikalt uppskjuter åldersförändringarna i kroppen. För att nå sitt mål har läkaren som också är forskare, sedan länge tillämpat sina experiment i praktiken, på människor i sitt underjordiska laboratorium – män kvinnor och barn – som samtliga utsatts för ohyggliga medicinska experiment. Romanen spänner över tid och rum. Från 1700-talet Neapel till dagens situationen i Irak och Libanon. Skildringen av de medicinska experimenten en oroligt värld i ständig och våldsam förändring känns nog så realistisk, mot bakgrund vad vi redan vet om de politiska händelserna i Mellanöstern.. Övergreppen som skildras känns inte förvånande. Strävan efter makt och politiska särintressen styr nog händelserna i världen, i en långt större utsträckning än vad vi någonsin kan föreställa oss. Mats Lönnerblad |
|
Bankrättsföreningen |
|
|
|
|
Hemsida |