[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] En bankmans bekännelser Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 24 okt. 2008 Det var många faktorer som medverkade till att den svenska bankkrisen 1987 – 1993 blev den djupaste i Europa. I sin bok: Jacobs stege (Ekerlids förlag, 2008) erkänner författaren Jacob Palmstierna utan omsvep att det var uppenbart att de svenska bankerna under denna period inte hade några inbyggda spärrar mot äventyrlig kreditgivning. Bokens titel: Jacobs stege Författare: Jacob Palmstierna Förlag: Ekerlids förlag, 2008 Antal sidor: 276 Jacob Palmstierna är annars mest känd för, att som nyutnämnd VD för S-E-banken 1989, efter bara några månader känt sig tvungen att lämna sin VD-post, på grund av sina husaffärer. Banken kunde ju inte behålla sin förste VD, som inte var där och som stod under åtal. Han räknades därför inte längre som en tillgång för banken, utan som en belastning. När domslutet kom blev Palmstierna helt frikänd i Stockholms tingsrätt. Domen överklagades inte. Palmstierna fick rätt i sak, men stod plötsligt helt utan jobb efter många års verksamhet inom både Stockholms Enskilda Bank, som långt tidigare och under stor vånda fusionerats med Skandinaviska Banken, när de bägge bankerna slogs ihop och bildade S-E-Banken vid årsskiftet 1971/72. Efter ett års arbetslöshet blev Palmstierna kallad till Nordbanken (som numera bytt namn till Nordea) i december 1990 som då redan var på obestånd, men ändå fortsatte sin verksamhet som ingenting hade hänt. Det var den nyutnämnde styrelseordförande Björn Wahlström i Nordbanken som hade ringt. Han behövde Palmstiernas hjälp med att reda ut bankens trassliga affärer. Den dramatiska bakgrunden var att Nordbanken, där staten ägde 72 procent, tidigare lyckats dölja sina dåliga krediter i redovisningen. Men till slut var ändå Nordbanken tvungen att annonsera ut sina besvärande kreditförluster. Anders Sahlén som var chef för den dåvarande Bankinspektionen hade kallat upp verkställande direktören Rune Barnéus och förklarat att han saknade förtroende för honom, det vill säga de facto avskedat honom. Den av socialdemokraterna utsedde nye finansministern Allan Larsson som tillträdde 1990, hade därefter kallat till sig styrelseordföranden Tony Hagström, chef för Televerket, och på förhand bestämt sig för att om Hagström sade att han stötte Barnéus skulle också Hagström få gå. Så blev det. Banken stod i december 1990 utan både ordförande och verkställande direktör – dessutom hade en stor del av styrelsen också tvingats avgå. Det var många faktorer som medverkade till att den svenska bankkrisen den gången blev den djupaste i Europa. Superdevalveringen 1982 med 16 procent utgjorde startskottet. Bankernas och finansbolagens hämningslösa kreditgivning under slutet av 1980-talet var en annan. En slapp finanspolitik – en riksbank som ännu inte vunnit självständig och respekterad ställning som landets inflationsbekämpare nummer 1, var också en av orsakerna till att den förra bankkrisen blev så omfattande. Men inte bara det: bankerna hade alltför länge varit avskärmade från den internationella kapitalmarknaden. Det sörjde valutaregleringen för. Den hade införts 1939 och aldrig tagits bort. Svenska bankaktier fick inte ägas av utlänningar. Det innebar att Sverige tidigare inte fått konkurrens eller impulser utifrån, till exempel från länder där man på ett handgripligt sätt erfarit att tillgångsvärden – aktier och fastigheter – kunde falla dramatiskt. Eller där en centralbank gjorde motstånd mot valutaspekulationer. Björn Wahlström och Jacob Palmstierna kom till Nordbanken i januari 1991 tillsammans med den nyutnämnde VD:n Hans Dalborg, som kom från Skandia. De första de gjorde var att försöka uppskatta bankens förluster. Totalt summerade de sannolika förlusterna till 5,2 miljarder kronor. Dubbelt upp mot vad Bankinspektionen uppskattat någon månad tidigare. Påfallande många förluster upptäcktes då i det som kallades för Norra Nordbanken, det som en gång varit Sundsvallsbanken eller Upplandsbanken. Det fick staten som huvudägare till Nordbanken att garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor. I denna nyemission tecknade staten aktier för 4,2 miljarder kronor och ägde därefter 77 procent av aktierna. Redan ett halvår efter nyemissionen, under våren 1992, stod det klart att problemen var allvarligare än vad Dalborg och Palmstierna hade uppgett. Riksdagen bemyndigade då regeringen att inom en ram på 20 miljarder, omstrukturera banken. PK-banken (som Nordbanken tidigare hette) hade betalat 5,7 miljarder för det som kallades för Norra Nordbanken. Dess kreditförluster bara 1991 och 1992 översteg 4 miljarder kronor, Ett eländigt köp. Fel pris och fel tajming konstaterar Palmstierna i sin mycket läsvärda bok, som ändå måste ses som en partsinlaga från Nordbanken. Banklagens bestämmelser utgår från tanken att främst kredithanteringen är så fundamental för en bank att ansvaret för denna ska ligga hos det högsta organet – styrelsen. Det förutsätter att styrelsen är kapabel – både kompetensmässigt och tidsmässigt – att axla ansvaret. Så var inte fallet i Nordbanken, skriver Palmstierna. Styrelsen i Nordbanken hade åtskilliga personer med bred allmänerfarenhet – men ingen hade egen personlig, flerårig erfarenhet av praktiskt kreditarbete. Den andra förutsättningen för att driva bank är att styrelsen är så organiserad att den har tillräckligt med tid för kreditfrågorna. Den förutsättningen uppfylldes inte i Nordbanken. Konsekvensen blev att styrelsen regelmässigt lät ledningen träffa de större kreditbesluten som enligt instruktionerna skulle fattats av styrelsen. Det var detta som ledde till den kravlösa ordning som avslöjades – brister som avslöjades först när krisen sedan länge var ett faktum. För att en bank ska få hjälp med att vidmakthålla den enskilt viktigaste ingrediensen i sin rörelse – omvärldens förtroende är banker underkastade omfattande regler. I lag och enligt förordningar. Det gäller storleken av kapitalet, det gäller kreditinstruktioner och det gäller hur revisionen skall gå till. Bankens organisation och traditioner går ut på att sköta alla poster i balansräkningen så att man inte tar onödiga risker och inte utsätter sina kunder för häftiga kast i behandlingen av dem. Enligt både Palmstiernas bok Jacobs stege och enligt mina egna böcker om den tidigare svenska bankkrisen, gjorde man inte detta. Enligt min uppfattning gör man det fortfarande inte. Det är därför hög tid att man ändrar lagstiftningen så att företagskunderna skyddas bättre under denna brinnande globala bankkris, som ingen i dag vet hur den kommer att sluta. Men som redan fått omfattande konsekvenser för flera länder och där Sverige fortfarande inte vidtagit några konkreta insatser för att skydda företagandet i Sverige. Mats Lönnerblad Ordförande i Bankrättsföreningen

Informera en kollega:

Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter! Hemsida