Bankrättsföreningen
|
[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Motboken Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 5 nov. 2008 Det är kriser och katastrofer som skapar förändring. Där tror jag Naomi Klein och jag kan vara överens, efter att ha läst hennes senaste bok: Chockdoktrinen i översättning av Henrik Gundenäs och Stefan Lindgren, (Ordfront förlag, 2007). I boken hävdar hon katastrofkapitalismens genombrott. Bokens titel: Chockdoktrinen Naomi Klein är tidigare känd som författare till världssuccén No Logo som utkom på svenska 2001. En bok som kallas för en bibel för antiglobaliseringsrörelsen. Som författare har Naomi Klein tidigare gjort sig känd som en ivrig anhängare av socialismen och statens okränkbara makt i förhållande till den fria företagsamheten. I sina böcker försvarar hon därför offentlig egendom och motsätter sig privata initiativ. Först måste jag erkänna att det hon skriver om ”katastrofkapitalism” väl överensstämmer med upphovet till flera tidigare finanskriser och den globala bankkris vi nu genomlider, som jag själv skrivit 7 böcker om. Den senaste med titeln: ”Finansfrossa” (2008). Men det är inte det hon skriver om. I Chockdoktrinen vill hon i stället underminera hela liberala ekonomiska tänkandet av i dag och förändra samhällsdebatten i socialistisk riktning. Hennes sätt att göra det på har fått både Johan Norberg (liberal) och Boris Benulic (marxist av den gamla stammen) att gå i taket och skriva en motbok med titeln: Extra ! Allt om Naomi Kleins nakenschock (Voltaire Publishing,2008) Bokens titel: Extra ! Allt om Naomi
Kleins nakenschock Drömmen om att sopa bort allt som är föråldrat och hindrande och börja om från noll, tycks var oemotståndlig för många av dagens politiker och ekonomer, hävdar Naomi Klein. I spåren på detta tänkande följer massiva privatiseringar av sådant som tidigare varit offentlig egendom och utförsäljning av naturtillgångar till transnationella storkoncerner. Bland de ytterst ansvariga för den liberalisering som världen nu genomgår, tycks vara Milton Friedman och Marget Thatcher, hävdar Klein. Hennes teser är lika enkla som konspiratoriska. Liberala reformer är impopulära. Därför måste marknadsvännerna lura dem på folk. Så de utnyttjar olika katastrofer till att liberalisera och privatisera, medan folket är chockat, och inte kan göra något motstånd. Johan Norberg skriver att Kleins katastrofpolemik faller samman som ett korthus så fort man kontrollerar hennes påståenden och närmare undersöker de historier hon skriver om. I sin bok dokumenterar Johan Norberg och Boris Benulic Chockdoktrinens nakenhet från två olika håll – det är en undersökning inifrån boken och en utifrån. Norberg granskar Naomi Kleins framställning i sig, medan Benulic undersöker de händelser och berättelser som Klein försöker passa in i sin historia. Naomi Klein har valt sin egen metod i sitt skrivande, menare Boris Benulic. Hon vandrar runt i historien som ett litet barn på en sommaräng. Där plockar hon en gullviva, där en maskros, och se där en smörblomma. Hon samlar dem förtjust i en bukett och tror att det är samma blomma hon plockat, eftersom de alla är gula. En vänster som vill förändra världen måste vara noga med fakta. Det är inte Naomi Klein. Hennes bok kan därför aldrig bli till vägledning till verklig handling, men den kan i värsta fall förleda människor, som vill väl, till en poänglös tillvaro av demonstrationer och protester som saknar mål och mening. Just därför bör Klein kläs av, anser Benulic. Min uppfattning om ekonomiska kriser är att dörrarna stängs för företagare när det är kris. Den finansoro vi alla nu upplever har gjort det allt svårare för både stora och bolag att överleva. När internetbranschen befann sig i kris under åren kring 2000, var det i princip omöjligt att hitta riskvilligt kapital för entreprenörer och företagare. När hela länder hamnar i den ekonomiska utförsbacken, och konjunkturprognoserna skrivs ner i en rasande fart, är det också företagen som drabbas hårdast. Det fick den stora amerikanska investmentbanken Lehman Brothers erfara, när de tvingades att lämna in sin konkursansökan den 15 oktober 2008. För att statuera ett affärsmoraliskt exempel hade finansministern Henry Paulson och Federal Reservechefen Ben Bernanke beslutat att det inte skulle bli någon statlig räddningsaktion för den misskötta banken. Även den svenska stabilitetspaketet för finansmarknaden lär bli dyr för de svenska bankerna som på kort tid åter drabbats av en ny och ännu större global bankkris. Den obligatoriska avgiften till stabilitetsfonden, som den svenska regeringen vill införa, kommer under de närmaste 15 åren kosta de svenska bankerna omkring 40 miljarder kronor. Länder i kris med urholkade statsfinanser, som pressas hårt av finanskris och enorma budgetunderskott gör det helt enkelt svårare för företagare att verka i dessa länder, och inte lättare, som Naomi Klein påstår. Mats Lönnerblad |
|
Bankrättsföreningen |
|
|
|
|
Hemsida |