Bankrättsföreningen
|
[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Bailout (Kapitalinjektion) Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 12 nov. 2008 Världen har aldrig tidigare skådat de kapitalinjektioner som i dag pumpas in i det finansiella systemet, för att rädda bankerna från deras egna misstag. Om dagens globala bankkris, vad som hände och hur man skall kunna lösa krisen, har Robert J Shiller skrivit en intressant och uppmärksammad bok med titeln: ”The subprime solution” (Princeton University Press, 2008) Bokens titel: Robert J Shiller är professor i ekonomi vid Yale Universitetet. Han har tidigare skrivit de bästsäljande böckerna: ”Irrational Exuberance” och ”The New Financial Order” på samma förlag. Ursprunget till den globala bankkrisen och det ekonomiska elände som vi nu upplever hade ett gott syfte. President Bill Clinton ville att även USA:s fattiga minoriteter skulle kunna få bolån och köpa sina egna bostäder. Den amerikanska regeringen tvingade därför de statligt kontrollerade bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae att öka andelen låginkomsttagare bland låntagarna. Följden blev att familjer, som egentligen inte har råd att köpa några hus, går till banken för att ansöka om bolån, som de egentligen inte har råd att betala. Trots att familjernas inkomster är för låga, godkänner bolåneinstituten lånen. Man frågar inte ens om de har en fast anställning, eller begär in en budget, som visar hur de skall kunna betala sina lån. Bankernas vinst är ränteinbetalningarna. Men banken vill göra snabba klipp och säljer snabbt lånen vidare. På så vis slipper man också riskerna med familjernas dåliga ekonomi. Pengarna kan banken låna ut till nya kunder och sedan sälja vidare även deras skulder. Man skapar helt enkelt en ny marknad för begagnade skulder och framtida ränteintäkter, som ses som en bra investering av köparna, som bland annat består av investmentbanker. Investmentbankerna vill också tjäna pengar. De säljer därför raskt skulderna vidare, som en lönsam investering för hedgefonder, pensionsfonder, organisationer och kommuner över hela världen. Investmentbankerna slår ihop lånen till något som kallas för collateralized debt obligation (CDO) . Men man nöjer sig inte bara med att köpa upp bolån som man paketerar om och säljer vidare. Man blandar och ger, i sina CDO-paket. Bolån, kontokortsskulder och andra skulder blandas för att få ett så högt kreditvärde som möjligt. Lånen försäkras och värderas innan de säljs vidare. Men de mest riskfyllda lånen tvingas investmentbankerna behålla själva. Bankerna ser till att CDO-paketen betraktas som en lysande affär. De blir lätta att sälja vidare. Därför försöker man skaffa ännu fler och större skulder, utan tanke på de ekonomiska konsekvenserna. . Precis som de fyra svenska storbankerna gjorde under den förra svenska bankkrisen 1987 – 1993 släppte alla hämningar, för de fem amerikanska investmentbankerna. Bear Stearns, Lehman Brothers, Merrill Lynch, Goldman Sachs och Morgan Stanley. De ökade sina skuldinnehav, utan tanke på sin egen kapitaltäckningsgrad. Till en början tjänade bankerna stora pengar, samtidigt som de tog enorma risker. Bubblan brast när de fattiga familjerna inte längre kunde betala sina hus. Resultatet blev en havererad familjeekonomi och stora skulder. Bear Stearns blev den amerikanska bankkrisens första offer den 16 mars 2008. Banken köps upp av konkurrenten JP Morgan Chase. Den 15 september går investmentbanken Lehman Brothers i konkurs vilket skapar de stormvindar som vi nu ser i det globala banksystemet. I dag känner hela världen till ursprunget till ”subprimekrisen”. Det var den spekulativa entusiasmen som blåste upp den amerikanska bostadsmarknaden till rekordnivåer. På samma sätt som etanolpriserna gått upp, så att många redan fattiga människor inte längre har råd att äta någon mat. För ett vanligt hushåll är deras livs största investering, vad som görs av det egna hemmet. Därför måste man beklaga att husägarna råkat i spekulanternas våld på det sättet som skett. Att först locka folk att köpa sina bostäder, med låg kontantinsats väl medvetna om att de i längden inte klarar av vare sig amorteringar eller ränta, måste betraktas som ett rent bedrägeri. Att fastighetspriserna inte bara kan gå upp utan också faller ner med jämna mellanrum är ju dessutom ett historiskt faktum. Det var dessa stora låneutbetalningar till ett fåtal stora fastighetsägare med negativ direktavkastning som fällde de svenska storbankerna under den förra svenska bankkrisen 1987 – 1993. Robert J Shiller skriver att till slut ändå blir skattebetalarna om får betala för den ”bailout” som vi nu ser, när både Federal Reserve och riksbankerna i allt fler länder tvingas går in med massiva hjälpinsatser för att rädda hela det finansiella systemet. De tar onekligen stor risker när de dessutom går in och köper upp säkerheter, som ingen bank längre vill kännas vid. De som tror att det är regeringarna som skapar välstånd när de åter räddar banksystemet bedrar sig. Det är företagen och skattebetalarna som får betala för bankernas misstag. Vad man till varje pris vill undvika är den stora kris som börskraschen 1929 skapade. Den krisen hade också sitt ursprung, redan före 1929, när huspriserna åkte i höjden. De låga inkomstgrupper som tagit dessa riskabla bolån i dag var ofta omedvetna om att räntorna kunde gå upp och deras hus bli mindre värda. Nyckeln till långvarig ekonomisk framgång, måste ju vara att kunna behålla marknadens förtroende. När man upptäcker riskabla ekonomiska system, är ”Bailout” tecken på humanismen, att vi bryr oss om varandra när den svagare drabbas. Författaren hoppas därför att vi åter skall kunna visa tillräcklig generositet mot dem som oförskyllt drabbats under denna kris. En förhoppning som också jag delar. Mats Lönnerblad |
|
Bankrättsföreningen |
|
|
|
|
Hemsida |