[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Svindlande affärer Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 17 april 2009 I sin senaste bok: En perfekt storm ( Hydra förlag, 2009) berättar författaren Johan Norberg om bakgrunden till den finansiella storm som håller på att trasa sönder den globala kapitalismen. Bokens titel: En perfekt storm Författare: Johan Norberg Förlag: Hydra förlag, 2009 Johan Norberg är fil mag i idéhistoria och kolumnist i Dagens Industri. Han är författare till en lång rad böcker som utforskar olika aspekter av liberalismens idéer, om entreprenörskap, fria marknader och mänskliga rättigheter. Hans globaliseringsbok: Till världskapitalismens försvar är en internationell bestseller som översatts till mer än 25 språk och gjorts till dokumentärfilm av engelsk TV. I hans nya bok möter vi de bostadsspekulanter och Wall street – titaner som trodde de hade hittat en genväg till välstånd och de banker och kreditvärderingsinstitut som hjälpte fram finansiella instrument som blev så avancerade att de till slut inte begrep dem själva. Det var inte bara kapitalet som lockades ut på denna vansinnesfärd. Det gjorde också staten. Johan Norberg förklarar hur även centralbanker, politiker och finansmyndigheter beredde vägen för den globala bankkris som vi har i dag. Lika ivrigt som alla andra blåste de upp tidernas största lånebubbla – de hade bara en större pump. Johan Norberg redogör för omständigheterna på världens finansmarknader som var perfekta för den finansiella storm, som få nu levande sett maken till. Monstervågorna slukar storbanker och klassiska industriföretag. Vindbyarna sliter sönder hela ekonomier. Centralbankernas egentliga roll, beskriver han som att de måste ta bort bålen, precis när festen börjar komma igång på allvar. Så fort investerare och marknader blir alltför glada, måste centralbankerna hålla igen, men i deras fall är det inte alkoholens promille så måste hållas nere, utan inflationens procent. Det är en viktig uppgift eftersom stater alltid är frestade att finansiera sina utgifter genom att helt enkelt trycka mer pengar (men sedelpressen är för långsam för dagens regeringar, som oftast skapar pengar genom att ge ut obligationer som centralbanken beordras att köpa med nya pengar). Tryckpressen må se mindre otäck ut än skattmasen, men i praktiken är den värre, skriver Norberg. I ett tal den 19 december 2002 tillbakavisade Alan Greenspan kritiken om att Federal Reserve (Fed) borde bekämpa dessa tillgångsbubblor som nu slår mot världen med full kraft. Han menade att det är omöjligt för centralbanker att identifiera vad som är en bubbla och vad som inte är det, medan den blåses upp. Däremot kan den aggressivt hantera påföljderna av en finansbubbla, t e x genom att pumpa in likviditet i marknaden. I sina tal 2002 sade både Alan Greenspan och Ben Bernanke att om Fed fixar baksmällan så kommer folk att supa hjälplöst. Men de gjorde samtidigt klart – att om värdet på aktier och bostäder rasade i pris – kommer den att träda in och sopa upp. Det är vad som sker nu i USA. På sätt och vis är vad som sker nu, motsatsen till det som brukar beskrivas som centralbankers primära roll. Denna gång tar Fed inte bort bålen när festen kommer igång. Det är i stället Fed som bjuder de festande på en storslagen bål. Det sker i form av billiga krediter och minskar tillförseln först när konsumentpriserna börjar bli påverkade. Men om det leder till att stämningen dalar utannonserar Fed omedelbart efterfest och fyller på ännu större bålskålar, för att inte tappa tempot. På marknaden har denna politik fått namnet ”the Greenspan put”, ett begrepp som är lånat från optionshandelns idé om att ha rätten att sälja något i framtiden till ett förutbestämt pris – om det blir kris ser Greenspan till att investeringar ändå får ett rimligt pris. Medan den berömde ekonomen John Maynard Keynes ville stimulera en ekonomin, för att ta den ur en djup depression, har dagens politiker och Federal Reserve systematiskt stimulerat ekonomin för att undvika att den ens hamnar i recession. Det Fed ägnar sig åt är ”pre-emtive Keynesiansism” – förebyggande Keynesiansism. Skillnaden är subtil men viktig. Recessioner är viktiga signaler till aktörerna att de gjort misslyckade investeringar och lånat för mycket. Det tvingar dem att avbryta dåliga projekt och felaktiga positioner och föra över resurserna till mer produktiva områden av ekonomin. Om centralbanken och politikerna räddar ekonomin från recession varje gång invaggas låntagare och långivare i en falsk känsla av säkerhet och tar allt större risker. De skyfflar allt större skuldberg framför sig, så att stimulanserna till slut inte räcker till för att hindra en kollaps. Att överstimulera ekonomin, som nu sker, varnade den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises för redan 1944. Han menade att det är sant att staten kan sänka räntan i det korta loppet Den kan ge bankerna möjlighet till kreditexpansion. Den kan på det sättet skapa en artificiell uppgång och sken av välstånd. Men en sådan uppgång måste förr eller senare kollapsa och leda till en depression. Orsaken till den globala kris som vi nu tvingas genomleva, som jag själv skrivit om i mina böcker. Den senaste med titeln: Finansfrossa (2008). Bankerna som egentligen tvingas hålla 8 procents kapital gentemot de riskjusterade tillgångarna, i de s k Baselreglerna. Bankerna följer inte dessa regler. Det gjorde inte svenska bankerna under den förra ”hemmagjorda” svenska bankkrisen. Och det gör det inte nu heller. Det är först när bankerna förbrukat sitt egna kapital som det uppstår en veritabel ”finansfrossa.” Starten på denna utdragna globala bankkris skulle kunna sättas till den 9 augusti 2007. Då tog den franska banken BNP Paribas det ovanliga steget att hindra investerare från att ta ut pengar ur tre penningmarknadsfonder som var investerade i amerikanska bostadsobligationer. I september 2007 drabbades Storbritannien av en klassisk bankpanik som landet inte upplevt på 140 år. Köer av oroliga sparare samlades utanför Northern Rocks kontor, för att dra tillbaka sina pengar. Newcastlebanken hade finansierat sig till två tredjedelar genom lån från penningmarknader som kunde dra tillbaka dem när som helst, och använde pengarna till decenierlånga, värdepapperiserade bostadslån som översteg värdet på bostäderna. Engelska staten tvingades gå in och nationalisera banken för att kunna garantera spararnas pengar. . Sedan sprack hela bubblan på morgonen den 15 september 2008 när den 158-åriga storbanken Lehman Brothers i USA förklarades i konkurs. Hur det kommer att gå i framtiden är svårt att sia om. Men historien visar ännu en gång att det enda som är sämre än privata ägare är statliga ägare. Vad jag själv hoppas denna gång är att bankerna inte tillåts agera mot företagen på samma sätt som under den förra ”hemmagjorda” bankkrisen, då de svenska bankerna räddades på allmänhetens och företagens bekostnad. Mats Lönnerblad Ordförande i Bankrättsföreningen

Informera en kollega:

Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter! Hemsida