[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Hur man botar en depressionsekonomi Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 20 maj 2009 Paul Krugman har receptet. Det är därför ingen tillfällighet att det var han som 2008 tilldelades Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Bokens titel: Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder. Författare Paul Krugman Översättning:Stefan Lindgren Leopard Förlag, 2009 Krugman (f. 1953) är professor i ekonomi och internationell politik vid Princeton University i USA. Han medverkar regelbundet som kolumnist på New Yorks Times ledarsida och är författare till ett 20-tal böcker. I hans senaste bok: Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder (Leopard Förlag, 2009. Översättning: Stefan Lindgren.) visar han hur världsekonomin är ett mycket farligare ställe än vi kunnat föreställa oss. Han förklarar hur världen blev så farlig. Och viktigare, hur tar vi oss ur den nuvarande globala bankkrisen och vad kan vi göra för att förhindra att sådana bankkriser uppstår. Våra dagars internationella banksystem, som ger bankerna alla rättigheter men inte några skyldigheter, har han inte mycket till övers för. Om investeringarna går bra blir bankernas ägare rika. Går det dåligt så kan de helt enkelt gå vidare, och låta staten städa upp efter sig. Den främsta orsaken till bankernas nuvarande riskbenägenhet var avregleringarna som skedde under 80-talet. (I Sverige 1985) Tidigare hade de traditionella bankerna varit säkra, men också mycket konservativa; enligt mångas förmenande lyckades de inte heller styra kapitalet till de mest produktiva ändamålen. Botemedlet, menade reformatorerna, var mer frihet och konkurrens: att låta bankerna låna ut pengar som de fann bäst och låta fler aktörer konkurrera om allmänhetens sparande. På något sätt glömde politikerna bort att detta skulle ge bankerna större frihet att ta dåliga risker, skriver Krugman. Med ett reducerat licensvärde fick de också mindre incitament att undvika dessa risker. Förändringar på marknaden, framför allt uppkomsten av alternativa källor till företagens finansiering eroderade ytterligare vinstmarginalerna för de bankirer som klamrade sig fast vid säkra gammaldags sätt att göra affärer, på samma sätt som skedde i Sverige under den stora bankkrisen 1987 – 1993. Följden blev en slags global epidemi av ”moralisk risk” på 1980-talet. Få länder kunde vara stolta över hur de hanterade situationen – förvisso inte Förenta Staterna vars många egna försummelser var klassiska fall av oklokt, kortsynt och emellanåt korrupt beslutfattande. Sverige var inte ett dugg bättre under den förra bankkrisen, som en del politiker försöker hävda i dag. När Sverige drabbades av den förra krisen tvingades staten gå in och förse storbankerna med stora kapitaltillskott, vilket motsvarar omkring 600 miljarder dollar i dag, i utbyte mot ägarandelar. Visst förekommer det bankkriser med jämna mellanrum. Men vad man då borde förvänta sig är att man stöttar företagen och sänker räntan, för att på nytt få fart på ekonomin. Det är också Krugmans enkla recept för att minska effekterna av en allvarlig bankkris. Under den förra bankkrisen gjorde Riksbanken tvärtom. I det fruktlösa försöker att försvara kronans värde gick räntan upp till 500 procent (!) Friska företag som inte längre passade in i bankernas ”portfölj” förvisades bl a till det statliga skräpkreditföretaget Securum där de likviderades. När det finansiella katastrofen drabbade Sverige med full kraft i början av 90-talet gjorde politikerna den exakta motsatsen mot vad de borde ha gjort. De borde ha sänkt räntan, skatterna och öka utgifterna för att skydda företagen mot bankernas ageranden. Det var således höga räntor, devalverad valutakurs och bankernas uppsägningar av krediter, som drev tidigare friska företag i konkurs under den förra hemmagjorda bankkrisen. Varför misslyckade politikerna med att stävja den förödande återkopplingsprocess som ledde till härdsmälta för företagen under den förra krisen ? Svaret är att politikerna som utformade den ekonomiska politiken, trodde att de måste följa en felaktig makroekonomisk politik, som förvärrade bankkrisen i stället för att mildra den. Delvis berodde nog detta också på IMF. (Internationella valutafonden) När IMF kallades in till Sverige för att rädda landet från en konkurs på grund av bankernas vidlyftiga utlåning, tvingades politikerna att inleda en åtstramningspolitik med höjda skatter och sänkta utgifter i syfte att minska det gigantiska budgetunderskottet, som bankernas vårdslösa utlåning och det idiotiska försvaret av den svenska kronan orsakade. På den gamla onda tiden, innan kapitalismen triumferade, var det den ondskefulle spekulanten – den stenrike ogärningsmannen som manipulerade marknader till förfång för vanliga hederliga arbetare – ett stående inslag i populärkulturen. Men med kommunismens fall, globaliseringens framgångar och den allmänt pånyttfödda tron på den fria marknaden, gick den ondskefulle spekulanten samma väg som häxor och trollkarlar: seriösa människor slutade tro på deras existens. I modern tid, under andra halvan av 1980-talet, kom de ondskefulla att identifieras med spekulerande fastighetsmagnater i Texas, skriver Kruger. Men bankerna hade också ett ansvar. Liknande utbrott av tvivelaktig kreditgivning skedde också i Sverige, under den förra bankkrisen. Det var då de svenska storbankerna lånade ut till fastighetsbolag, med negativ direktavkastning. När bankerna hade gjort slut på sitt kapital, var det detta som utlöste bankkrisen 1987 – 1993. Krugman kallar detta för moralisk risk (moral hazard). Enligt mitt förmenande är banker underbara när de fungerar. Och det gör de vanligtvis. Men när de inte gör det kan helvetet bryta lös – som skedde under den förra bankkrisen och som nu sker i en stor del av världen under den globala bankkris som ingen ännu vet hur den kommer att sluta. Både Federal Reserve och den svenska Finansinspektionen tillskapades i syfte att tvinga alla banker som tog emot insättningar att hålla adekvata reserver och öppna sin bokföring för lagstiftarnas inspektioner. Men om de bevakande myndigheterna inte klarar av att bevaka sina kunder, vilket redan visat sig. Hur skall vi då få bukt med bankerna som ständigt hittar på nya metoder för att öka sina vinster, utan att se till att banken har en tillräcklig kapitaltäckning ? Paul Krugman recept är att bankernas regelverk måste förbättras så att liknande kriser inte kan uppstå i fortsättningen. För första gången lever vi ju i en värld där äganderätten och den fria marknaden betraktas som en grundläggande princip. De stora fienderna till den kapitalistiska stabiliteten har alltid varit krig och ekonomisk depression. 1930-talets ekonomiska depression var på vippen att förgöra både kapitalismen och demokratin. Därför får samma sak inte hända igen. Mats Lönnerblad Ordförande i Bankrättsföreningen

Informera en kollega:

Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter! Hemsida